• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Fru U
    Saturos skrev 2010-12-31 17:47:17 följande:
    Jag är 20 år och kom till Sverige när jag var några månader gammal.
    Okej.

    Det är tråkigt att höra att du upplever en sådan identitetskris. Tyvärr var inte utbildningarna för adoptivföräldrar samma som nu, inte för att det hade varit någon garanti för att du inte skulle mått som du gör nu.
    har ont i handen o skriver därför som en kråka - mobilsurf på fl suger
  • Chimamanda

    TS, jag beklagar verkligen hur ledsen du är över din bakgrund och att du blev utsatt för trakasserier av din omgivning under uppväxten. Det måste vara jättehemskt att ha det så! Ingen ska behöva uppleva det.

    Samtidigt vill jag själv bli adoptivförälder och naturligtvis göra allt för att mitt kommande barn ska få slippa ha det lika eländigt som det du berättar om. En förälder klan inte skydda sitt barn från all ondska i världen, men mamman/pappan kan göra allt för att barnet ska känna sig fullt ut älskad och tillhörig i familjen. Det ingår också i föräldrarnas uppgift att berätta om sitt barns ursprung på ett bra sätt som barnet kan ta till sig, och att informera omgivningen om vad som gäller.

    När jag var i 20-årsåldern var jag också ganska deppig och besikven på min uppväxt, bl a min föräldrar som inte alltid funnits där för mig. Tänker mig att en del av det ledsamma du upplever beror på själva adoptionen, men att en annan del av det beror på sådant som många upplever under sin uppväxt, inte bara adopterade.

  • Saturos
    villsågärna38 skrev 2010-12-31 17:25:14 följande:
    Blir jätteledsen när jag läser ditt inlägg. Det låter som att du lider av djup depression och identitetskris. Jag hoppas att du får hjälp att komma vidare i livet och berabeta allt det som är jobbigt. Har du någon du kan tala med, någon terapeut eller liknande? Skickar en stor tröstkram till dig

    Jag mår dåligt konstant. Ända sedan jag gjorde resan till mitt hemland och fick veta att jag slängdes i en soppkorg av min mamma har jag mått skit, jag ville träffa min mamma och istället visade det sig att ingen har någon aning vem det är och att hon slängde bort mig. Efter den händelsen så försvann den lilla glädje jag hade kvar.


    Jag söker efter där jag hör hemma, är det i Sverige där jag bott nästan hela livet eller i Asien där jag föddes? Jag känner mig inte hemma någonstans och nu känns det bara som att det är ett sjukt misstag att jag existerar, min egen mamma hade inget förutom avsky mot mig och slängde bort mig, detta kommer jag aldrig glömma.

  • Plutteli
    Saturos skrev 2010-12-31 17:54:17 följande:
    Men om man är ärlig så kan ingen asiat någonsin bli sedd som svensk på allvar, för vi ser inte ut som svenskar gör, det är helt enkelt så människor fungerar, de som är annorlunda har inget värde.
    Fast det där håller jag verkligen inte med om!
    Jag är förvisso inte asiat men jag ser absolut inte svensk ut, och nog sjutton ser de flesta mig som svensk så fort de börjat prata med mig och de inser att jag är adopterad!
    Jag tror du behöver prata med någon professionell, för just nu ser du allt i nattsvart och fokuserar enbart på det negativa. Dessutom kan jag tyvärr nästan lova dig att även om du flyttar tillbaka till Korea så kommer de inte se dig fullt ut som korean eftersom du inte kan språket, kulturen eller är uppvuxen där med de kontakter som man får då osv.
  • Plutteli
    Saturos skrev 2010-12-31 18:19:59 följande:

    Jag mår dåligt konstant. Ända sedan jag gjorde resan till mitt hemland och fick veta att jag slängdes i en soppkorg av min mamma har jag mått skit, jag ville träffa min mamma och istället visade det sig att ingen har någon aning vem det är och att hon slängde bort mig. Efter den händelsen så försvann den lilla glädje jag hade kvar.


    Jag söker efter där jag hör hemma, är det i Sverige där jag bott nästan hela livet eller i Asien där jag föddes? Jag känner mig inte hemma någonstans och nu känns det bara som att det är ett sjukt misstag att jag existerar, min egen mamma hade inget förutom avsky mot mig och slängde bort mig, detta kommer jag aldrig glömma.


    Läste du inlägget om psykologin som kan ligga bakom en sådan handling? Att det inte alls måste ha med avsky att göra utan att det helt enkelt bara kan vara så att din biomamma gjorde som hon gjorde av KÄRLEK, för att hon ville att du snabbt skulle bli hittad och få hjälp och ett bättre liv än hon kunde ge dig!

    Personligen vet jag inte ett skit om min bakgrund egentligen, min farsa står som "okänd" på mitt födelseintyg, min mamma är bara ett namn och jag omhändertogs av de sociala i Colombia (med tanke på att det är ett land med över en miljon gatubarn bara i Bogota så vill jag knappt tänka på vad min mamma kan ha gjort som föranledde att jag omhändertogs...) varav jag inte kan få ut minsta info om henne ens om jag ville. Identitetskrisen sitter ju i dig och det är bara du som kan finna en lösning på det genom att helt enkelt bestämma dig för vem du vill vara och inget annat! Låt dig inte definieras utifrån andra utan utifrån dig själv!
  • Chimamanda

    TS, vill bara lägga till att det är djupt tragiskt att dina föräldrar måste lämna bort dig som barn, det är tragiskt varje gång det sker. Men du måste tänka så som andra redan har skrivit, att detta skedde pga tvång och olyckliga omständigheter. Ingen mamma VILL i hjärtat lämna bort ett barn, men ibland tvingas man. Och det handlar inte om att man inte tycker om barnet, utan om att man är fattig eller utstött.

    Att du hittades i en papperskorg handlade säkert om att det var ett förhållandevis säkert ställe att placera dig, istället för på gatan där du kunde råka illa ut med trafik etc... Det kan lika gärna ha varit en skyddsåtgärd. Och sedan blev du ju räddad! Du fick en andra chans på sätt och vis.

  • Saturos
    Plutteli skrev 2010-12-31 18:26:11 följande:
    Fast det där håller jag verkligen inte med om!
    Jag är förvisso inte asiat men jag ser absolut inte svensk ut, och nog sjutton ser de flesta mig som svensk så fort de börjat prata med mig och de inser att jag är adopterad!
    Jag tror du behöver prata med någon professionell, för just nu ser du allt i nattsvart och fokuserar enbart på det negativa. Dessutom kan jag tyvärr nästan lova dig att även om du flyttar tillbaka till Korea så kommer de inte se dig fullt ut som korean eftersom du inte kan språket, kulturen eller är uppvuxen där med de kontakter som man får då osv.
    Men förr i tiden så sade jag alltid att jag var svensk men jag upplevde inte att folk tog det på allvar så nu säger jag till som frågar att jag är korean.

    Jag finner så lite positivt med mitt liv bara när jag tänker efter hur allt ligger till, hur klarar du av tanken att bo i Sverige om du kommer ses som en utlänning av alla som ser dig på gatan? Tänk om jag lever i Sverige hela livet och så kommer folk fortfarande tro att jag inte kan svenska när jag är en gammal gubbe, det är så förnedrande.

    Men det värsta är den här elakheten och brist på respekt man ständigt möts med, när jag gick i skolan så mobbade alla andra barn mig och kallade mig för alla möjliga fula ord...jag pallar inte mer helt enkelt.

    I Korea delar jag utseende med folk och det är det viktiga har det visat sig, personlighet är oviktigt tydligen.
  • Saturos
    Plutteli skrev 2010-12-31 18:29:29 följande:
    Läste du inlägget om psykologin som kan ligga bakom en sådan handling? Att det inte alls måste ha med avsky att göra utan att det helt enkelt bara kan vara så att din biomamma gjorde som hon gjorde av KÄRLEK, för att hon ville att du snabbt skulle bli hittad och få hjälp och ett bättre liv än hon kunde ge dig!

    Personligen vet jag inte ett skit om min bakgrund egentligen, min farsa står som "okänd" på mitt födelseintyg, min mamma är bara ett namn och jag omhändertogs av de sociala i Colombia (med tanke på att det är ett land med över en miljon gatubarn bara i Bogota så vill jag knappt tänka på vad min mamma kan ha gjort som föranledde att jag omhändertogs...) varav jag inte kan få ut minsta info om henne ens om jag ville. Identitetskrisen sitter ju i dig och det är bara du som kan finna en lösning på det genom att helt enkelt bestämma dig för vem du vill vara och inget annat! Låt dig inte definieras utifrån andra utan utifrån dig själv!
    Jag läste det men det är mest spekulationer, det kan lika gärna vara så att min pappa var en våldtäksman eller något och att min mamma tvingades föda mig för att det är skamligt med abort där och så lämnade hon mig för att hon kanske inte vill veta av mig, det finns alla möjliga teorier man kan spekulera i.

    Hur tänker du angående din bioföräldrar? Jag själv har problem med att det var ett misstag att man ens föddes eftersom mina riktiga föräldrar vill ha mig, hur ser du på det med dina bioföräldrar?

    Har du aldrig haft någon kris med identiteten? Har du aldrig blivit rasistiskt mobbad? Hur vet du att du hör hemma i Sverige och inte där du föddes?
  • Saturos
    Chimamanda skrev 2010-12-31 18:36:28 följande:
    TS, vill bara lägga till att det är djupt tragiskt att dina föräldrar måste lämna bort dig som barn, det är tragiskt varje gång det sker. Men du måste tänka så som andra redan har skrivit, att detta skedde pga tvång och olyckliga omständigheter. Ingen mamma VILL i hjärtat lämna bort ett barn, men ibland tvingas man. Och det handlar inte om att man inte tycker om barnet, utan om att man är fattig eller utstött.

    Att du hittades i en papperskorg handlade säkert om att det var ett förhållandevis säkert ställe att placera dig, istället för på gatan där du kunde råka illa ut med trafik etc... Det kan lika gärna ha varit en skyddsåtgärd. Och sedan blev du ju räddad! Du fick en andra chans på sätt och vis.

    Jo men jag kommer helt enkelt inte ifrån tanken att det var ett misstag att jag ens föddes...varför existerar jag? Varför lever jag? Var håller jag hemma egentligen? Var är min mamma och pappa och varför övergav de mig? Dessa saker tänker jag på varje dag...


    Jag är pessimistisk av naturen på grund av mitt miserabla liv så jag tänker alltid det värsta om allting, jag är en väldigt olycklig person och allt dåligt med adoptioner finns inom mig, känslan av att vara utstött, främling, annorlunda, oönskad finns i  mig hela tiden.

  • Thi 08

    Internationell adoption ÄR en sista utväg. Bara en liten inflikning till din trådstart. Skulle barnen kunna adopteras bort INOM landet, skulle man i första hand göra detta.

    Jag kan mkt väl förstå dina känslor kring din adoption och jag är jätterädd för att min dotter ska komma att känna som du gör. Hoppas verkligen att hon kommer att bli en lycklig människa. Det är precis som du skriver viktigt att veta vart man kommer ifrån, och vet man inte det, så kan det vara svårt att leva sitt liv lycklig.

    detta med att vi adoptivföräldrar är rädda för att inte bli tagna som "riktiga" föräldrar tycker jag på sätt och vis är skitsnack. Jag skiter fullkomligt i hur andra ser oss NU. Däremot kan det bli tuffare ju äldre min dotter blir att HÖRA från ex andra barn att jag inte är hennes riktiga mamma. Men när det gäller vad andra föräldrar tycker om mig & min dotters relation, så ger jag faktiskt blanka f*n i det, och det är en fullkomligt befirande känsla.

Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.