• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Thi 08

    Jag väljer att säga att min dotter blev överlämnad, snarare än bortlämnad. Jag kan ibland tro att små ord kan ha stor betydelse. Får man hör att man blivit BORTlämnad under uppväxten, sätter det självklart ett visst spår. Säger jag att min dotter blev ÖVERlämnad till barnhemmet så kan det göra skillnad. Bara jagvet historien bakom hur min dotter hittades, och jag kommer VERKLIGEN förklara för min dotter att så som hennes biologiska släkt gjorde gör man av KÄRLEK! De ville att hon skulle få ett bra hem! Det är en rätt otrolig historia, men den är bara min dotters! det är så fint mitt i all misär att göra som de gjorde. Och dessutom måste du förstå att är man ex outbildad och fattig kanske man är rädd att bli arresterad eller liknande om man ger sig tillkänna. De kanske inte vet det vi vet! Det handlar i många fall om människor på landsbygden som kanske inte ens kan läsa eller skriva. Försök tänka ur ett större perspektiv.

  • Plutteli
    Saturos skrev 2010-12-31 18:42:38 följande:
    Men förr i tiden så sade jag alltid att jag var svensk men jag upplevde inte att folk tog det på allvar så nu säger jag till som frågar att jag är korean.

    Jag finner så lite positivt med mitt liv bara när jag tänker efter hur allt ligger till, hur klarar du av tanken att bo i Sverige om du kommer ses som en utlänning av alla som ser dig på gatan? Tänk om jag lever i Sverige hela livet och så kommer folk fortfarande tro att jag inte kan svenska när jag är en gammal gubbe, det är så förnedrande.

    Men det värsta är den här elakheten och brist på respekt man ständigt möts med, när jag gick i skolan så mobbade alla andra barn mig och kallade mig för alla möjliga fula ord...jag pallar inte mer helt enkelt.

    I Korea delar jag utseende med folk och det är det viktiga har det visat sig, personlighet är oviktigt tydligen.
    Jag svarar att jag är adopterad varje gång någon frågar var jag är ifrån, sen får de själva bestämma vilken tillhörighet de anser att jag har, i typ 98% av fallen så anser folk att jag är svensk.
    Jag tänker inte mycket på att folk ser mig som invandrare om de bara ser mig på gatan, det som möjligen stör mig är att somliga faktiskt trots att det är snart 2011 verkar ta illa upp av att jag är gift med en svensk man! DET tycker jag är jävligt, vad andra ev tänker utan att säga om de ser mig har jag liksom inte energi att tänka på.

    Som jag skrev tidigare så upplever jag att de flesta som har fördomar om mig handlar/pratar utifrån okunskap, och det tycker jag inte är svårt alls att bemöta, det är de som inte kan släppa fördomarna som blir ett problem men dessa är i sådan minoritet att jag klarar av att hantera just dem. Jag har ofta fått frågan om jag pratar svenska/engelska eller de som helt enkelt bara utgått ifrån att jag inte pratar svenska och därför börjat prata med mig på engelska, men helt ärligt så stör det mig inte så mycket för när jag svarar på klockren svenska så brukar det vara för dem situationen blir väldigt pinsam

    Jag har mobbats hela min uppväxt, fått höra att jag ska resa hem till aporna i afrika, att jag borde sluta smeta in mig i bajs osv osv, visst har det varit jobbigt men jag bestämde mig som väldigt väldigt ung att inte låta NÅGON bryta ner mig, varken elaka barn i skolan, mina adoptivföräldrar (jag utsattes för både fysisk och psykisk misshandel under uppväxten) eller någon i omgivningen, det var helt enkelt en överlevnadsstrategi för mig.

    För mig skulle det inte bli ett dugg bättre i statussynpunkt om jag flyttade tillbaka till Colombia, jag kommer från bergen vilket syns på mitt utseende och att vara därifrån räknas som lågklass och folk skulle se ner på mig i vilket fall....
  • Plutteli
    Saturos skrev 2010-12-31 18:46:14 följande:
    Jag läste det men det är mest spekulationer, det kan lika gärna vara så att min pappa var en våldtäksman eller något och att min mamma tvingades föda mig för att det är skamligt med abort där och så lämnade hon mig för att hon kanske inte vill veta av mig, det finns alla möjliga teorier man kan spekulera i.

    Hur tänker du angående din bioföräldrar? Jag själv har problem med att det var ett misstag att man ens föddes eftersom mina riktiga föräldrar vill ha mig, hur ser du på det med dina bioföräldrar?

    Har du aldrig haft någon kris med identiteten? Har du aldrig blivit rasistiskt mobbad? Hur vet du att du hör hemma i Sverige och inte där du föddes?
    Javisst, men har man inte någon info egentligen blir ju allt spekulationer, precis som dina tankar att du lämnades bort för att din mamma inte tyckte om dig!

    Jag tänker inte speciellt mycket alls på mina bioföräldrar längre, tänkte på det en del i tonåren dock och kom väll fram till att iom att jag blev omhändertagen, satt i fosterhem i ett helt år utan att det kunde fixas något passande hem till mig i landet och sedan adopterades så tja...då fanns det nog rätt väl avvägda skäl till att jag inte skulle vara med min mamma. Exakt vad dessa kan ha varit vill jag inte ens veta just för att Colombia trots allt är ett land med så mycket fattigdom och föräldralösa barn att det skall till rätt extrema saker för att man skall omhändertas så som jag gjorde... Det kan vara allt från att min mamma blev mördad till att jag utsattes för grova övergrepp.
    Att min pappa står som okänd gör att det mest troliga är att det antingen handlade om en våldtäkt.

    Som jag skrev i inlägget ovan så har jag absolut utsatts för min det av rasism och rasistisk mobbing, men som jag sett det så skulle ju mina idioter till mobbare vinna om jag beslutade mig för att flytta pga dem eller på annat sätt "ge upp" (typ ta livet av mig eller så) och det nöjet vill jag inte ge dem!
    Att jag vet att jag hör hemma här beror ju på att detta är det enda hem jag kommer ihåg och känner till! Min man är ifrån detta land, mina barn är födda här, den familj jag kallar min bor här osv. så för mig är det självklart att det är här jag hör hemma och den som försöker påstå annat ger jag svar på tal till direkt.
  • Saturos
    Thi 08 skrev 2010-12-31 20:28:11 följande:

    Jag väljer att säga att min dotter blev överlämnad, snarare än bortlämnad. Jag kan ibland tro att små ord kan ha stor betydelse. Får man hör att man blivit BORTlämnad under uppväxten, sätter det självklart ett visst spår. Säger jag att min dotter blev ÖVERlämnad till barnhemmet så kan det göra skillnad. Bara jagvet historien bakom hur min dotter hittades, och jag kommer VERKLIGEN förklara för min dotter att så som hennes biologiska släkt gjorde gör man av KÄRLEK! De ville att hon skulle få ett bra hem! Det är en rätt otrolig historia, men den är bara min dotters! det är så fint mitt i all misär att göra som de gjorde. Och dessutom måste du förstå att är man ex outbildad och fattig kanske man är rädd att bli arresterad eller liknande om man ger sig tillkänna. De kanske inte vet det vi vet! Det handlar i många fall om människor på landsbygden som kanske inte ens kan läsa eller skriva. Försök tänka ur ett större perspektiv.


    Jo det stämmer, jag var rätt liten när min adoptiv pappa berättade att mina egna föräldrar lämnade bort mig...men jag minns att jag tänkte över det  mycket. Varflr lämnade mina egna föräldrar BORT mig? Jag kunde aldrig förstå det så jag tänkte att min mamma måste hatat mig som inte vill ha sitt egna barn. Det var från den stunden jag började bli olcyklig över att vara adopterad, innan hade jag inte reflekterat över det hela.

    Jag hoppas att de du adopterat kommer få ett bättre liv och slippa det hat och problem jag själv haft, hoppas hon känner att hon hör hemma här för så har jag själv aldrig känt.
  • Saturos
    Plutteli skrev 2010-12-31 20:29:44 följande:
    Jag svarar att jag är adopterad varje gång någon frågar var jag är ifrån, sen får de själva bestämma vilken tillhörighet de anser att jag har, i typ 98% av fallen så anser folk att jag är svensk.
    Jag tänker inte mycket på att folk ser mig som invandrare om de bara ser mig på gatan, det som möjligen stör mig är att somliga faktiskt trots att det är snart 2011 verkar ta illa upp av att jag är gift med en svensk man! DET tycker jag är jävligt, vad andra ev tänker utan att säga om de ser mig har jag liksom inte energi att tänka på.

    Som jag skrev tidigare så upplever jag att de flesta som har fördomar om mig handlar/pratar utifrån okunskap, och det tycker jag inte är svårt alls att bemöta, det är de som inte kan släppa fördomarna som blir ett problem men dessa är i sådan minoritet att jag klarar av att hantera just dem. Jag har ofta fått frågan om jag pratar svenska/engelska eller de som helt enkelt bara utgått ifrån att jag inte pratar svenska och därför börjat prata med mig på engelska, men helt ärligt så stör det mig inte så mycket för när jag svarar på klockren svenska så brukar det vara för dem situationen blir väldigt pinsam

    Jag har mobbats hela min uppväxt, fått höra att jag ska resa hem till aporna i afrika, att jag borde sluta smeta in mig i bajs osv osv, visst har det varit jobbigt men jag bestämde mig som väldigt väldigt ung att inte låta NÅGON bryta ner mig, varken elaka barn i skolan, mina adoptivföräldrar (jag utsattes för både fysisk och psykisk misshandel under uppväxten) eller någon i omgivningen, det var helt enkelt en överlevnadsstrategi för mig.

    För mig skulle det inte bli ett dugg bättre i statussynpunkt om jag flyttade tillbaka till Colombia, jag kommer från bergen vilket syns på mitt utseende och att vara därifrån räknas som lågklass och folk skulle se ner på mig i vilket fall....
    Du verkar ha varit med om samma hat som jag själv, jag har alltid varit en grubblande och reflekterande person så jag har ända sedan jag varit liten tänkt över livet och existensiella frågor.

    Jag hoppas kunna bli lycklig och bilda familj i framtiden men just nu mår jag för dåligt för att kunna göra det.
  • Saturos
    Plutteli skrev 2010-12-31 20:36:31 följande:
    Javisst, men har man inte någon info egentligen blir ju allt spekulationer, precis som dina tankar att du lämnades bort för att din mamma inte tyckte om dig!

    Jag tänker inte speciellt mycket alls på mina bioföräldrar längre, tänkte på det en del i tonåren dock och kom väll fram till att iom att jag blev omhändertagen, satt i fosterhem i ett helt år utan att det kunde fixas något passande hem till mig i landet och sedan adopterades så tja...då fanns det nog rätt väl avvägda skäl till att jag inte skulle vara med min mamma. Exakt vad dessa kan ha varit vill jag inte ens veta just för att Colombia trots allt är ett land med så mycket fattigdom och föräldralösa barn att det skall till rätt extrema saker för att man skall omhändertas så som jag gjorde... Det kan vara allt från att min mamma blev mördad till att jag utsattes för grova övergrepp.
    Att min pappa står som okänd gör att det mest troliga är att det antingen handlade om en våldtäkt.

    Som jag skrev i inlägget ovan så har jag absolut utsatts för min det av rasism och rasistisk mobbing, men som jag sett det så skulle ju mina idioter till mobbare vinna om jag beslutade mig för att flytta pga dem eller på annat sätt "ge upp" (typ ta livet av mig eller så) och det nöjet vill jag inte ge dem!
    Att jag vet att jag hör hemma här beror ju på att detta är det enda hem jag kommer ihåg och känner till! Min man är ifrån detta land, mina barn är födda här, den familj jag kallar min bor här osv. så för mig är det självklart att det är här jag hör hemma och den som försöker påstå annat ger jag svar på tal till direkt.
    Det är också någonting som jag blir deprimerad över, tänk om jag är en produkt av en våldtäksman som våldtog min mamma? Då har jag hans onda gener i mig och är säkert lika sjuk som han själv, då förstår jag att hon slängde iväg mig.

    Men det här med mobbningen visade mig en sak; Hur mycket vi än beter oss som dem så spelar det ingen roll eftersom vi ser olika ut så hatades vi av folk, det visade för mig att jag inte var svensk för hade jag varit svensk som dem hade jag inte behandlats så mycket sämre än de riktiga svenskarna.

    Jag är glad att du trots allt du varit med om ändå känner att du är svensk och att du hör hemma där, jag önskar att jag hade samma styrka. Jag känner helt enkelt inte att jag hör hemma här utan det känns som att jag är en gäst som i framtiden borde flytta tillbaka igen. Problemet är att jag inte vet något om Korea, det enda jag vet är det jag läst i tidningar. Så jag undrar hur jag skulle passa in där i framtiden.
  • Thursday
    Saturos skrev 2010-12-31 20:56:48 följande:
    Men det här med mobbningen visade mig en sak; Hur mycket vi än beter oss som dem så spelar det ingen roll eftersom vi ser olika ut så hatades vi av folk, det visade för mig att jag inte var svensk för hade jag varit svensk som dem hade jag inte behandlats så mycket sämre än de riktiga svenskarna.
    Men snälla du... jag tycker att det är hemskt att läsa om hur dåligt du mår, och hur elaka andra varit mot dig under din uppväxt! Men du måste sluta dra sådana här slutsatser om människor. Det finns många elaka och okunniga människor i världen, javisst. Men jag kan garantera dig att en majoritet av befolkningen INTE tycker att du inte är svensk, eller lika mycket värd som en svensk eller vad det nu kan vara. Det är nästan så att jag blir lite förolämpad av dina uttalanden, som att du verkligen tror att alla omkring dig tycker att du är mindre värd? Så är det helt enkelt inte.
  • Plutteli
    Saturos skrev 2010-12-31 20:51:04 följande:
    Du verkar ha varit med om samma hat som jag själv, jag har alltid varit en grubblande och reflekterande person så jag har ända sedan jag varit liten tänkt över livet och existensiella frågor.

    Jag hoppas kunna bli lycklig och bilda familj i framtiden men just nu mår jag för dåligt för att kunna göra det.
    Jag har inte blivit lycklig bara av tur, det har krävts arbete, jag har pratat pratat och pratat ännu mer om allt jag varit med om för att kunna lägga det bakom mig och inse att även om jag stött på idioter så tänker faktiskt inte alla som dem!
    Det jag fått jobba mycket med är ju att VÅGA tro på att det faktiskt finns dem som ser mig som mig och inget annat, för det gör det! Jag tror du kan lyckas med det också, men det är svårt att fixa på egen hand utan du behöver prata med någon om det hela på ett annat sätt. För även om folk frågar ibland (du vet de där typiska frågorna "ska du resa hem" "har du varit hemma" "vad vet du om dina bioföräldrar" etc etc etc) så är det faktiskt sällan de egentligen frågar för att de tycker att man inte hör hemma här, de frågar av nyfikenhet och ren välvilja. Tyvärr så tar det ett tag att se det och att inte tänka direkt att de frågar för att vara elaka när så många tidigare har frågat just för att de har elaka tankar som grund...
  • villsågärna38
    Saturos skrev 2010-12-31 18:50:57 följande:

    Jo men jag kommer helt enkelt inte ifrån tanken att det var ett misstag att jag ens föddes...varför existerar jag? Varför lever jag? Var håller jag hemma egentligen? Var är min mamma och pappa och varför övergav de mig? Dessa saker tänker jag på varje dag...


    Jag är pessimistisk av naturen på grund av mitt miserabla liv så jag tänker alltid det värsta om allting, jag är en väldigt olycklig person och allt dåligt med adoptioner finns inom mig, känslan av att vara utstött, främling, annorlunda, oönskad finns i  mig hela tiden.


    Men kanske meningen var att du skulle träffa just din familj. Har du inte föräldrar som älskar dig av hela sitt hjärta? Det är mer än vad vissa svenska barn har som inte bortadopterats....
  • Plutteli
    Saturos skrev 2010-12-31 20:56:48 följande:
    Det är också någonting som jag blir deprimerad över, tänk om jag är en produkt av en våldtäksman som våldtog min mamma? Då har jag hans onda gener i mig och är säkert lika sjuk som han själv, då förstår jag att hon slängde iväg mig.

    Men det här med mobbningen visade mig en sak; Hur mycket vi än beter oss som dem så spelar det ingen roll eftersom vi ser olika ut så hatades vi av folk, det visade för mig att jag inte var svensk för hade jag varit svensk som dem hade jag inte behandlats så mycket sämre än de riktiga svenskarna.

    Jag är glad att du trots allt du varit med om ändå känner att du är svensk och att du hör hemma där, jag önskar att jag hade samma styrka. Jag känner helt enkelt inte att jag hör hemma här utan det känns som att jag är en gäst som i framtiden borde flytta tillbaka igen. Problemet är att jag inte vet något om Korea, det enda jag vet är det jag läst i tidningar. Så jag undrar hur jag skulle passa in där i framtiden.
    Äh, jag är av uppfattningen att våra gener gör väldigt lite för hur vi utvecklas som person, miljö spelar in betydligt mycket mer. Ska man tänka som så att du skulle vara våldtäktsman bara för att din pappa KANSKE var det så blir det väldigt knepigt faktiskt, för det är måååånga som blir till under allt annat än fördelaktiga sexuella förhållanden utan att för den delen bli våldtäktsmän/kvinnor.

    Folk mobbar av alla tänkbara orsaker, så hur man än vrider på det är det inte säkert att vi sluppit mobbing om vi sett svenska ut (jag vet att jag inte hade kommit undan ändå för mitt utseende var bara en orsak till att jag mobbades)
    Hade det inte varit att du är Asiat så hade det varit att du skulle varit för smal, eller för tjock, för kort eller för lång, ha fel frisyr eller nått annat fånigt.

    Jag tror att ditt största bekymmer just nu egentligen är att du hakat upp dig på två saker: Mobbingen och sättet du blev lämnad på. För egen del blev jag ju inte lämnad, jag blev omhändertagen när jag var 9 månader så på det sättet är det ju skillnad för oss två. Men som sagt, försök att tänka lite vidare. Barnhemmet jag bodde på tex är både ett barnhem och ett hem för utsatta gravida kvinnor. Där är det så gott som dagligen bebisar som lämnas på dörren till barnhemmet, eller mammor som efter att de fött sitt barn där bara försvinner sin väg. Dessa gör ju inte detta för att de hatar sina barn, de gör det för att de vet att de inte kan ta hand om dem, att de inte har ett liv att erbjuda dem på det sätt de önskar.
    Din mamma kan ha lämnat dig direkt efter födseln i soptunnan för att hon hatade dig, hon kan precis lika gärna ha gjort det av kärlek för att hon visste att hon inte kunde ge dig det liv hon ansåg att du förtjänade. (Orsaken bakom det kan ju vara allt från att hon var väldigt väldigt ung, att hon blivit våldtagen, att hon var extremt fattig eller kanske redan hade 10 barn och ville ge just dig en bättre förutsättning i livet)

    Vad gäller mobbingen så måste du bearbeta den och helt enkelt finna en väg för att sluta definiera dig själv utifrån vad du TROR att andra runt dig tänker! Det är skitsvårt, det vet jag själv men det går faktiskt!
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.