• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Fru U

    Onda gener finns inte på det viset. Och din biologiska mamma kastade inte bort dig för att hon hatade dig, det om något är jag säker på.


    har ont i handen o skriver därför som en kråka - mobilsurf på fl suger
  • Fru U

    Plutteli beskriver det så mycket bätte än vad jag gjorde


    har ont i handen o skriver därför som en kråka - mobilsurf på fl suger
  • Saturos
    Thursday skrev 2010-12-31 21:10:02 följande:
    Men snälla du... jag tycker att det är hemskt att läsa om hur dåligt du mår, och hur elaka andra varit mot dig under din uppväxt! Men du måste sluta dra sådana här slutsatser om människor. Det finns många elaka och okunniga människor i världen, javisst. Men jag kan garantera dig att en majoritet av befolkningen INTE tycker att du inte är svensk, eller lika mycket värd som en svensk eller vad det nu kan vara. Det är nästan så att jag blir lite förolämpad av dina uttalanden, som att du verkligen tror att alla omkring dig tycker att du är mindre värd? Så är det helt enkelt inte.
    Det var inte meningen att förolämpa dig men mitt sätt att tänka är präglat av min egen bakgrund och erfarenheter, jag inte tänka hur det varit för andra, det enda jag vet är att jag aldrig accepterats som en likvärdig eller ens att jag är en svensk.
    Sedan att inte alla tänker så är en annan sak, det enda positiva med den här världen är att inte alla tänker så.
  • Martina1

    Men du hör ju hemma här. Du är ju lika svensk som jag. Det är klart att du inte kan ge dig iväg till adoptionslandet, det är ju ett helt främmande land. Vad ska du där att göra? Säkert kul att semestra i, eller att arbeta som volontär eller något i nått år, men emigrera?

    Helt otroligt att du blivit så illa behandlad av människorna omkring dig! Vilka idioter! En av mina kamrater när jag växte upp var adopterad från Korea. Jag vet att när vi var tonåringar så hade hon lite problem när hon sommarjobbade på äldreboende: att de gamla gaggiga hela tiden frågade var hon kom ifrån och berömde henne för att hon talade svenska! Vi tyckte de var så knäppa, men så kan det vara att bli gammal, man hänger inte med.

    Så jag har mest trott att det var gamla människor som inte fattat det här med adoption.

    Men du är svensk och ska stanna här. Eller flytta utomlands för att det lockar dig. Men inte för att du inte hör hemma här, för det gör du. Men bo inte kvar i den där staden som du växte upp i. Flytta till en större stad som Malmö, Stockholm eller Göteborg. Kanske du vänder hemåt igen sen när du får barn en dag, men man måste inte stanna i sin uppväxtstad när nu uppväxten har varit smärtsam. Du har dina rötter där du sätter dina fötter.

  • Shasti

    Jag är inte adopterad, däremot invandrare och övergavs både av min mamma och pappa, är uppvuxen hos mina morföräldrar som älskade mig men inte var mina riktiga föräldrar, precis som du ts beskriver. Jag har också haft identitetskriser, men jag skulle vilja säga att problemet ligger i din inställning och inte i att vara adopterad eller se annorlunda ut. Miljontals människor är i samma situation som du, som lever i ett land där de ser "annorlunda" ut. Miljontals människor är ratade eller övergivna eller oälskade av sina föräldrar. Men det är helt och hållet upp till dig själv om du väljer att vara lycklig och att ta reda på vem just DU är, dvs din identitet. Istället för att haka upp dig på att din mamma lämnade dig i en papperskorg kan du tex välja att känna dig extremt lyckligt lottad som fick komma till ett par som älskade dig och till ett land där vi lever bättre än 90% av alla andra på jordens yta. Du hade kunnat dö i den där papperskorgen, men det gjorde du inte. Ditt liv är en GÅVA som du har alla möjligheter att ta vara på. Det är upp till dig själv.

  • Saturos
    Plutteli skrev 2010-12-31 21:19:15 följande:
    Jag har inte blivit lycklig bara av tur, det har krävts arbete, jag har pratat pratat och pratat ännu mer om allt jag varit med om för att kunna lägga det bakom mig och inse att även om jag stött på idioter så tänker faktiskt inte alla som dem!
    Det jag fått jobba mycket med är ju att VÅGA tro på att det faktiskt finns dem som ser mig som mig och inget annat, för det gör det! Jag tror du kan lyckas med det också, men det är svårt att fixa på egen hand utan du behöver prata med någon om det hela på ett annat sätt. För även om folk frågar ibland (du vet de där typiska frågorna "ska du resa hem" "har du varit hemma" "vad vet du om dina bioföräldrar" etc etc etc) så är det faktiskt sällan de egentligen frågar för att de tycker att man inte hör hemma här, de frågar av nyfikenhet och ren välvilja. Tyvärr så tar det ett tag att se det och att inte tänka direkt att de frågar för att vara elaka när så många tidigare har frågat just för att de har elaka tankar som grund...
    Kanske jag borde göra likadant, men som kille känns det skämmigt att prata känslor, jag har aldrig pratat om sådana här saker med någon, inte ens med min familj egentligen. Jag har hållit allt inom mig.

    Jag har ju kommit så långt att jag ser alla frågor om mitt ursrpung som en attack mot mig, bara för att det är det jag är van vid. Det är för att jag tror det sämsta om folk och blir förvånad när de visat sig vara goda, istället för tvärtom som är det naturliga.
  • villsågärna38

    En fråga bara, var i landet är du uppvuxen? Tycker att du är så oerhört hård mot dig själv. Varför skulle det vara skämmigt att tala om känslor? Vem tycker det på 2000-talet? Nej, jag håller med Martina1 - flytta till någon av Sveriges storstäder om du inte trivs. Välj hur du vill leva, skapa ditt eget liv och din framtid. Den enda som kan förändra hur du har det är du - se det som en möjlighet!! Det finns många som mår dåligt och har haft det tufft, oavsett om man är adopterad eller inte, men man kan göra något åt det om man vill, jag lovar!

  • Plutteli
    Saturos skrev 2010-12-31 21:45:44 följande:
    Kanske jag borde göra likadant, men som kille känns det skämmigt att prata känslor, jag har aldrig pratat om sådana här saker med någon, inte ens med min familj egentligen. Jag har hållit allt inom mig.

    Jag har ju kommit så långt att jag ser alla frågor om mitt ursrpung som en attack mot mig, bara för att det är det jag är van vid. Det är för att jag tror det sämsta om folk och blir förvånad när de visat sig vara goda, istället för tvärtom som är det naturliga.
    Det är inte skämmigt alls! Det är däremot nyttigt och extremt bra att göra det!
    Jag fick inte visa känslor eller tala om känslor som barn så det krävdes träning för att jag skulle våga, trots att jag är tjej, men det går. Sök reda på en psykolog och känn dig för om det är någon du tror att du kan lita på, eller vänd dig till tex Svenska kyrkan som har samtalskontakter, för det mesta behövs inte en egentlig psykolog utan bara någon som lyssnar och kan komma med lite andra infallsvinklar på det hela.

    Jag såg också alla frågor om min bakgrund som attacker förr, sen bestämde jag mig för att sluta, att verkligen försöka lyssna öppet på de frågor som ställs och framförallt HUR de ställs för att se om personen som ställer dem gör det av nyfikenhet eller av illvilja. 9 av 10 gånger har frågorna varit av nyfikenhet och de flesta har ansett det vara så underbart och fantastiskt att jag fått komma till detta land och skapa mig mitt liv!
  • Saturos
    Martina1 skrev 2010-12-31 21:43:48 följande:
    Men du hör ju hemma här. Du är ju lika svensk som jag. Det är klart att du inte kan ge dig iväg till adoptionslandet, det är ju ett helt främmande land. Vad ska du där att göra? Säkert kul att semestra i, eller att arbeta som volontär eller något i nått år, men emigrera?

    Helt otroligt att du blivit så illa behandlad av människorna omkring dig! Vilka idioter! En av mina kamrater när jag växte upp var adopterad från Korea. Jag vet att när vi var tonåringar så hade hon lite problem när hon sommarjobbade på äldreboende: att de gamla gaggiga hela tiden frågade var hon kom ifrån och berömde henne för att hon talade svenska! Vi tyckte de var så knäppa, men så kan det vara att bli gammal, man hänger inte med.

    Så jag har mest trott att det var gamla människor som inte fattat det här med adoption.

    Men du är svensk och ska stanna här. Eller flytta utomlands för att det lockar dig. Men inte för att du inte hör hemma här, för det gör du. Men bo inte kvar i den där staden som du växte upp i. Flytta till en större stad som Malmö, Stockholm eller Göteborg. Kanske du vänder hemåt igen sen när du får barn en dag, men man måste inte stanna i sin uppväxtstad när nu uppväxten har varit smärtsam. Du har dina rötter där du sätter dina fötter.
    Du har rätt i att Korea är främmande för mig. Jag har sett på youtube från Sydkorea och Nordkorea och speciellt Nordkorea känns helt främmande för mig, det känns skumt att veta att jag egentligen är en av dem när jag inte beter mig ett dugg som dem gör. Jag är ju svensk i sättet men ser ut som en av dem, det känns märkligt.

    Men jag är glad att det finns personer som dig som inte dömer efter utseende utan som ser till personlighet, hade alla varit så hade detta varit en fin värld.

    Men jag har inte riktigt bestämt än hur jag ska göra i framtiden, om jag ska fortsätta i Sverige eller pröva lyckan någon annanstans. Kanske bäst att lämna det lilla samhället jag bor i idag där jag är den enda icke vita och istället flytta till en större stad.
  • ninagirrl
    Saturos skrev 2010-12-31 15:54:58 följande:
    Men du har alltså aldrig kallats sneöga, guling, risätare, risplockare och all möjlig skit? Du har inte fått hat och rasism mot dig? Hur ser du på att våra egna föräldrar övergav oss?

    Hur ser du på att ses som en utlänning och kallas kines fast vi inte kan ett ord kinesiska och inte ens kommer från Kina? Jag fattar inte hur ni klarar av denna hatiska mobbning utan att bry er ni kanske accepterat att vårt öde är att vara andra klassens medborgare som enbart existerar för att bli skrattade åt av folket här.
    Visst har jag stött på mobbning, visst har folk sagt saker som man blivit ledsen över. Men jag har kanske varit starkt och gått vidare. 
    Jag vet att det skulle vara svårare att växa upp i mitt ursprungslandet, för jag skulle ses som en oäkting. Jag skulle inte vara accepterad och min biologiska mor skulle blivit utfryst från familjen. Hon kanske skulle råka ut för dödstraff om hon behöll mig. Så Nej jag är glad att jag bor i Sverige.
    jag är inte andra klassens medborgare och kommer aldrig känna mig det!!!  
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.