• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Fimpen72

    Det finns många svenska barn som blir bortkastade/slängda som skräp av sina biologiska föräldrar vid en skilsmässa eller separation. Men jag hoppas att dem precis som adoptivbarnen som kommer från utlandet har någon som leder dem rätt, ger dem stöd och uppmuntran att söka hjälp.

    Min syster är min halvsyster. Hennes biologiska pappa skar banden helt när hon var 2-3år.. Han kastade bort henne som en soppåse och övergav henne  trots att han inte hade samma ursäkter som många föräldrar i fattigaländer som kanske ger upp sitt älskade barn pga ekonomiska besvär och likande.
    Min pappa kom in i hennes liv när hon var fyra år och adpoterade henne som sin egna.
    Hon har klarat sig bra trots pappans svek men har valt bort egna barn, kanske pga vad hon gått igenom.

    Jag vet att adopterade barn ofta har det jättesvårt. En i min bekantskap har försök med självmord pga hur dåligt han mådde (kommer från indien).

    Jag önskar dig TS, av hela mitt hjärta, att du söker samtalsterapi eller annat typ av stöd för att kanske må bättre.
    Det har hjälp mig tidigare när jag haft stora funderingar och negativa tankar.
    Stor kram till dig

  • en glad
    Thi 08 skrev 2011-01-01 00:36:03 följande:
    Jag kan på visst sätt förstå adopterade vuxna som känner att det dom säger och känner inte lyssnas till. Där tror jag vi som adopterar IDAG kan dra nytta av att lyssna på dessa vuxna adopterade som inte mår bra, för att i slutändan kunna hjälpa våra adopterade barn när deras frågor kommer...

    Jag tror egentligen TS vill att någon ska lyssna och försöka förstå. Och inte debattera tillbaka? 

    Internationella adoptioner förekommer & många adopterade mår bra. Jag tror i framtiden att ett större antal adopterade kommer må bra, dels för att samhället är mer öppet. 

     
    Vi får hoppas att det vi lärt av dem som adopterades tidigt är hjälpsamt och att vi lever i ett mer öppet och blandat samhälle nu .... tror också att din vinkling är klok - att de adopterade som mår dåligt (enligt forskningen ca 30 %) vill bli lyssnade på inte höra försvartal om att "adoption ändå är bäst" för den som mår dåligt har förstås tolkningsföreträde?
  • Fru U
    en glad skrev 2011-01-01 01:56:55 följande:
    Vi får hoppas att det vi lärt av dem som adopterades tidigt är hjälpsamt och att vi lever i ett mer öppet och blandat samhälle nu .... tror också att din vinkling är klok - att de adopterade som mår dåligt (enligt forskningen ca 30 %) vill bli lyssnade på inte höra försvartal om att "adoption ändå är bäst" för den som mår dåligt har förstås tolkningsföreträde?
    Tolkningsföreträdelse för sin egen historia. Vilket alla har.

    Man måste dock, tycker jag, få lov att tycka att det är en aningen naivt att tro att livet hade blivit (så mycket) bättre utan den internationella adoptionen.
    har ont i handen o skriver därför som en kråka - mobilsurf på fl suger
  • en glad
    Fru U skrev 2011-01-01 02:17:55 följande:
    Tolkningsföreträdelse för sin egen historia. Vilket alla har.

    Man måste dock, tycker jag, få lov att tycka att det är en aningen naivt att tro att livet hade blivit (så mycket) bättre utan den internationella adoptionen.
    Man måste nog också acceptera att inte alla vuxna adopterade håller med om det  ....
  • Emma Elisabeth
    Saturos skrev 2011-01-01 00:57:19 följande:
    Det stämmer ju till viss del, det är ju dem som tagit hand om en som om de vore ens riktiga föräldrar och jag älskar mina adoptivföräldrar men det finns alltid en bakomliggande tanke att de inte är mina riktiga föräldrar men det betyder inte att de inte kan betyda mycket för mig för det gör dem, jag vet inte vad jag hade gjort om även dem varit hemska mot mig, då hade jag nog inte klarat av mycket mer, de är det enda stödet jag haft under mitt liv.
    Men då tycker jag du ska fokusera på dom som verkligen bryr sig om dig.
    För dina föräldrar så är du önskad. Då menar jag dina adoptivföräldrar. Det är ju dom som är dina föräldrar.
    Vet dom hur du känner? Prata med dom. Dom kanske berättar hur dom försökte få barn och att dom fick sin efterlängtade dotter tills slut som dom kämpade för, som är du. Vilket kanske får dig att må bättre.

    Du har en mening med livet. Du finns av en anledning. Det är tack vare dina adoptivföräldrar som du finns.
  • Stormenliten

    Jag är inte adopterad och kan inte säga att jag vet hur det känns för dig.
    Men jag kan garanterat säga till dig att du INTE hade haft det bättre i ett barnhem i landet du är född i än i sverige. Tror du att du hade fått ätit dig mätt varje dag, att någon hade uppmärksammat din födelsedag en gång om året, att du hade haft en massa val att välja mellan i din framtid?

    Jag är svensk och uppvuxen med mina bioföräldrar, men det betyder inte att jag har haft det lätt för det.
    Jag var också hatad från dag 1 tills jag bytte stad som vuxen av en massa olika orsaker jag som barn inte kunde göra något åt.

    Du säger att din biomamma bara såg dig som skräp, men vad tror du att dina adoptivföräldrar ser dig som? Du är antagligen deras liv, deras allt.

    Hur många barn i sverige tror du inte växer upp som både mobbad och illa behandlad av deras föräldrar? Det finns många barn som inte har nån, men det hade du.

    Jag tror nog att du behöver tänka efter en extra gång. Om föräldrar vill adoptera ett barn, ska dom inte hellre låta dom få ett värdigt liv och växa upp i ett land där du kan göra nästan vad du vill av ditt liv, än att växa upp i ett land där man inte ens får säga vad man tycker och tänker utan att bli bestraffad?

  • Plutteli
    en glad skrev 2011-01-01 02:23:17 följande:
    Man måste nog också acceptera att inte alla vuxna adopterade håller med om det  ....
    Nä, alla vuxna adopterade håller inte med om att de haft det bättre av att adopteras, men å andra sidan upplever iaf jag att de som är av den åsikten har blivit för insnöade i vad som varit fel här i Sverige och målar upp sitt hemland i ett rosa skimmer där de skulle få kärlek, uppmärksamhet och omvårdnad även om de så växte upp på gatan. När saker känns jävligt är det ju lätt att fastna i en dröm om hur saker "borde" eller "kunde" vara. Det gäller alla oavsett bakgrund. Man vill drömma sig bort till ett liv där allt är guld och gröna skogar och för en del adopterade blir den drömmen att tro att man fått det bättre bara man inte adopterats.
  • Saturos
    Plutteli skrev 2011-01-01 08:17:28 följande:
    Nä, alla vuxna adopterade håller inte med om att de haft det bättre av att adopteras, men å andra sidan upplever iaf jag att de som är av den åsikten har blivit för insnöade i vad som varit fel här i Sverige och målar upp sitt hemland i ett rosa skimmer där de skulle få kärlek, uppmärksamhet och omvårdnad även om de så växte upp på gatan. När saker känns jävligt är det ju lätt att fastna i en dröm om hur saker "borde" eller "kunde" vara. Det gäller alla oavsett bakgrund. Man vill drömma sig bort till ett liv där allt är guld och gröna skogar och för en del adopterade blir den drömmen att tro att man fått det bättre bara man inte adopterats.
    Du har en poäng att vi bara tänker negativt om livet i Sverige men det är för att vi är olyckliga och ärrade mentalt så vi tänker inte särskilt logiskt utan nu tänker man att vad som helst är bättre än livet man lever nu.
  • Plutteli
    Saturos skrev 2011-01-01 09:41:34 följande:
    Du har en poäng att vi bara tänker negativt om livet i Sverige men det är för att vi är olyckliga och ärrade mentalt så vi tänker inte särskilt logiskt utan nu tänker man att vad som helst är bättre än livet man lever nu.
    Ja, och det är inget unikt för adopterade som haft det svårt, ALLA gör så när saker är jobbiga eller man varit med om hemska saker, det är så vi människor fungerar, går det inte att fly fysiskt så försöker vi iaf göra det mentalt.
    Det enda som hjälper i dessa lägen är att prata om det hela, få hjälp och träna sig i att förska se livet från en annan sida! Mycket kan man ändra själv via sin egen inställning, men det krävs att man bestämmer sig och vågar satsa för sin egen skull!
  • Saturos
    Plutteli skrev 2011-01-01 09:46:04 följande:
    Ja, och det är inget unikt för adopterade som haft det svårt, ALLA gör så när saker är jobbiga eller man varit med om hemska saker, det är så vi människor fungerar, går det inte att fly fysiskt så försöker vi iaf göra det mentalt.
    Det enda som hjälper i dessa lägen är att prata om det hela, få hjälp och träna sig i att förska se livet från en annan sida! Mycket kan man ändra själv via sin egen inställning, men det krävs att man bestämmer sig och vågar satsa för sin egen skull!
    Du har rätt...

    En annan sak jag reflekterat över lite, du vet när man ser klipp på youtube och liknande över sitt hemland, då kan jag känna att det är en märklig insikt att veta att man ''egentligen'' är en av dem man ser, det är ens egentliga kultur så att säga. Jag tycker de beter sig väldigt konstigt när jag ser klippen därifrån men samtidigt så vet jag att det är så jag egentligen skulle betet mig också om jag hade levt kvar där.

    Jag får alltså dubbla känslor, det första är hur märkliga jag tycker folket där är på många sätt och det andra att jag egentligen är en av dem och hade varit exakt likadan som dem om jag inte lämnat.
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.