• Anonym (Kaffedraken)

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Anonym (Kaffedraken)
    Saturos skrev 2011-01-01 13:38:28 följande:

    Men om man växt upp med att bli kallad guling och kinesjävel hela livet och hatats av alla man träffat så är det inte så lätt att gilla hur man ser ut och att vara annorlunda...jag hatade att vara asiat när jag var liten och kollade mig själv i spegeln, jag ville se ut som alla andra för jag trodde att smärtan och hatet skulle försvinna då, det är kvar fortfarande i mig fast jag är vuxen nu, när jag ser mig själv i spegeln så gillar jag inte det jag ser, det är som att man ser en helt annan person, mitt yttre är asiatiskt medan min själ och hjärta är svenskt. Jag känns som fångad i fel kropp alltså...hemsk känsla.

    Jag HATAR av att vara annorlunda, hade jag fått ett erbjudande av att se svensk ut hade jag tagit det på en sekund, så enkelt är det. Allting hade blivit bättre i mitt liv om jag hade varit blond och blåögd och vit. Det är den enkla sanningen.

    Problemet är att man inte ses för sin personlighet utan man blir dömd efter hur man ser ut, ser man ut som en svart kommer alla se personen som en afrikan och ser man ut som jag gör kommer man ses som en kines, guling och så vidare, så funkar vi människor dessvärre. Även fast det finns de goda personerna som inte dömer efter utseende tack och lov.


    Förstår inte riktigt var du växt upp ?  Med ditt resonemang bör man ju också undvika att skaffa en partner med mörkare hudfärg eller annorlunda ögonform. Dvs det bästa är att alla är rasrena. Jag tror dina problem är personliga och om du växt upp i Korea skulle du känna dig lika utanför och känslig.
  • Anonym (Kaffedraken)
    Nicke Nyfiken skrev 2011-01-01 12:08:35 följande:
    Jag är också adopterad från Korea och kam ärligt säga att jag inte varit med om något du beskriver. Jag känner inte att jag är lever i Sverige som "acepterad" utan som jämnlik.
    Du har rätt i att utseende är viktigt men också det man utstrålar som person. Själv har jag inge problem med mitt utseende, jag har inget behov av att se ut som alla andra. Om jag får komentarer om hur jag ser ut är det bara possitiva.

    Vart bor du? (har inte lusläst hela tråden) Kan tänka mig att storstäder kan vara "lättare" än mindre orter. Man blir ju lättare en i mängden då.
    Det är kul att du har bra erfarenheter av att vara adopterad och inte behandlats som skit på grund av det...tänker du någonting på hemlandet då och känslan av att man är oönskad av de riktiga föräldrarna? Känns det som att du passar in här och att det är här du hör hemma?

    Jag bor i ett mindre samhälle i norrland som enda icke vita. Du då?
  • Anonym (Kaffedraken)

    Om man ska gå på TS linje så är det bättre att de övergivna barnen lever på barnhem än i ett kärleksfullt hem med föräldrar. 

    Min pappa är adopterad och han ser sin mamma som mamma och pappa som pappa, han hade en lycklig uppväxt och har aldrig velat forska i sina rötter trots att hans biologiska mamma vid ett tillfälle sökte upp honom och ville ha kontakt, men för honom var hon en främling, han har redan en mamma.

     

  • Anonym (Kaffedraken)
    Saturos skrev 2011-01-01 13:38:28 följande:

    Men om man växt upp med att bli kallad guling och kinesjävel hela livet och hatats av alla man träffat så är det inte så lätt att gilla hur man ser ut och att vara annorlunda...jag hatade att vara asiat när jag var liten och kollade mig själv i spegeln, jag ville se ut som alla andra för jag trodde att smärtan och hatet skulle försvinna då, det är kvar fortfarande i mig fast jag är vuxen nu, när jag ser mig själv i spegeln så gillar jag inte det jag ser, det är som att man ser en helt annan person, mitt yttre är asiatiskt medan min själ och hjärta är svenskt. Jag känns som fångad i fel kropp alltså...hemsk känsla.

    Jag HATAR av att vara annorlunda, hade jag fått ett erbjudande av att se svensk ut hade jag tagit det på en sekund, så enkelt är det. Allting hade blivit bättre i mitt liv om jag hade varit blond och blåögd och vit. Det är den enkla sanningen.

    Problemet är att man inte ses för sin personlighet utan man blir dömd efter hur man ser ut, ser man ut som en svart kommer alla se personen som en afrikan och ser man ut som jag gör kommer man ses som en kines, guling och så vidare, så funkar vi människor dessvärre. Även fast det finns de goda personerna som inte dömer efter utseende tack och lov.


    Jag har blivit kallad för svartskalle, svarting, blatte osv. Jag har också blivit ombedd att "åka hem".
    Men det är ju detta jag har försökt säga innan. Hade det nu inte varit detta så hade de kallat mig för andra saker t.ex. fetto, svinto, tjockis, glasögonorm osv.
    Vill folk retas/mobbas så gör de det. De hittar alltid en anledning och allt som oftast går de på den del av utseendet som de kan. Så även om du sett svensk ut hade de kanske retat dig ändå. Eller om du hamnat på en annan ort så hade du inte blivit retad alls.

    Sen kan man välja själv hur man vill se världen. Man kan göra som du och ta på sig offerrocken, gräva ner sig själv och tänka "OJ så DÅLIGT jag mår"! "Buhu, den o den tycker inte om mig!" *SNYFT*
    Eller kan man tänka "OJ så BRA jag har det för jag får äta mig mätt varje dag, jag har föräldrar (om än inte biologiska) som tycker om mig, jag bor i ett land med ett socialt skyddsnät som faktiskt räddar mig från att gå under helt även om katastrofen skulle vara ett faktum, osv".
    Man kan välja vad man vill se. vill man bara se elände o tycka synd om sig själv eller vill man se det positiva?

    Jag ger blanka fan i vad Nisse på hörnet tycker om mig. Rör mig inte i ryggen. Mår han bra av att tro att jag är utlänning så får han väl göra det.
    Välkommen Hannah, Kl 18.08, 2010-06-23
  • Anonym (Kaffedraken)

    Hej kära du.
    Jag vet vad du pratar om.Många känner som du,det är inte något konstigt alls.Sen finns det ju många adopterade som inte har dessa känslor eller tankar.Men en adoption är inte något helt enkelt.Jag tror att man kan hjälpa barn att få en bra uppväxt i landet de bor i.Adoptioner sker även där.Det finns många barn som behöver familjer i sverige.Jag tycker man kan börja här.Sen kan man skänka pengar till barnhem.

  • Anonym (Kaffedraken)

    Har läst bara TS.
    Undrar varför de flesta adopterar barn just från asien och afrika som ser helt annorlunda ut? Måste man markera och visa att de barnen är adopterade? Det finns ju så många övergivna barn i Ryssland, Polen, Rumänien osv. De ser ut som svenska barn och man måste inte berätta att de är adopterade.
    Jag förstår dig TS och det är inget konstigt att du känner dig deprimerad. Men det är inget fel på dig utan på din biologiska mamma.

  • Anonym (Kaffedraken)
    Missimo84 skrev 2011-01-01 12:37:05 följande:
    Ts har helt rätt i sin start. 75% av alla adopterade barn löper risk för att hamna i missbruk eller social misär och psykiska besvär. Det är En bra bit högre än andra barn från samma samhällsgrupp!
    Var kommer den siffran ifrån? Jag har läst en del om adoptioner och om adopterades överrisker att hamna i missbruk, kriminalitet eller psykiska problem. Och, ja, det finns en överrisk, men inte handlar det om att 75% får sådana problem. Har för mig att siffrorna ser lite olika ut, beroende på vem som skrivit, men 75% är långt över de högsta siffror jag sett. Jag har till och med sett en teori som säger att det inte så värst många fler adopterade än icke-adopterade som mår dåligt, men att de adopterade ofta har svårare psykiska besvär.

    En teori handlar om att det viktigaste är hur väl barnet kan knyta an till sin nya familj och då spelar åldern på barnet in. Ett barn som adopteras senast runt 6-7 månaders ålder klarar nästan alltid att få en bra anknytning, vilket gör att risken för problem senare i livet i stort sett är jämförbar med barn som fötts in i sin familj. Är barnet upp till tre år finns fortfarande goda chanser att anknytningen blir bra. Det är inte försent att "reparera" barnets förmåga att knyta an. För barn i den åldersgruppen finns en viss överrisk, men den är inte så stor. Är barnet över tre beror risken i stor utsträckning på hur barnet haft det fram till adoptionen. Ett barn som levt ett normalt liv med sin biologiska familj eller en fosterfamilj har sannolikt fått lära sig knyta an och då brukar det inte bli några oöverkomliga problem. Ett barn som däremot levt med en biologisk familj som inte förmått ta till sig barnet, eller som enbart bott på institution från spädbarn fram till adoptionen vid fyra års ålder eller senare, löper stor risk att inte må bra. Det barnet har aldrig fått möjlighet att lära sig knyta an och vid så "hög" ålder som fyra år är det svårt att komma tillrätta med det.

    Tyvärr finns det nog ytterligare några anledningar till att adopterade barn statistiskt sett mår lite sämre än icke adopterade. Det finns exempelvis barn som övergetts för att deras biologiska föräldrar har en psykiska sjukdom. Det är förstås väldigt olika i olika länder, men på vissa håll, bland annat flera länder i Östeuropa, är det en relativt vanlig anledning till att barn lämnas för adoption. Och många psykiska sjukdomar är ärftliga.

    Även om barnet inte har några som helst ärftliga faktorer som kan leda till psykisk sjukdom så har många väldigt svåra upplevelser bakom sig. Det finns barn som blivit misshandlade eller utsatta för andra övergrepp innan adoptionen. Det kan i sig ha satt så djupa spår att barnet aldrig riktigt kommer över det.

    Slutligen finns de som kanske inte hade behövt må dåligt, men som blir utsatta för svåra upplevelser efter adoptionen. Barn som blir mobbade under uppväxten eller barn som känner att de var adoptivföräldrarnas andrahandsval. Mobbning drabbar nog lika illa oavsett om man är adopterad från Afrika och mobbas för sin hudfärg eller om man är etnisk svensk och mobbas för att man är överviktig. Att känna att man inte riktigt duger för sina föräldrar är säkert också jobbigt även om man är föräldrarnas biolgiska barn, men jag kan tänka mig att det är ännu värre om man är adopterad. Då har man ju redan blivit bortvald en gång, av de biologiska föräldrarna (att det sedan kan handla om bio-föräldrar som faktiskt aldrig hade något riktigt val kan nog vara svårt att ta till sig). Jag hoppas - och tror faktiskt - att dagens utredningar och utbildningar för blivande adoptivföräldrar blivit bättre på att hitta människor som adopterar av fel anledningar och kanske också att få dessa människor att förstå vilket övergrepp de är på väg att utsätta ett barn för och därmed hoppa av processen i tid. Förr var det nog vanligare att man adopterade för att visa att man var en god människa som hjälpte "ett stackars fattigt barn från tredje världen" eller att man valde adoption som ett andrahandsalternativ medan man fortfarande sörjde sin biologiska barnlöshet. Sådana adoptioner slutade nog ofta olyckligt.

    Men med allt detta sagt, så tror jag alltså ändå inte att 75% av de adopterade får psykiska eller sociala problem. Det stämmer inte med vare sig siffror jag läst eller med det jag ser bland vuxna adopterade omkring mig.
  • Anonym (Kaffedraken)
    Gift44 skrev 2011-01-01 13:45:12 följande:
    Förstår inte riktigt var du växt upp ?  Med ditt resonemang bör man ju också undvika att skaffa en partner med mörkare hudfärg eller annorlunda ögonform. Dvs det bästa är att alla är rasrena. Jag tror dina problem är personliga och om du växt upp i Korea skulle du känna dig lika utanför och känslig.
    Bara för att du själv inte märkt av det så gör det inte att det inte existerar. Uppenbarligen så är det många adopterade som behandlats väldigt dåligt, flera andra i tråden har också behandlats dåligt.

    Ja rasismen är fortfarande för stor för att de som är annorlunda ska accepteras fullt ut. Även om det finns de som bara ser kärlek och personlighet så finns det massvis med andra som kommer göra allt för att förstöra för de med annorlunda etnicitet. En mulatt kommer hatas av många rasister och man måste tänka noga om man vill sätta barn till världen som kommer hatas av många svarta och vita som inte vill att folken ska blandas.

    Vad du tror är oviktigt eftersom det inte stöds av etablerad fakta.
  • Anonym (Kaffedraken)
    Amy1983 skrev 2011-01-01 13:49:49 följande:
    Jag har blivit kallad för svartskalle, svarting, blatte osv. Jag har också blivit ombedd att "åka hem".
    Men det är ju detta jag har försökt säga innan. Hade det nu inte varit detta så hade de kallat mig för andra saker t.ex. fetto, svinto, tjockis, glasögonorm osv.
    Vill folk retas/mobbas så gör de det. De hittar alltid en anledning och allt som oftast går de på den del av utseendet som de kan. Så även om du sett svensk ut hade de kanske retat dig ändå. Eller om du hamnat på en annan ort så hade du inte blivit retad alls.

    Sen kan man välja själv hur man vill se världen. Man kan göra som du och ta på sig offerrocken, gräva ner sig själv och tänka "OJ så DÅLIGT jag mår"! "Buhu, den o den tycker inte om mig!" *SNYFT*
    Eller kan man tänka "OJ så BRA jag har det för jag får äta mig mätt varje dag, jag har föräldrar (om än inte biologiska) som tycker om mig, jag bor i ett land med ett socialt skyddsnät som faktiskt räddar mig från att gå under helt även om katastrofen skulle vara ett faktum, osv".
    Man kan välja vad man vill se. vill man bara se elände o tycka synd om sig själv eller vill man se det positiva?

    Jag ger blanka fan i vad Nisse på hörnet tycker om mig. Rör mig inte i ryggen. Mår han bra av att tro att jag är utlänning så får han väl göra det.
    Klokt inlägg. Min syster blev mobbad som liten och hon är blond och blåögd. Anledningar kan man alltid hitta tyvärr.
  • Anonym (Kaffedraken)
    Bea08 skrev 2011-01-01 13:49:19 följande:
    Om man ska gå på TS linje så är det bättre att de övergivna barnen lever på barnhem än i ett kärleksfullt hem med föräldrar. 

    Min pappa är adopterad och han ser sin mamma som mamma och pappa som pappa, han hade en lycklig uppväxt och har aldrig velat forska i sina rötter trots att hans biologiska mamma vid ett tillfälle sökte upp honom och ville ha kontakt, men för honom var hon en främling, han har redan en mamma.

     
    Problemet är ju att långt ifrån alla adopterade har levt ett sk kärleksfullt liv. Undersökningar visar ju att ca 30-40 % av dem mår dåligt vilket är väldigt många fler än vad det är för befolkningen i övrigt. Detta har som sagt sina anledningar.
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.