• Leja3
    Äldre 9 Mar 18:52
    13360 visningar
    33 svar
    33
    13360

    Fil kand i psykologi och starta eget???

    Hej. Har en fil. Kand examen i psykologi, kan jag kalla mig för Beteendevetare då? Och får jag eller har jag rätt att starta eget där jag erbjuder samtal? Eller måste man vara samtalsterapeut för det? Vill så gärna starta eget utifrån det jag har läst men vet inte riktigt vad jag får och inte får göra med denna examen. Någon som kan hjälpa mig? Eller vet vart jag kan vända mig med frågan?

  • Svar på tråden Fil kand i psykologi och starta eget???
  • Äldre 10 Mar 19:54
    #11
    violatricolor skrev 2011-03-10 00:21:10 följande:
    Varför skulle du inte vända dig till någon under 30? 
    Det är ju jag som är fördomsfull, men det känns som om de yngre inte gärna kan veta. . typ. Jag får inte så mycket förtoende för dem som är yngre än mig själv, inte vad det gäller sånna saker som att coacha och guida i livet. Det är en annan sak med andra kompetenser, som läkare eller så, men just "samtalspartner" skulle jag inte gå till en under 30.
  • Äldre 11 Mar 16:16
    #12
    Astarte skrev 2011-03-10 19:54:21 följande:
    Det är ju jag som är fördomsfull, men det känns som om de yngre inte gärna kan veta. . typ. Jag får inte så mycket förtoende för dem som är yngre än mig själv, inte vad det gäller sånna saker som att coacha och guida i livet. Det är en annan sak med andra kompetenser, som läkare eller så, men just "samtalspartner" skulle jag inte gå till en under 30.
    Ja, när det gäller coaching kan jag förstå det. Men känner du så för att gp till en ung psykolog också? Jag menar, det är skillnad på en coach som ska ge råd och på en psykolog som ska lyssna, ställa frågor och komma med reflektioner utifrån kunskap om det mänskliga psyket.
  • Äldre 11 Mar 22:28
    #13
    violatricolor skrev 2011-03-11 16:16:30 följande:
    Ja, när det gäller coaching kan jag förstå det. Men känner du så för att gp till en ung psykolog också? Jag menar, det är skillnad på en coach som ska ge råd och på en psykolog som ska lyssna, ställa frågor och komma med reflektioner utifrån kunskap om det mänskliga psyket.
    Jag skulle vara lite skeptisk till någon som var 25-30, men jag skulle ju inte ställa in bara för att personen visade sig vara ung. Sedan beror det ju på vad man söker för också, tänker jag. Bota tvångstankar är nog lättare än att hatera personer som befinner sig i kris eller har genomgått ett trauma. Jag känner i och för sig likadant för unga präster. De som kommer och är under 30 (ja, ungefär, såklart) blir jag kritisk till. Jag valde själv att inte bli präst i den åldern, just för att jag kände mig för ung.
  • Äldre 11 Mar 22:53
    #14
    Astarte skrev 2011-03-11 22:28:25 följande:
    Jag skulle vara lite skeptisk till någon som var 25-30, men jag skulle ju inte ställa in bara för att personen visade sig vara ung. Sedan beror det ju på vad man söker för också, tänker jag. Bota tvångstankar är nog lättare än att hatera personer som befinner sig i kris eller har genomgått ett trauma. Jag känner i och för sig likadant för unga präster. De som kommer och är under 30 (ja, ungefär, såklart) blir jag kritisk till. Jag valde själv att inte bli präst i den åldern, just för att jag kände mig för ung.
    Är du präst nu?

    Tyvärr tror jag att många överskattar ålderns betydelse. Jag säger inte att livserfarenhet är oviktigt. Det är självlkart något man kan använda sig av och som påverkar ens professionalitet men det är bara en del av det. Utbildning och yrkeserfarenhet har större betydelse än några år, tror jag. Dessutom finns det ju inget som säger att en 32-åring har mer erfarenhet av t ex kriser och motgångar än en 28-åring, även om sannolikheten naturligtvis är aningen större. Så visst ligger det något i det du säger och du har rätt att känna så, du är inte alls ensam om det, men jag tror åldern överskattas och jag tycker det är synd.
  • kharto­um
    Äldre 13 Mar 15:46
    #15
    violatricolor skrev 2011-03-11 22:53:28 följande:
    Är du präst nu?

    Tyvärr tror jag att många överskattar ålderns betydelse. Jag säger inte att livserfarenhet är oviktigt. Det är självlkart något man kan använda sig av och som påverkar ens professionalitet men det är bara en del av det. Utbildning och yrkeserfarenhet har större betydelse än några år, tror jag. Dessutom finns det ju inget som säger att en 32-åring har mer erfarenhet av t ex kriser och motgångar än en 28-åring, även om sannolikheten naturligtvis är aningen större. Så visst ligger det något i det du säger och du har rätt att känna så, du är inte alls ensam om det, men jag tror åldern överskattas och jag tycker det är synd.
    Det finns människor som levt ett helt liv men inte lärt sig något och det finns motsatsen.
    Jag hoppas att det finns en öppenhet mot alla professionella att se professionen utifrån det man önskar sig av den.
    Jag har äntligen (!) blivit lite äldre, men stångades länge med att inte bli tagen ritktigt på allvar för att jag oftast var yngst i gänget.

    Nu har jag en annan position och är återigen bland de yngsta, men i alla fall tillräckligt gammal för att inge förtroende.

    Jag skulle själv också ha viss skepsis mot en mycket ung psykoterapeut eftersom det nog krävs viss livserfarenhet för att också göra ett bra jobb, men som sagt, jag hoppas att jag också är förståndig nog att se skillnaden.

    Nu är jag ett par år äldre än de jag leder, men jag är också ca 15 år yngre än min äldsta medarbetare. Jag upplevs nog som vuxen nog för mitt jobb och det känns skönt.

    Men nu arbetar jag inte med något av det som ts beskriver, utan personalledning.
  • Cloudy
    Äldre 14 Mar 15:25
    #16

    Jag pluggar just nu till beteendevetare och skulle satsa på steg 1 och ev steg 2 innan jag ens gav mig i kast med att ge terapi till människor som mår dåligt.

    Det är ett för tunnt underlag helt enkelt och detsamma tycker jag om din fil kand i psykologi och socionomer.
    Alla som ger terpi eller jobbar som kuratorer ska enligt mig minst ha steg 1-utbildningen i bagaget anser jag.

  • Äldre 14 Mar 19:31
    #17
    khartoum skrev 2011-03-13 15:46:52 följande:
    Det finns människor som levt ett helt liv men inte lärt sig något och det finns motsatsen.
    Jag hoppas att det finns en öppenhet mot alla professionella att se professionen utifrån det man önskar sig av den.
    Jag har äntligen (!) blivit lite äldre, men stångades länge med att inte bli tagen ritktigt på allvar för att jag oftast var yngst i gänget.

    Nu har jag en annan position och är återigen bland de yngsta, men i alla fall tillräckligt gammal för att inge förtroende.

    Jag skulle själv också ha viss skepsis mot en mycket ung psykoterapeut eftersom det nog krävs viss livserfarenhet för att också göra ett bra jobb, men som sagt, jag hoppas att jag också är förståndig nog att se skillnaden.

    Nu är jag ett par år äldre än de jag leder, men jag är också ca 15 år yngre än min äldsta medarbetare. Jag upplevs nog som vuxen nog för mitt jobb och det känns skönt.

    Men nu arbetar jag inte med något av det som ts beskriver, utan personalledning.
    Jag kan absolut förstå att det finns en skepsis mot yngre terapeuter men tyvärr tror jag sällan att den är befogad då man jobbar utifrån den kunskap man fått i och med sin utbildning och sin förmåga till empati och samarbete. Det är självfallet något som man utvecklar under sin karriär men faktum är att det finns studier som visar att unga och nya terapeuter gör ett lika bra jobb som äldre. Troligtvis kompenserar man genom att man har en färsk utbildning som man kommer ihåg (man arbetar mer utifrån vetenskap och så gott det går utifrån den erfarenhet man har), är ödmjuk inför situationen och kanske jobbar extra hårt (första 1-2 åren kanske man inte heller har riktigt lika många patienter som sina kollegor och varje patient får därmed mer tid.
  • Äldre 14 Mar 19:37
    #18

    Hoppas det går att läsa det där. Ser nu i efterhand at jag hade lite otur när jag skrev.

    Jag undrar om TS dyker upp mer

  • Äldre 14 Mar 19:40
    #19
    Cloudy skrev 2011-03-14 15:25:28 följande:

    Jag pluggar just nu till beteendevetare och skulle satsa på steg 1 och ev steg 2 innan jag ens gav mig i kast med att ge terapi till människor som mår dåligt.

    Det är ett för tunnt underlag helt enkelt och detsamma tycker jag om din fil kand i psykologi och socionomer.
    Alla som ger terpi eller jobbar som kuratorer ska enligt mig minst ha steg 1-utbildningen i bagaget anser jag.


    Här är jag nog av en annan åsikt. Kuratorer ger inte terapi och behöver således inte ha psykoterapeututbildning. Det viktiga är att veta sina gränser så att man kan hänvisa till någon annan om det behövs. Kuratorer kan mycket väl erbjuda med stödsamtal, krissamtal och hjälpa till med adminstration och socialt stöd men de kan givetvis inte ge behandling och psykoterapi.
  • Beatri­ceL
    Äldre 14 Mar 19:51
    #20
    violatricolor skrev 2011-03-14 19:40:50 följande:
    Här är jag nog av en annan åsikt. Kuratorer ger inte terapi och behöver således inte ha psykoterapeututbildning. Det viktiga är att veta sina gränser så att man kan hänvisa till någon annan om det behövs. Kuratorer kan mycket väl erbjuda med stödsamtal, krissamtal och hjälpa till med adminstration och socialt stöd men de kan givetvis inte ge behandling och psykoterapi.
    Kuratorer har väldigt ofta steg 1 utbildning, och jag skulle definitivt inte rekommendera att man varkeen arbetar med samtal eller går till nån för samtal som inte har steg 1. Den är otroligt viktig.

    Själv är jag snart färdigutbildad psykolog och kan bara säga att innan man gått steg 1 så vet man egentligen inte vad man gör... det blir en enorm skillnad bara man påbörjat den. Sen det här med ålder... jag är en av de äldsta på utbildningen, snart 32 år, och anser inte att jag lyckas så mycket bättre än de som är yngre. Hur man är som terapeut har absolut ingenting med livserfarenhet att göra utan hur bra man är på att lyssna, stötta och analysera. Det är inte meningen att man ska jobba utifrån egen personlig erfarenhet, utan utifrån vetenskpligt bevisade metoder.
Svar på tråden Fil kand i psykologi och starta eget???