• Anonym
    Äldre 14 Apr 20:09
    62893 visningar
    107 svar
    107
    62893

    får ångest av att jobba... på alla jobb

    Jag är 36 år och har en akademisk utbildning. Sedan jag tog examen har jag inte varit på samma jobb längre än 10 månader. Jag tar medvetet vikariat, säsongsanställningar, timanställningar, projekt, uppdrag, startar eget (fast det är inte så lönsamt i min branch, så det är bara extrajobb...)... allt utom fast jobb.

    Anledningen är att i början när jag är på ett nytt jobb trivs jag nästan alltid bra, sedan smyger ångesten sig på och lägger sig över hela tillvaron. Efter ett par månader är den outhärdlig och jag gör vad som helst för att komma bort. Jag överväger att köra av vägen på väg till jobbet, jag försätter familjen i ekonomisk kris genom att tacka nej till fortsättning o s v

    De två gånger jag har varit på jobb så länge som 10 månader i sträck har jag varit nära att gå under psykiskt. Jag har ändå hasat mig i mål, för plikttrogen är jag trots allt.

    Nu har jag varit på samma jobb i två månader. Sista två veckorna har jag fått lura mig själv för att ta mig till jobbet. Jag intalar mig att jag bara ska åka dit och lämna nycklarna... Jag har sådan ångest på morgonen att jag inte får luft.

    Detta stressar mig enormt. Min man har varit på samma jobb i många år, men är inte höginkomsttagare direkt och vår ekonomi är katastrof. I mellanperioderna utan jobb vill jag desperat ha vad som helst för vi mår kasst av den ekonomiska situationen, men väl inne på jobb tar det andra över. Jag tycker synd om min man som knegar på år efter år på sitt utan att klaga. När jag har korta tidsbegränsade jobb jobbar jag som 17 och stortrivs.

    Jag går inte på a-kassa i mellanperioderna, så det behöver ingen reta sig på.

    Vad är detta? Varför denna ångest?

  • Svar på tråden får ångest av att jobba... på alla jobb
  • Anonym (Viran­)
    Äldre 14 Apr 20:25
    #1

    Hej, det låter jättejobbigt och jag känner delvis igen mig fast min jobbkarriär är mycket kortare då jag är 24 år. Har du funderat över varför du får ångest? Är det tråkigt? Svårt? Får du prestationsångest? Har du svårt att "connecta" med arbetskompisarna? Vad grundar den sig i liksom? 
     

  • Border
    Äldre 14 Apr 20:29
    #2

    Du behöver hjälp för att komma  vidare och komma förbi detta. Ring din vårdcentral och boka en tid. Berätta precis hur det är för dom. Du har inget att skämmas över, lärkarna har varit med om både det ena och det andra. Dom kan det här, dom vet hur dom ska hjälpa dig. Kanske blir du sjukskriven ett tag, får prata med någon preffossionell, ta antidepressiva mediciner; för det är helt klart nån slags depression du har, tycker jag.


    Kan du, i ditt inre, komma på om det är något som hänt någon gång som får dig att må så här?
    Snälla, sök hjälp. En dag kommer du sitta på jobbet, med arbetskollegor som du känner väl och är trygg med. Kanske berättar du om hur det är för dig nu, och är så tacksam för att du sökte hjälp.


     

  • Anonym (lite lika)
    Äldre 14 Apr 20:45
    #3

    Jag är lite som dig. Jag är 30 år gammal, högutbildad och har ångest på alla jobb. Jag har också bytt jobb rätt många gånger och jag sjukskriver mig minst ett par dagar varje månad för att överhuvudtaget orka med livet. Jag kan inte sova på nätterna och försover mig ofta. I perioder har jag känt att livet inte är värt att leva p.g.a. att jag måste jobba. Att jobba deltid har inte heller hjälpt. När jag har varit mammaledig har jag alltid mått bra, så det tycks handla om jobbet. Jag hade mycket frånvaro redan under skoltiden, men klarade mig alltid ändå med bra betyg, så därför lät man mig hållas. För min del tror jag det beror mycket på en känsla av otrygghet. Jag har överhuvudtaget svårt för att någon bestämmer över mig, har svårt med grupper (jag får vanligtvis hälften av mina kolleger emot mig) och känner mig låst och otrygg. Hemma känner jag mig trygg och så länge jag själv kan bestämma hur ofta och vart jag vill åka (vänner, aktiviteter osv.) så går det hur bra som helst. Jag har haft en svår uppväxt, vilket säkert är en del av anledningen till allt detta. Man kunde kanske tro att jag inte fungerar i övrigt, men min ångest syns inte utåt. När jag har gått i terapi har också terapeuterna sagt att de varken kan se eller känna min ångest. Jag är normalfungerande i övrigt, på alla sätt, ansvarsfull, aktiv och social. Nu har jag börjat studera igen, jag hoppas att ett karriärbyte ska kunna underlätta min situation.

    Jag har ingen lösning på detta, men jag tror att du kanske behöver börja med att fundera över vilken känsla arbetet väcker hos dig. Är det otrygghet, maktlöshet? Och har du prövat terapi eller att byta bransch? Att jobba deltid?

  • Anonym
    Äldre 14 Apr 22:23
    #4

    Känner också igen mig! Blir också lite nyfiken på VAD det är i de längre jobben som ger dig ångest, eftersom du inte får det under kortare jobb. Känner du dig fast? Ökar kraven? 
    Jag har ångest för att jobba för att jag inte tror att jag kan nåt. Är alltid spänd och nervös så fort jag ska göra nåt och allt som har med jobb att göra är en kamp. Håller nu på och omskolar mig, ( min andra akademiska utbildning) till ett yrke som passar mig bättre. Jag har då svårt att tror att jag nånsin kommer fixa att jobba heltid då jobb är såpass ångestskapande p g a mitt bristande självförtroende...Man kanske vänjer sig och blir mindre orolig med åren..., men jag vet inte.. 

  • Äldre 14 Apr 23:07
    #5

    Jag hade det också så förut, gillade jobben i början men efter bara några veckor kom de negativa tankarna smygande. Detta ändrades när jag började plugga till det yrke jag har nu. Älskar att gå till jobbet varje dag!! Visst, ibland när man är trött kan det vara lite motigt men det har ju inget med själva jobbet att göra :P

    Så jag skulle rekomendera dig att byta yrke, du kanske mår bättre i kassan på ICA, som polis eller statsminister. Du måste börja tänka på vad du vill, för resten av livet, du märker när du hittat rätt! 

  • Anonym
    Äldre 15 Apr 00:09
    #6

    Krav och tristess, att du vet vad som väntas av dig de närmsta månaderna?
    Trötthet?

  • Anonym (mia)
    Äldre 15 Apr 00:26
    #7

    Jag är 32 år och har alltid varit så där!!

    Jag har en akademisk utbildning och ska snart påbörja min andra...

    Mitt problem är att jag inte står ut på en och samma arbetsplats för länge; dels har jag nog en smula social fobi, trots att det inte märks så mycket...men jag tycker det är HEMSKT jobbigt att behöva vara trevlig, lyhörd, social, glad och prata hela dagen....jag känner mig liksom iakttagen/att chefen kollar mig och att jag inte kan slappna av helt...jag är livrädd för att göra nåt tokigt eller fel....

    Jag vet att jag har min OCD också, den gör ju inte saken bättre - med massa små orostankar. Har även haft en djup depression.

    Men just långa dagar på jobbet - att jobba heltid, tar helt död på mig. Jag orkar ingenting på fritiden, går bara och lägger mig....eller är extremt irriterad... Ingen verkar förstå att man verkligen kan bli så ansträngd.

    Sen att jag blir så hemskt ittråkad av ett och samma jobb, till sist kan man ju varje rörelse utantill - detta har gjort att jag bara tagit extrajobb och vikariat hela mitt liv. Ska man fortsätta så här eller?

    Psykologen säger att det är en del av min ohälsa.....  Mjo. Så är det väl.

    Ts, har du nån diagnos?

  • Anonym (Stude­nt)
    Äldre 15 Apr 01:50
    #8

    Jag studerar fortfarande på universitetet och jag är rädd att jag kommer att fungera så jag också :( De gånger jag måste till skolan 5 dagar i rad så måste jag ta ledigt under en av dagarna, för jag pallar verkligen inte att gå till skolan under alla 5 dagar i rad. Jag vet inte vad det beror på och jag är livrädd för att det ska bli vättre om jag får jobb, för då kommer jag ju jobba 5 dagar i veckan, varje vecka, och det skrämmer mig.

    Jag tror allvarligt talat inte att arbete på det sättet som det är i dag passar alla. Vi finns, vi människor som inte vill leva för att arbeta, men det är tyvärr inte okej i samhället i dag. Är det någon som känner igen sig i det här? Jag arbetar gärna, men inte så mycket som samhället i dagsläget kräver, för då mår jag psykiskt, och i slutändan fysiskt dåligt.

  • Anonym (Ännu en)
    Äldre 15 Apr 02:46
    #9

    Här har ni ännu en som känner igen sig. Jag utbildar mig just nu och är livrädd för hur det ska gå när det är dags att börja jobba. Har aldrig fixat ett heltidsjobb och jag har varit långtidssjukskriven i flera perioder på grund av depressioner och ångest som uppstått på grund av perioder av anställning.


     


    Det hela började redan på högstadiet där jag skolkade väldigt mycket. Jag gick aldrig klart gymnasiet för att jag inte klarade av att gå dit. Fixade min behörighet på folkhögskola enbart för att det är en så fri skolform, och inte ens då pallade jag att vara där varje dag. Numera anser jag mig vara frisk men egentligen tror jag inte att det här mirakulöst har gått över. Jag började ju må bra när jag började studera på distans eftersom jag helt och hållet själv rår över mina dagar, tror jag. Sysselsättning/krav/förväntningar som kommer utifrån mig själv ger mig ångest och jag har rätt lite hopp om att det ska gå över.


     


    I skolan och i privatlivet i övrigt är jag högpresterande vilket gör det här till lite av min hemlighet och i ärlighetens namn är det ensamt och jobbigt att bära själv.

  • Anonym (En till 333)
    Äldre 15 Apr 03:07
    #10

    Är så jag oxå och är 47 år, har förtidspension bland annat pågrund av detta, för min del beror det på att jag inte klarar den stress och press det innebär, alla krav och "måsten" blir helt enkelt för mycket. Kände alltid att jag aldrig orkade ta tag i något hemma även om jag bara "jobbade" i 4 timmar om dagen, har tappat räkningen på hur många gånger som jag testat med olika tider och dagar och ansträngt mig, det har slutat med att jag oftade svimma av istället. Blev sjuk både psykiskt och fysiskt och det var ett rent helvete rent ut sagt och den dagen jag fick min pension beviljad, grät jag av lycka. Jag behövde inte längre kämpa som en gris och må så fruktansvärt dåligt för jämt.

    För många sticker det här i ögonen på folk och jag vill heller inte rekommendera att någon blir hemmavaranade av detsamma orsak men i mitt fall hjälpte det till ett bättre liv i helhet. Ofta får man höra att man bara "latar" sig hela dagarna nu och har det så himla bra men då brukar jag tilltala vederbörande att prova och sätt sig i mina skor i en månad och se hur det känns. Men då är det inte längre intressant.

    Jag vill i alla fall beklaga ts och ni som har det så och önskar att det fanns alternativ till er oxå, man ska inte behöva ha det så och man lever bara en gång. Kram.

Svar på tråden får ångest av att jobba... på alla jobb