får ångest av att jobba... på alla jobb

Är det någon av er som funderat på att starta eget? Jag känner igen mig i era beskrivningar och det passar även in bra på min sambo. Vi är båda väldigt intresserade av att driva företag eftersom det skulle passa oss väldigt bra. Då har man kontrollen över jobbet istället för tvärtom på flera sätt.

Entreprenörer skulle nog också ha samma problem som ni beskriver här om de inte drev sina företag.

Hej TS, det du ska titta närmare på är kanske att börja behandla din fobi med KBT (kognitiv beteendeterapi) på samma sätt som man behandlar skräck för hissar, spindlar osv dvs lära sig att stå ut med och hantera sin ångest.

Eftersom du alltid (hittills) ohämmat har givit efter för din ångest, och kastat in handsken, så har du förmodligen ingen aning om vad det faktiskt innebär att ha varit på samma arbetsplats i t ex 3 år eller 5 år.

Dels kanske du kan titta närmare på det här med KBT (via din vårdcentral) och dels kanske du också vid din höga ålder (36 år) måste börja finna dig i möjligheten att ha ett jobb under en längre tid eftersom det förmodligen kommer bli allt svårare att hoppa runt som timanställd eller springvikarie ju äldre du blir - både det att du själv inte riktigt orkar med det, och att arbetsgivare ställer sig tveksamma när de ser dit brokiga förflutna. Tänk dig själv en 52-åring som haft t ex 25 olika korta jobb på ett par månader vardera, som springvikarie eller timanställd för enklare uppgifter, och däremellan långa perioder av arbetslöshet. Det är DET som borde ge dig den verkliga ångesten och motivera dig att gå till vårdcentralen redan denna vecka för att höra dig för om KBT.

Kanske skulle du ha ditt jobb på t ex Poolia eller någon liknande firma som erbjuder dig omväxling men ändå under hatten av att vara tillsvidareanställd. Har du provat det?

Rådet till dig nu är dock att se det som ett experiment, en utmaning, om du kan vara kvar på det här jobbet i sex månader. Gör vad du kan för att uppnå det. Det kan hända, att när sex månader gått till ända, ser du att det inte var så farligt alls. Det är de där första 2-6 månanderna som alltid är värst, men eftersom du sällan haft jobb längre än så, får du bara del av den "tråkiga" ångestframkallande biten medan man skolar in sig på jobbet.

En annan idé är att du gör något helt annat , yrkesmässigt, ifall det är yrket i sig som framkallar din ångest. Om det är arbetskamraterna, tag ett ensamjobb. Om det är kontor, tag ett jobb som kyrkovaktmästare. Om det är bristen på kollegor, ta ett jobb där det finns många kollegor.

Jag förstår absolut rådet du ger TS, men om TS är som mig så skulle experimentet att hålla ut i sex månader lika gärna kunna sluta med en klinisk depression. Jag hade en deltidsanställning i ett år en gång (det längsta jobb jag någonsin haft) och jag förstörde mig själv totalt av det och blev heltidssjukskriven i flera år. Rådet att söka professionell hjälp håller jag absolut med om. TS, boka tid på din vårdcentral och berätta exakt hur det ligger till och se till att få remiss till öppenvårdspsykiatrin. Däremot vill jag råda dig till att lyssna på din kropps signaler på hur du mår och inte försöka spela duktig på bekostnad av din egen hälsa (där ditt psykiska mående ingår). Forstätt inte spinga maraton med ett brutet ben - det blir fan så mycket svårare att läka och du kanske aldrig blir helt återställd.

Jag tror det beror på att du känner dig stressad över att vara "fångad". Man MÅSTE kliva upp på måndagen och dessutom leverera saker. Man har ständigt en slags press på sig när man har ett arbetsliv. För de flesta är pressen överkomlig och kanske till och med stimulerande. Men mår man inte riktigt bra i grunden så kan man utveckla panikångest av det här.

Sök help. Tror absolut du kan bli botad.

Det är ju oerhört intressant att höra att vi är så många som upplever arbetet på samma sätt! Inte trodde jag att jag var helt ensam i universum, men inte heller att det skulle dyka upp så många likasinnade i en tråd som denna!

Jag har som sagt också börjat studera igen, precis som flera andra också tydligen har gjort. Jag läser på distans och precis som någon annan beskrev så går det hur bra som helst eftersom jag själv väljer hur och när jag studerar. Jag studerar på långt mer än heltid och det går utmärkt, så det är inte kapaciteten som brister, utan det är ångesten som förtar mig när jag annars måste jobba.

Att öppna eget skulle verkligen vara någonting för mig. Jag tror att jag är tillräckligt strukturerad, intresserad och skulle kunna jobba hårt men också sätta gränser. Problemet är att det jag skulle vilja öppna eget inom kräver att jag först arbetar kanske 10-15 år till, för att jag ska få kunder. Hur jag ska klara av att jobba så många år först, utan att göra mig ovän med hela min yrkeskår och bränna alla möjligheter till eget företag senare, det är för mig en gåta!

Student: jag var precis som dig under hela skoltiden, måste ta ledigt när det blev för mycket lektioner. Böcker och tentor är inget problem, men lektioner helt oöverkomliga. Under universitetsstudierna var frånvaron lägre eftersom undervisningen var mindre, men under gymnasietiden, som innebar 40 timmar skola i veckan, hade jag galet mycket frånvaro. Sedan jag börjat jobba har jag varit borta mindre, jag pressar mig helt enkelt mer, men jag har fortfarande frånvaro ett par dagar varje månad, vilket kolleger och chefer irriterar sig på.

Hej ts!

Jag känner igen mig i din berättelse... jag har alltd känt ångest av att gå till arbetet även om kollegorna har varit superbra, arbetsuppgifterna okej osv osv. Jag har känt att jag har fåt anik och inte kunnat njuta av livet för att jag har ont  magen av att jag imorgo ska tillbaka till jobbet.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna ha ett fast jobb, jag drömde nästan om att bli hemmafru och bara sitta på rumpan hela dagarna. Men så utbildade jag mig till mitt drömjobb och fick ett fast jobb. Och det känns helt fantastiskt! Mitt problem var att jag inte funkade att jobba 8-17 med samma arbetsuppgifter varje dag. På mitya jobb har jag väldigt omväxlande arbete och träffar olika människor jämt, dessutom är mina arbetstider oregelbundna vilket gör att jag aldrig har ångest en söndagkväll längre. Helgkänslan infinner sig lite närsomhelst och jag har möjlighet att sova, träna och så på ett annat sät. Det är min räddning. Kanske skulle oregelbundna tider vara ngtfr dig? Då arbetar man ju dessutom intensivt under en period och är sedan ledig lite längre...

Lycka till!!  

Student: Jag blev också understimulerad när jag var mammaledig utan något att göra. Ett tag gick det bra och det var nyttigt att varva ner, men sedan fick jag tråkigt. Det var en nödvändig upplevelse för mig, att märka att jag faktiskt kunde sakna att jobba. Tristessen och tanken på att jag inte kan leva med ångest varje dag har sedan fått mig att börja studera igen.

Jag har jobbat deltid tidigare, i perioder och då har det inte hjälpt. 80 % arbetstid är fortfarande alldeles för mycket för mig. Jag kan lika gärna jobba heltid. Jag tror ångesten har mera med känslan av att ofrihet och maktlöshet att göra, än den reella arbetstiden. Nu när jag har barn kan jag dock tänka mig att 80 % kanske ur den synvinkeln kunde ge mig mindre ångest.

Samebutsame: att jobba skift är faktiskt någonting jag kunde tänka mig också, tyvärr finns inte den möjligheten varken i min tidigare bransch eller min nya.

Chinchilli: gud, så jag hoppas att jag också kommer trivas med mitt jobb när jag studerat färdigt denna gång! Du ger mig lite hopp i varje fall :)

Hej TS!

Jag är precis som du! Det är konstigt att det funkar att gå hemma, för det är ju mycket att göra hemma också, men så fort jag börjar arbeta är det kört! Det går ett par veckor, men sedan kommer problemen ett efter ett. Till slut är det bara bovägga!!

Skumt, är det. . . Har du testar mediciner eller andra behandlingar?