får ångest av att jobba... på alla jobb

Haha, ja man måste brainstorma en hel del.....faktiskt....hm.... :)

Själv satsar jag på ett jobb som chef, jag hoppas på att det ska ge mig en känsla av större kontroll och mindre maktlöshet (och som minst bättre betalt för att vantrivas). Jag är lite ledartypen, har svårt att hantera att någon bossar över mig. Jag förstår ju att jag förmodligen kommer ha en chef också som chef och dessutom ett större ansvar och mer press, men...jag hoppas ändå att det ska passa mig bättre. Någonting måste jag göra för att förändra min situation, men jag vill inte ta ett "sämre" jobb (lägre betalt, sämre villkor) utan jag studerar för att ta mig "uppåt" och hoppas på att också gilla jobbet bättre om jag känner att det jag gör faktiskt är väsentligt. Jag vill känna att jag behövs, men också att jag värderas.

Har ni andra här några diagnoser, eller är det "bara" ångest?

Jag har ingen diagnos i varje fall. Jag är lite tvångsmässig överlag, men jag tror inte jag skulle uppfylla kriterna för någon särskild diagnos (förutom klinisk depression, som jag säkert skulle kunnat diagnostierats med när det varit som värst). Jag har dock alltid dragits med en flytande ångest, så länge jag kan minnas. Jag vantrivdes redan på dagis.

Tråkigt att det är så många som känner precis som jag. Jag som bara är 21 år, ibland känns det som om jag aldrig kommer kunna leva ett normalt liv. :S Skolåren var ett rent h*lvete, jag skolkade mycket redan under högstadiet. Minns en dag då en lärare ringde upp mig när jag var hemma och frågade hur jag mådde eftersom jag var borta så mycket, jag började stortjuta i telefonen, jag orkade inte med skolan mer. Sen hoppade jag på en gymnasieutbildning som jag orkade 1 år på, då skolkade jag ändå mycket. Min räddning var egentligen att jag blev oplanerat gravid. Pappan började jobba och jag fick gå hemma. Har gått hemma i tre år nu. Under tiden har vi fått ytterliggare ett barn och jag har studerat nästan halva omvårdnadsprogrammet, men sen var jag tvungen att hoppa av, det fungerade bara inte. Jag får ångest av att bara tänka på skolan, studera, visa vad man kan inför lärare m.m m.m.

Ingen av de här utbildningarna har jag känt att jag vill jobba inom, eller till en början, men efter 1 eller 2 praktikplatser så känns allt så tråkigt och ångesten kommer. Jag tröttnar så fort, det är hemskt. Det är inte lathet!

Nu jobbade jag nästan 100% på ett ställe i två månader, de sista två veckorna fick min sambo nästan tvinga iväg mig. Sen sa jag att jag skulle fortsätta att studera och därav inte kunde arbeta hos dom längre. Det känndes för jobbigt att berätta hur jag egentligen är som person.

Så nu har jag tänkt att söka lite arbeten i butiker, att arbeta måndag onsdag och fredag tror jag skulle passa mig. Eller ibland kanske byta ut någon dag mitt i veckan mot en helgdag, för att få lite variation. Då får jag den där vilan imellan arbetsdagarna också.

Kram!

Du kanske blir rastlös? Rastlöshetens ångest är inte att leka med.