får ångest av att jobba... på alla jobb

En till, haft många jobb, men inte så korta anställningar. Det värsta jag vet är 8-17-jobb, då känner jag mig väldigt låst och fångad, speciellt ett kontor, har provat. Nu jobbar jag oregelbundna tider, skift inom vården (inte alltid kul såklart men oftast och har mycket trevliga kollegor, stortrivs.
Du kanske behöver andra arbetsuppgifter, arbetstider, du tycker det är ok i början men sen tröttnar du. Tror att du kanske inte hittat det du trivs med? Gör något test där du kan se vad du passar att arbeta med. Lycka till!

Jag känner samma sak. Dels har jag social fobi men det har blivit bättre med åren och jag kan se fram emot ett nytt jobb där jag får en ny början där jag tänker att jag ska göra allt perfekt. Men ganska snabbt så försvinner den känslan och jag vill sluta. Dels pga att jag blir uttråkad och känner att jag inte utvecklas som jag vill (INGET jobb kan tillfredställa mig på det planet) men även för att alla småfel som man gör i vardagen, de bygger jag på varandra och sen känner jag att jag gjort bort mig på just den arbetsplatsen. Jag tror att alla pratar om mig och tycker jag är dålig osv. Så då vill jag byta jobb för att få börja om och göra allt perfekt från start. Kan tillägga att jag utbildat mig till mitt drömyrke men det hjälper inte. Tycker det är roligt en vecka bara...

En annan del av det för mig är att hemmet är min trygghet. Att behöva gå hemifrån tar mycket på mig psykiskt eftersom allt utanför hemmet är otryggt. Så har jag varit sedan jag var liten. Förstod inte varför jag grät varje dag jag skulle till skolan, tills en kurator sa till mig att det inte är "gå till skolan" som är problemet, utan att lämna hemmet. Jag får småångest av att bara gå till en kompis. Föredrar att umgås hemma hos mig, annars är jag hellre ensam.

Jag undrar hur jag ska stå ut med detta i längden. Jag är bara 27år, har hela livet framför mig att arbeta och det ger mig panik. Jag står inte ut och förstår inte hur andra kan göra det. Jag har timanställning för att det gör att jag iallafall klarar det bättre. Jag är inte bunden till något, jag kan tacka nej och stanna hemma om jag vill. Det är oregelbundet så jag fastnar inte i samma rutt osv. Men jag HATAR att jobba! Trots att jag faktiskt är en ambitiös person.

Det där känner jag igen mig i, att hemmet är en trygghet menar jag nu. Jag får också ångest när jag ska utanför hemmet och är också hellre hemma hos mig än hemma hos andra. 

Jag har också lite social fobi, vet inte om det kanske påverkar? Har ni några tips till en person som är för tyst av sig? Vad pratar alla om när ni umgås med vänner? Känns som att alla träffar folk för att prata prata prata, men jag är inte sån, jag har liksom inget behov av att prata i flera timmar. :S Så det gör att jag kan tycka det känns jobbigt att träffa folk, och ja .. man träffar ju folk på arbetsplatser. När man börjar på ett nytt jobb så har man ju endel att prata om för man ska ju lära känna varandra, har du barn, var bor du någonstans, hur länge har du arbetat här.. ja det finns ju massor med frågor. Men när det stadiet är över, det är då det blir så jobbigt tyst. Jag kommer från en familj som bara umgicks med familjen istortsätt, tror min mamma har social fobi lite grann. Så det ligger inte i min natur att träffa en massa folk och prata. :S
Förlåt om  jag lånar din tråd lite TS. Men du kanske känner igen dig?

Jag tror nästan att det är mer än social fobi eftersom man trots allt klarar av att vara social på hemmaplan.

Jag pratar inte heller så mycket. Inte pga fobin egentligen utanför att jag inte är en pratsam person helt enkelt. Däremot blir det ett fobimoment eftersom att jag vet att andra förväntar sig att jag ska prata precis som de gör. Och jag har inte den sociala kompetensen. Jag föredrar att umgås i grupp för jag kan lyssna då när de andra pratar, men samtidigt försvinner jag och de glömmer att jag ens är där. Och det är också jobbigt. Men jag börjar försöka lägga märke till vad andra människor pratar om och använda det själv. För jag har inte det naturligt i mig.

På jobbet så brukar jag fråga om jobbsaker, hur det går med ditten och datten. Men efter det så blir det tyst. Kanske har någon sagt att de skulle på fest och då kan man fråga hur det gått med det. Men annars står det still i mitt huvud. Med mina riktiga vänner är det inget problem. De vet att jag är sån och har ändå valt att vara min vän. Men jag inbillar mig att mina kollegor tycker jag är dryg och tråkig.

Jo men det är nog precis som du säger, att det kanske inte handlar om social fobi utan att jag bara är en tyst person. Jag vill väll inte att folk ska tycka att jag är tråkig, men åh andra sidan kanske det bara är för mig att inse att jag är en tråkig person, allt annat än pratglad iallafall. Hur har du lyckats träffa vänner trots din tysthet? Jag har träffat så många men de flesta verkar tröttna på mig väldigt fort och man är kompisar bara några månader. Vet inte om det bara är jag som känner så eller om det är verkligheten? Jag vill alltid att dom ska höra av sig också för jag får för mig att dom bara suckar om jag ringer och så säger dom att vi ska ses bara för att vara snälla. Så det kan ju gå många veckor mellan gångerna vi hörs. Ibland känns livet så trist :/ Om det bara fanns någon "lär dig att prata mycket - kurs"

I ärlighetens namn har jag inte så många vänner. Det händer att folk vill vara det i början men de tröttnar när jag aldrig svarar i telefonen och alltid har undanflykter när vi ska träffas.

Under hela grundskolan så hade jag tre riktiga vänner. Tog nog ganska lång tid innan vi blev vänner men sen höll vi samman. När vi sökte in till gymnasiet så sökte vi alla till samma skola. Problemet var att jag kom in, men mina vänner gjorde inte det. Så jag var helt ensam. Hela första året så hade jag inga vänner alls. Mina klasskamrater visste inte ens mitt namn. Skolkade mycket, och gick aldrig in i lunchsalen för jag skämdes över att vara så ensam. Funderade på att hoppa av varje dag. Grät på rasterna.

Som tur var fanns det andra outsiders, som också hamnade utanför pga att de skolkade så mycket (inte av samma orsak som jag). Vi blev alltid satta i samma arbetsgrupper, och trots att vi nog inte hade varit vänner annars så drogs de ensamma till varandra. De andra var mer sociala än mig så de drog in mig i gemenskapen till slut. Vi hade ju då hittat något gemensamt iallafall, att vara outsiders som sket i skolan.

Efter gymnasietiden har jag inte fått några nya vänner på det sättet. Och jag är ändå 27år. Det mina vänner har gemensamt är att de alla är storpratare. Tyvärr är det lätt för tysta personer att bli utnyttjade i såna vänskapsrelationer, för de pratsamma tycker om att höra sin egen röst. Därför tycker de om de tysta personerna som bara lyssnar men inte kräver något i gengäld. Jag har haft det problemet att när jag väl behöver prata av mig med vännerna så lyssnar de inte, för vi har inte den sortens relation. Jag rubbar balansen om jag försöker ta en paus från lyssnarrollen, och det känns som att relationen blir förvirrad av det. Så ibland känns det som att allt handlar om dom, inget om mig. Men jag har själv orsakat det.

Det jag ville komma fram till är att du kanske har fokuserat på fel sorts människor att bli vän med? En person som är som mig hade jag aldrig kunnat vara vän med. Då sitter vi två stycken knäpptysta. Så jag behöver sociala vänner. Och de sociala behöver en tyst vän som lyssnar. Man kompletterar varandra. Sen finns det undantag, där jag träffat någon person som jag känt jag klickat med från första början. Där det inte alls är svårt att prata och där relationen känns jämbördig. Så allt handlar nog om personkemi. Även om min kemi inte tycks passa med så många andras.

Jag har accepterat att jag är den tysta, och att det är ok. När jag var yngre så kändes det viktigare att vara som alla andra, men nu ser jag istället att alla är olika. Och detta är jag. En del av det tror jag beror på att min mamma aldrig lärt mig HUR man ska bete sig bland folk, och vad man pratar om. Visserligen har mina syskon blivit normala trots samma uppväxt, men jag kan många gånger känna att "aha, är det så man ska göra" om saker som andra alltid vetat när det gäller det sociala samspelet. Min mamma pratade inte heller med mig på det sättet utan ignorerade mig mycket så jag har inte fått det sociala hemma heller.

Hehe vi verkar ju vara ganska lika du och jag. Mina syskon har också "normalt" mycket socialt, träffar vänner ofta, festar och allt det där trots samma uppväxt. 

Du har kanske rätt.. jag har alltid försökt hitta tysta vänner för att vi ska ha det tillsammans men jag kanske borde försöka hitta några pratglada. Men åh andra sidan vill jag inte bara vara den som sitter och lyssnar. Svårt det där.

Det jag borde göra i veckan är att ringa upp iallafall två tjejkompisar och träffa dom. Dom är nog också trötta på mina ursäkter till att inte kunna ses.

Alltid en början. Sen underlättar det om man är ärlig om sitt problem inför sina vänner. Då har de mer överseende och kanske kan tänka sig att göra saker mer på ditt sätt så att du känner att du klarar av det.

Jag tror vissa av oss är medfött defekta kanske. Hela familjen är normala och friska, sen kommer jag med alla möjliga sorters psykiska problem på en gång.

Detta inlägg lät som att jag hade kunnat skrivit det!

Just så känner jag; när jag börjat på ett nytt jobb får jag ofta för mig saker efter en tid, att folk pratar om mig, att jag är utanför, att jag inte passar in, att jag gjort bort mig, att jag inte duger osv.....det sätter igång efter ett tag. Då behöver jag byta ställe. Knasigt nog.

Så länge jag får göra "nya intryck" och träffa nya människor, men även få byta arbetsplats så mår jag ok.... Jag mår enormt dåligt av att "sitta fast" på samma ställe....känner mig som låst....att jag inte kan påverka, att folk gaddat ihop sig emot mig....att de pratar om mig, osv...

I verkligheten pratar folk sällan om mig, för jag får oftatst goda relationer med folk/kollegor. Ändå kan jag få känslan av att jag bara måste BORT.....

Jag vet inte vad det är....alls. Förstår inte... En extrem rastlöshet i alla fall.

Men saken är att jag tror inte att dagens arbetsliv är konstruerat för alla människor. Vi är alla stöpta i samma form, och variationerna är inte alltför stora i lönearbetet. Man kan inte arbeta hemifrån/dag/natt hur man vill...till exempel om man har panikångest en dag kan man inte jobba hemifrån kanske....och är man en nattuggla vill chefen på banken kanske inte att man klampar in kl 22.00 på kvällen? Samhället är väldigt mycket uppbyggt efter att vara på plats och 08.00-17.00. Och det passar mig inte ALLS. :(

Frågan är: vad ska man jobba med för att få större flexibilitet??

Någon ovan skrev vården, det var ett bra tips....då kanske man kan få jobba kväll och vara uthyrd/extra anställd?
Finns det fler yrken??

Har ni provat att jobba för Manpower eller liknande där man inte är på samma ställe hela tiden?