• Anonym (Oförstående)

    Fattar mig ej på vissa fattiga

    Jag har nu läst denna blogg: http://blogg.aftonbladet.se/barnfattigbloggen
    I några dagar och förstår mig inte på vissa av dessa föräldrar hur de tänker, om någon förstår snälla förklara.
    Men om man är fattig och inte har pengar så att de räcker varför då ta en semesterresa på kredit? Detta gör i sin tur att de har ännu svårare att klara ekonomin och så fortsätter det neråt i en nedgående spiral.
    Samma med studenten varför ska föräldrarna betala för stundenten detta gäller en vuxen individ som ofta är 18 år eller äldre?

    Jag är endast 24 år men jag fick betala min student själv utom festen som jag fick betala halva matkostnaden och mina föräldrar andra halvan vilket blev ca 300 kr för dem och 800 kr för mig.

    Nu är jag ensamstående ung mamma och har kanske 100 - 1000 kr mer än existensnivå enligt soc. Jag lever efter min plånbok jag försöker spara till semester och spara till oförutsedda händelser. Köper mycket begagnat och verkligen frågar om jag behöver något.
    Mitt barn har aldrig nekats något h*n verkligen behöver men när den är gammal nog så kommer den att få börja sommarjobba och jobba på helger osv. Detta spelar ingen roll hur mycket jag tjänar utan detta är för attt mitt barn ska få större möjligheter i sitt liv senare.

  • Svar på tråden Fattar mig ej på vissa fattiga
  • Jesper f
    trettioplus skrev 2011-06-02 22:50:00 följande:
    Jag säger inte att kronofogden inte borde finnas,
    men jag anser att man bör undvika att hamna där så långt det går.

    Vi kan inte blunda för att vårt samhälle ut så att nästan alla faktiskt har någon form av kreditskulder, då vi byggt det att se ut så. Så länge makthavarna låter det se ut som det gör, så kommer individerna att anpassa sig efter det. Människan som individ och grupp är lättledd. Vi kan inte forma vårt samhälle på ett visst sätt - och sedan straffa individen för att hon gör som hon förväntas göra.
    Du behöver inte lära just mig läxan om skulder. Jag är en otroligt försiktig människa. Men jag är inte heller signifikant för vår tid.

    Ett avtal innebär inte att proportionerna är rimliga. Jag skulle säga att de sällan är det faktiskt.
    En bank förlorar inte mycket på att du hamnar hos inkasso och förlorar ditt hus, men för dig personligen kan det innebära både livslånga skulder och personliga tragedier.

    "Oavsett hur man mår" måste komma från en person som inte riktigt förstår vad det kan innebära att tappa fotfästet. Jag är inte förvånad över sådana kommentarer. Det finns många som inte kan sätta sig in i att alla människor inte besitter samma psykiska förutsättningar som sig själva.

    Vad jag tycker att man borde göra har jag beskrivit i tråden.
    Men framförallt tycker jag att folk i allmänhet skulle hjälpa till mycket genom att visa lite medkänsla istället för att tycka att folk ska skylla sig själva hela tiden...
    Men att undvika att hamna hos kronofogden är ju ändå något som är upp till var och en. Och det lligger därför i allas intresse att göra en ekonomisk hållbar planering utifrån kända fakta, så långt som bara möjligt. Och att däri börjar försvara nyttjandet av kredit, samtidigt som man anser att staten på nått vis ska betala för dom som är på väg att hamna däri. Du tycker inte att det är två ganska kontraherande faktorer som motverkar varandras syfte?

    Det går inte att skylla allting på staten, vi har ett eget ansvar för dom val och avtal som vi tecknar. Det har i sig ingenting med att göra hur lätt eller svårt det är, och det är just det som är den brinnande poängen. Om nu alla ska ha möjligheten att få sin valfrihet med sina pengar, är mot kontrahenten att alla också har skylldigheter i motsvarande grad. Du kan inte ha det ena utan det andra. Och det är inte ett samhälle i sig som utformar, utan det är tjänster som företag erbjuder. I sig inte ens bundet som så till staten, bortsett från insättningsgarantin, samt att banklagen uppfylls. Och mer strikt/specifik än så går det inte att ha det i ett öppet, demokratiskt samhälle som tillämpar marknadsekonomi. Därmed inte sagt att det alltid är den bästa av världar.  

    Om du nu inte tycker att proportionerna är rimliga, ska du heller inte skriva under ett sådant avtal. Och därmed ÄNNU mer förvånande att du i princip propagerar FÖR krediter. Om nån, borde väll du snarare propagera MOT dom. Nu förlorar ändå tack och lov ytterst få sina bostäder till följd av mindre krediter, det går i dom allra flesta fallen att lösa det på annat sätt, just TACK vare dom rättigheter man som enskild har under kronofogde myndigheten. Något man aldrig skulle ha som ENBART bank kund.

    Och är man nu inte "mentalt" frisk, finns i Sverige systemet med Goda Man, då är det en sådan man ska ha som ska ta över ens ekonomiska intressen, och se till sin brukares/klients absolut bästa, så inte ens i den situationen är du som enskild enbart utlämnad till marknadskrafterna. Det finns redan ett skyddssystem, och det fungar för det mesta även väl, om man tittar i jämförelse med andra länder. Antal vräkningar rent procentuellt, om du jämför tex Sverige mot Tyskland, eller Holland, eller Estland, Italien, är så otroligt mycket lägre - och det beror ju på något. Och inte beror det på att vi procentuellt är så mycket lägre belånade precis.

    Att visa medkänsla är inte detsamma som att människor inte får konsekvenser av dom val dom gjort. Och det är det som är galet i hela ditt resonemang. Du har i varenda tråd utpekat allt från regering, riksdag, banker, kreditinstitut till samtliga medlemmar på FL som ansvariga och närmast skurkar. ALLA andra, förutom den som själv har satt sig i situationen, är skylldiga, SAMT ska lösa den, OCH stå för den ekonomiska skadan. Vart finns rättvisan i det, när det handlar om pengar som ska vårda våra gamla, ge resurser till skolan, eller se till att vi har infrastruktur som fungerar. Skattepengar är inte en oändlig källa av resurser, som bara går att ösas från när något är "orättvist". Det är sanningen.
  • hallencreutz89

    Alltså jag känner invandrare som får soc-bidrag, och nej, de får intemer i bidrag för de är invandrare. De får också efter normen och de måste också söka jobb om de kan för att få sitt bidrag. Jag har förresten alltid trott att det med svensk medborgare var nåt man kryssade i för personnumretsskull, för är man inte medborgare har man inte alltid fått sina fyra sista siffror än, och då kan man inte fylla i dem. Har bara antatt att det var därför eftersom den rutan på formulär brukar finnas vid personnumret


  • Anonym (Oförstående)
    hallencreutz89 skrev 2011-06-02 23:12:45 följande:
    Tycker mest den där bloggen får en att ge upp hoppet om att ens unge ska kunna ha en bra uppväxt fastän man räknas som "fattig", även om man ger barnet allt och offrar sig själv så växer ju tydligen ungarna upp med onstant dåligt samvete då. Sen visste jag inte att man självklart skulle betala körkort och sånt. Och semester varje år? Min familj åkte inte utomlands varje år men jag skämdes inte när man skulle berätta om sitt lov för det, men det kanske var för vi inte var fattiga så då tänkte jag inte på att jag kanske kunde anses fattig för jag inte gjort nåt på lovet, jag vet inte. Får alla barn märkeskläder nuförtiden? tycker jag ser många ungdomar i vanliga h&m kläder?
    Nej fan vad jag blev stressad av den bloggen, trodde faktiskt att min dotter skulle ha en lycklig uppväxt trots att vi är "fattiga"

    Jag tror de gör det för att de tror det är enklare så eller helt enkelt .
    Jag är uppväxt med föräldrar i medelklassen vi var två gånger "utomlands" innan jag flyttade hemifrån när jag var 18 år gammal för tydligen räknas inte finland med som utomlands eller semester.
    Min semester när jag var liten var att få cykla med familjen i närmiljön och bada i sjön. Sedan var det mycket tid att plocka svamp eller bär för att göra sylt och saft så att vi hade det hela året. Jag tycker Egypten för att hon vill ge det tlll sina barn som lite hmm konstigt tänkade och därav reagerade jag.
    Jag kan gott ge mitt barn märkeskläder ibland om jag vill det men då betalar jag ju sällan mer än 30 kr för dessa plagg.

  • Anonym (Jag)
    riboflavin skrev 2011-06-02 15:41:46 följande:
    Jag har bra mycket mer respekt för en person som inser sina egna begränsningar och som har integritet nog att utgår från sina egna förutsättningar än en som drar på sig utgifter den inte har råd med för att det ska vara så.
    Har en kompis som just fllyttat till en 4:a med sina tre barn eftersom "barn ska ha eget rum", hon som hade dåligt med pengar redan innan kommer nu få betala ytterligare 1200 kr ur egen fick eftersom soc absolut inte kan förstå varför hennes 2 småttingar inte kan dela rum (jag håller med dom).
    Hon lägger själv upp för att aldrig ha pengar över till ens en liten utflykt.

    En annan bekant lever gott på sin lilla deltidslön och bor med sina 2 barn i en mindre 2:a och omsätter månadsvis bra mycket mindre än motsvarande socialbidragsnorm för familjen. 

    Jag har som sagt själv levt långt under norm utan att tycka att det kändes det minsta fattigt, kanske för att jag inte anser att man behöver visa sig rik inför andra. 
    Fast de flesta som har en normal/högre inkomst (dvs normen eller mer), har nog oftast inte det för att "visa sig rika" inför andra. Jag och min man jobbar båda heltid och tjänar bra, det är liksom inte för att visa oss rika som vi jobbar. Vi jobbar för att försörja oss... 

    Du låter sjukt bitter i dina inlägg. Som att alla som tjänar mer än du/socialbidragsnormen är vräkiga snobbar som lever skrytiga lyxliv. Reality check: de allra flesta tjänar mer än normen (tack och lov, hur skulle vi annars finansiera socialbidragen).
  • Anonym

    Har levt på försörjningstöd i 4 år nu, innan dess levde jag upp ett arv. Det ända jag ångrar i sammanhanget är att jag inte gjorde mer roligt för pengarna än att leva upp dom. Jag skulle ha rest på en jävligt lång resa för dessa pengar men det gjorde jag inte utan jag betalade hyran och köpte mat för dem. Men i vilket fall som helst så har jag varit hemma så länge pga att jag inte fått någon rehabilitering från någon. Blev sjuk samtidigt som jag var gravid. Så jag gick på föräldraledighet direkt efter mina studier och sjukdom. När jag kom tillbaka från föräldraledigheten ville ingen hjälpa mig till rehabilitering ut i arbetslivet. Utan blev fast i bidragsberoendet totalt. Det finns en instans dit jag ville som skulle få mig ut i praktik i 10 timmar i veckan till att börja med. Vilket är lagom när man haft den sjukdom jag har haft. Men socialtjänsten ville inte skriva på nåt papper om detta då min man kunde få jobb och då var jag ju inte berättigad till socialbidrag längre. Så dit fick jag inte komma istället tänkte det placera mig på ett kooperativ för funktionshindrade. Helt sjukt jag har haft en sjukdom men jag har inget funktionshinder. Där man fick sitta och sy typ. Jag har 4 års universitetsstudier och jag skulle sitta och sy som rehabilitering. I ett kooperativ som är till för utvecklingstörda och schizofrena. I vilket fall som helst  så slutade det med att jag flyttade ifrån min man och fick till slut min rehabilitering. Men ännu har jag inte fått någon rehabilitering ut i något som jag är utbildad till. SÅ för mig är det 4 års slöseri med studierna. när jag till slut kommit ut i praktik och var ute i praktik i ett år. Var det ju dags att byta praktik och helt plötsligt eftersom jag då hade fått ångest igen skulle jag ut på skyddad arbetsplats igen. Alltså tillbaka till ruta ett. Men eftersom jag sa emot så fick jag vanlig praktik till slut.

    Jag anser att man måste göra mera för att få ut socialbidragstagare ut i praktik och arbetsmarknadsåtgärder. Där personen ifråga ska vara. Inte bara placera dem typ i det där kooperativet för att man vägrar skriva på ett papper till rätt instans för att  man kan tänkas bli självförsörjande inom ett kort tag. Jag tänker ringa socialstyrelsen angående detta, har redan gjort det men det ansåg inte att de låg på deras bord. Men ska ringa igen angående detta.

  • Anonym (anonym)
    Anonym skrev 2011-06-03 07:12:10 följande:
    Har levt på försörjningstöd i 4 år nu, innan dess levde jag upp ett arv. Det ända jag ångrar i sammanhanget är att jag inte gjorde mer roligt för pengarna än att leva upp dom. Jag skulle ha rest på en jävligt lång resa för dessa pengar men det gjorde jag inte utan jag betalade hyran och köpte mat för dem. Men i vilket fall som helst så har jag varit hemma så länge pga att jag inte fått någon rehabilitering från någon. Blev sjuk samtidigt som jag var gravid. Så jag gick på föräldraledighet direkt efter mina studier och sjukdom. När jag kom tillbaka från föräldraledigheten ville ingen hjälpa mig till rehabilitering ut i arbetslivet. Utan blev fast i bidragsberoendet totalt. Det finns en instans dit jag ville som skulle få mig ut i praktik i 10 timmar i veckan till att börja med. Vilket är lagom när man haft den sjukdom jag har haft. Men socialtjänsten ville inte skriva på nåt papper om detta då min man kunde få jobb och då var jag ju inte berättigad till socialbidrag längre. Så dit fick jag inte komma istället tänkte det placera mig på ett kooperativ för funktionshindrade. Helt sjukt jag har haft en sjukdom men jag har inget funktionshinder. Där man fick sitta och sy typ. Jag har 4 års universitetsstudier och jag skulle sitta och sy som rehabilitering. I ett kooperativ som är till för utvecklingstörda och schizofrena. I vilket fall som helst  så slutade det med att jag flyttade ifrån min man och fick till slut min rehabilitering. Men ännu har jag inte fått någon rehabilitering ut i något som jag är utbildad till. SÅ för mig är det 4 års slöseri med studierna. när jag till slut kommit ut i praktik och var ute i praktik i ett år. Var det ju dags att byta praktik och helt plötsligt eftersom jag då hade fått ångest igen skulle jag ut på skyddad arbetsplats igen. Alltså tillbaka till ruta ett. Men eftersom jag sa emot så fick jag vanlig praktik till slut.

    Jag anser att man måste göra mera för att få ut socialbidragstagare ut i praktik och arbetsmarknadsåtgärder. Där personen ifråga ska vara. Inte bara placera dem typ i det där kooperativet för att man vägrar skriva på ett papper till rätt instans för att  man kan tänkas bli självförsörjande inom ett kort tag. Jag tänker ringa socialstyrelsen angående detta, har redan gjort det men det ansåg inte att de låg på deras bord. Men ska ringa igen angående detta.
    Men vem är denne någon som borde ordna allt åt dig?
    Du har fått rehabilitering eftersom du varit sjuk och det är såklrt rätt men nu väntar du på att du ska få rehabilitering in i just det yrke du är utbildad till?
    Om du är frisk nu och har 4 års studier bakom dig får du väl uppdatera dig själv och sen söka jobb den vanliga vägen som alla andra? 
  • Anonym

    Det tog 3 år innan jag fick den rehabilitering jag behövde, och än är jag inte uppe i heltid. För alla stoppar mig hela tiden. Har dessutom sökt jobb under hela denna tid. Samt arbetar en del sommrar fastän jag inte ska ha gjort det.

  • Anonym (eget ansvar)
    Anonym skrev 2011-06-03 07:56:25 följande:
    Det tog 3 år innan jag fick den rehabilitering jag behövde, och än är jag inte uppe i heltid. För alla stoppar mig hela tiden. Har dessutom sökt jobb under hela denna tid. Samt arbetar en del sommrar fastän jag inte ska ha gjort det.
    Det verkar som om du lägger ansvaret på andra. Var är ditt ansvar i det hela? Varför ska du inte arbeta på somrarna?
  • Anonym

    Dessutom är det bättre att placera en människa som vill och har förmågan att arbeta på ett ställe som man blir än sjukare och dessutom som är svårt att ta sig från när man väl hamnar där. Och ja jag anser att det är bättre att människan får göra något som den har önskat och velat i stället för att placera den på ett ställe som den människan har kämpat för att komma ifrån.

  • Anonym

    Jag skulle inte ha arbetat på sommrarna för att då jobbar jag heltid och heltid är inte lämpligt att börja med när man har haft den sjukdom som jag har haft. Nu har jag haft jävligt tur, jag har inte återinsjuknat men det hade varit ett möjligt scenarium när man börjar jobba heltid.

Svar på tråden Fattar mig ej på vissa fattiga