Fattar mig ej på vissa fattiga

Den djupare innebörden av det jag säger är att man inte ska vara så himla snar att döma andra utan inse att alla är olika med olika förutsättningar. Mycket av den här diskussionen går ut på det Aussi säger, att eftersom en klarar sig så ska alla göra det annars är man oansvarig eller något i den stilen. Så enkelt är det inte.

Förstår du nu vad jag menar?

Jo, vi är nog överlag känsligare när det gäller barn. Å andra sidan varierar idealen med grupper. I min dotters klass är man förmodligen mer avvikande om föräldrarna inte läser bok på kvällen än om man saknar TV-spel, mer avvikande om man får ha betal-TV-kanaler som barnvakt än om man har TV-förbud utanför Bolibompa. Mer ovanlig med fyrhjuliga elektriska fordon än med begagnade PoP-kläder. Mer avvikande med tjugofemåriga föräldrar än med fyrtioåriga. Ekonomiskt varierar det säkert en hel del. Många är högutbildade men inte alla har arbeten som drar in några högre löner, eller arbete alls. Eftersom många föräldrar åtminstone i teorin är konsumtionskritiska kanske ekonomiska skillnader syns mindre utåt.

Där mina kusiner bor har alla eget hus (billigare än en lägenhet i stan men ändå), många kör cross eller rider, ibland egen häst när föräldrarna har gård. Semestrar, om man åker iväg då, är ofta i husbil/camping.  Att prestera dåligt i skolan är ingen stor grej, många föräldrar har inte gymnasium, men att inte ha råd till det intresse som många av kompisarna utövar märks förstås.

Min kompis barn växte upp i en välbärgad förort där skidresor utomlands  och liknande var en självklarhet för många liksom språkresor till England.

Den tanke jag hade i bakhuvudet när jag gjorde den här utläggningen är att det räcker att flytta, kanske bara byta skola eller till och med skolklass, för att barnets omgivning ska se annorlunda ut, och vad som tidigare var ok eller bra inte räcka till. vare sig det gäller konsumtion, boende eller "intellektuell" kapacitet.
Att samhället har en grundtrygghet är jättebra, men det är inte möjligt att ha ett system som garanterar att "hålla nivån" i vilken grupp som helst.

Det är ju presis det relativ fattigdom handlar om, att man särskiljer sig markant från omgivningen.

Du gjorde faktiskt en spekulation iom att du förutsatte att jag saknade kunskap om vad jag uttalade mig om. (Jag *kunde' ju ha varit doktorand i socialt arbete med stora studier i ryggen.) Fast du hade ju rätt så tillvida att jag uttalade mig utifrån subjektiv erfarenhet i det mindre perspektivet.

Och ja, jag förstår hur du menar. Jag säger inte heller att du har fel i att vi har olika förutsättningar att klara av i det här fallet att leva på socialbidragsnivå. Dock finns det vad jag kan se inget som påvisar att dessa skillnader skulle handla om just ekonomiska faktorer, som väl är vad "Fattigfamiljserien" och trådstarten tar upp. Att säga att svårigheterna att hålla en sådan budget har med andra faktorer än den begränsade ekonomin som sådan att göra, särskilt när det handlar om mer än en inledande omställningsperiod, är inte självklart detsamma som att göra moraliserande omdömen om att personen är oansvarig etc.

Men "Fattigdebatten" talar om samhällets ansvar. Jag kan inte se att "samhället" kan lösa alla problem relaterade till denna relativa fattigdom i alla omgivningar, kan du?

Alltså efter betalade räkningar så skulle ni ha 13 790kr kvar? Vad lägger ni på mat varje månad? 6 personer låter som ett kraftigt matkonto.

Jag skulle faktiskt vilja se källa på det där hur sällan det är. Kan du visa det?

Lyxfällan och Aftonbladet är representativa liksom 2 personliga exempel....
Det går sannerligen  utför med skolan, vilket rasande förfall rent ut av.

Sedan kollegan/chefen/fackordföranden efter 7-8 år fått mig så dålig att FK  tvingade på mig "förtidspension"  har jag upptäckt   att det finns massor med trevliga människor på nya orten också.....    Knapert är det   med pension  efter deltidsarbetslöshet och låg förtidspension -  simsalabim försvann i allafall värken i  axlar och nacke och tröttheten utan slut.

Lyxfällan är inte särskilt representativ, eftersom det är väldigt extrema fall som tas upp, men den påvisar existensen av ett problem som uttrycks i mildare grad bland många som lever "fattigt", t.ex. ser man samma trend i ganska många av kommentarerna på barnfattigbloggen, till exempel:
x) En mamma med dålig ekonomi som köpte dyra semesterresor åt sina vuxna / nästan vuxna söner.
x) En mamma som betalade moppe och mopeskörkort och körkort åt sina barn samtidigt som familjen fick äta gröt.
x) En mamma som sparade tusentals kronor till sin dotters studentfest trots att hon inte hade en säng att sova i.
x) Alla som röker samtidigt som barnen inte kan följa med på utflykter.

Lyxfällan må vara överdriven, men problemet är detsamma: att man lever över sina tillgångar, att man prioriterar nöjen över nödvändigheter och att man förvärrar sin situation genom att använda krediter istället för att spara först och köpa sedan.