Fattar mig ej på vissa fattiga

OMG vilken tröttsam inställning. Interndebatten mellan Sömnstörds inlägg och dina/Anonym (!)s inlägg är inte precis som om att ni stod för lösningarna, och hon för negativiteten.

Hon presenterar problemställningar, ni pratar om andra saker.
Jag håller med Sömnstörd i att hur du än försöker pussla ihop det billigaste alternativet, är utgifterna större än inkomsterna, fungerar det inte. Allting kostar. Socialt nätverk kan översättas i pengar, på så vis att har du ett, visst, du kan åka på semesterturné i en lånad bil av en kompis, besöka mostrar och fastrar och få gratisfika en hel sommar, kanske slinka in gratis på nåt evenemang som någon du känner inte kunde gå till, ärva kusinens kläder, svärmor kanske bakar hemma, mannens föräldrar har sommarstuga, den kan besökas - givetvis gratis.

Men det scenariot är lika troligt som dess motsats. Du måste acceptera att har du fantasi nog att måla upp en bild av hur man kan mer eller mindre ta sig fram gratis i tillvaron, borde du kunna sätta dig in i hur det är att sakna allt av ovanstående. Tänk: Det finns inga släktingar, eller så finns det kanske släktingar med ÄNNU större behov än vad du har. Ingen har en sommarstuga. Dina föräldrar är gamla och sjuka. Du har inga syskon.

Det ena är mer negativt än det andra. Det är bara att ni beskriver en drömtillvaro och Sömnstörd mfl beskriver en tillvaro där "huvudpersonen" har en mardröm att få det att gå ihop.

Och inte för att vara snorkig, men tråden handlar väl om just problematiken för de som inte får det att gå ihop, inte om dem som kan ta sig fram på en räkmacka? Tråden handlar väl om dem som saknar resurser? Inte om dem som har resurser. Och komma här och haka upp sig på madrasser på JYSK, när det inte handlar om det alls. Det handlar om att vissa inte har de resurser ni inte för en sekund verkar kunna bortse att ni själva har.

Sirisdotter; Nej min pappa och mamma var aldrig gifta, men jag och min syster fick en överförmyndare som såg efter våra pengar från pappas livförsäkring. Då de aldrig var gifta fick min mamma aldrig några livförsökringspengar, men räntan på dessa pengar hade hon tydligen "rätt" till att plocka ut, vilket hon också gjorde och la helt och hållet på sig själv.
När jag väl fyllde 18 år och fick tillgång till dessa pengar så hade min mamma plockat ut ca 20.000kr och hänvisat till cykelköp osv till mig. Visst hade jag fått en cykel och en cykelhjälm med rosa blommor på, men det hade även min syster och hon själv fått, som jag hade betalat.
Syrrans konto var orört när hon fyllde 18 år.

Min mamma har alltid varit fattig så att säga, både känslomässigt, och logiskt.
Hon vet att hon har gjort enormt mycket fel när jag växte upp, men det rinner bara av henne. Jag vet inte hur många utredningsluntor det finns hos soc på mig där folk har anmält henne för det ena efter det andra, men det rör henne inte i ryggen.
Jag är enormt tacksam för att det fanns andra vuxna som jag vände mig till, att jag hade den drivkraften inom mig att förstå att min mamma inte var riktigt klok någonstans, att jag såg skillnaden på hur andra mammaor var med och mot sina barn.
Något off topic..

Och när föräldrarn ainte kan tänka fram resuser så är det barnen som blir lidande och min fråga är ju hur man kan sätta sig i en sån situation att allt måste vara gratis. Dessa mäniskor har en inkomst även om den är låg, med den låga inkomsten kan man göra det bästa av situationen. Loppisfynd, blocket, tradera, släkt, vänner, barnens klasskompisar osv. Nånstans går det alltid att får fram nått och är det helt omöjligt så får man ju göra det bästa av sitauonen ändå. Packa ner en filt i en väska tillsammans med lite fika och gå till närmsta park/skog/äng och fika. Man kan ju till och med packa ner frukosten om det är det som krävs för att barnen ska få se nått annat än lägenheten och skulle man inte ha en filt så kanske man ha ett påslakan, en handuk eller nått annat tygstycke att sitta på och en plastpåse att bära grejerna i.

Man får föröska hitta lösningar och inte bara se problem.

Vinkeln i ditt/dina inlägg brukar jag ta när jag hamnar i diskussion med utpräglade moderater. Det innebär inte att jag är blind för andra aspekter i "fattigproblematiken". (Och ja, jag har egen erfarenhet av inkomster under socialbidragsnivå, både egen och i min närhet.) 

Det stämmer att det handlar om att vissa inte har resurser. Men det är inte alltid på den ekonomiska sidan, vare sig i reda pengar eller i inbytesvärde från nätverk, dessa resursbrister finns. I min erfarenhet handlar det inte sällan om att prioritera annat än vad de flesta andra skulle se som nödvändigt och om bristande (förmåga till) planering.
Jag tror inte alls att det är roligare med bristen ligger på den sida som handlar om att hålla i de pengar man har, vare sig bakgrunden är brist på kunskap, känslomässig problematik eller annat. Snarare känns det jobbigare för personen, som - är min erfarenhet - då oftare har en upplevelse av maktlöshet och brist på inflytande än den som "bara" har ont om pengar.
Men jag har svårt att se en lätt lösning på den typen av problem. Att bara fylla på med pengar - även om de resurserna skulle finnas - ser jag som en tveksam åtgärd. I somliga fall skulle de inte hjälpa, åtminstone inte utan mycket stora tillskott, då den andra problematiken är alltför djup och pengarna skulle ta slut ändå. I andra fall skulle det kanske fungera med de extra tusenlapparna. Dock kan jag, och det kan man förstås se som missunnsamt, se en orättvisa i att kontinuerligt ge personer ett extra tillskott till lön eller annan inkomst av gemensamma medel för att de i motsats till andra inte förmår att hushålla med t ex socialbidragsnivå.

Nu tycker jag du ska återgå till sakligheten.
Du besvarar mycket med att säga "det finns gratis", "det går att låna" osv. Du ger exempel på exempel på saker som inte behöver kosta och tar dig själv som exempel på hur det kan fungera.  Det vore ju gott men då bemöter jag dig med det sakliga argumentet att socialt skyddsnät har en stor betydelse och att allt det där är inte så gratis för en stor andel.

Du besvarar det med spydigheter, det säger oerhört mycket om dig som debattör och med vilken seriositet du diskuterar. Med andra ord menar du att vi inte ska ta dig på allvar, nej jag hade nästan förstått det.

Jag undrar bara vad du stödjer dig emot i det att du här framlägger det som att bara medelklass/rika sitter i parken och har picknick?

Det är verkligen en härligt förenkelt bild Tjabba har av verkligheten.

Alla familjer har ett socialt skyddsnät i Tjabbas bärld, eller består av småbarn eller tonåringar som pallar med att fika på påslakanet i parken bara för att de ska "få se" något annat, eller har resurser att ta sig till loppisarna och eller att alla tonåringar pallar med att fattigdomen syns utanpå för det är inte skamligt så det räcker.

Så helt otroligt härligt att anse att inget är omöjligt. Men det gäller förstås alla andra och bara för att man själv ska slippa öppna ögonen för verkligheten ens en liten, liten anings.
Vet du, det är ingen ide att försöka övertyga Tjabba om att världen består av en hel ocean av nyanser av grått.

Den där härligt underbara världen där inget är omöjligt och där alla har vänner och bara småbarn, i den världen skulle alla få leva i, även de fattiga!

Kan du inte bara erkänna att du är negativ?

Va?! Vart har jag skrivit att rika/medelklassen sitter i parken och fikar? Jag skrev att man får anpassa sig efter inkomsterna. Om fika i parken är det enda man kan ha råd med så är det iaf bättre än att sitta inne i lägenheten hela tiden och klaga över allt man inte kan göra.

Det är just det som har med syn på världen att göra. Jag försöker alltid se lösningar. Klart inte allt kommer att fungera för alla men det är väl bättre att se lösningar och hoppas att de fungerar än att bara se problem och inte ens föröska lösa dem?

Visst kanske finns det familjer som helst saknar umgänge och som helt saknar saker sen tidigare, men dessa måste ju ändå vara i minoritet. De flesta känner nån, de flesta har iaf lite grejer hemma och då kanske det finns lösningar. Lösningen är säkert inte precis det man vill ha, men det kan ju iaf vara en början.

Men om låna, få och köpa begagnat inte är nått alternativ. Hur ska vi förbättra för dessa barn. Blir det hjälpta av att få höra att det inte kan göra ditt och datt. Vad har du själv för lösning på problemet. Du har inte levererat en enda lösning bara en massa negativitet om att det inte går.