Men för livet efter normal förlossning

usch tycker synd om dig... ja vården är kass, efter min andra förlossning vart jag klippt. har analinkontinens och ingen kan säga varför? musklerna är okej bäckenbotten ser bra ut påstår dom, men varför skiter jag då på mig själv? samt kissar på mig ofta. kniper massor inte fan hjälper det. det är ju det dåligaste rådet nånsin.

kommer man någonsin bli återställd det är frågan, när ingen vill hjälpa en... 

Det är fantastiskt att de flesta klarar sig utan liknande men, ja. Men jag tycker att det är fruktansvärt att luta sig mot det. Det betyder att man tröstar "alla" med "de flesta råkar inte ut för detta" oavsett vad det gäller: dödsfall, komplikationer, misslyckade operationer, söndertrasade tänder, underliv, whatever.

Jag tycker däremot att det känns lite som att vad man än säger svarar vården att man ska "kliiiiipa" så blir det bättre.

Jag tycker att det lite grann är som om en läkare (allmänläkare, eller annat än kvinnokliniksläkare) skulle svara alla besvär med: gå på gym 5 ggr/vecka för resten av ditt liv så ska du se att det känns/blir bättre.

Jag förringar inte att knípövningar inte ska göras, men det kanske finns kompletterande hjälp man kan få? Den efterlyser även jag. "Ja, jag ser att din främre slidvägg är försvagad och hänger. Men det är helt normalt efter att ha fött barn. Försök och knipa lite mer, oftare och intensivare". Ok. Ska försöka komma ihåg.

Läste för övrigt en medicinsk avhandling som klart och tydligt visade på att knipövningar inte hjälper mot framfall. De hjälper till viss del mot försvagade slidväggar men det är bara tillfälligt, gör du uppehåll med knipen så faller allt tillbaka igen. Det enda som händer vid knipövningar om du har framfallsliknande symptom är ingenting förutom att du blir väldigt bra på att göra knipövningar.

Att sjukvården skickar hem en med ordineringen "knip så mycket du kan, på bussen, när du diskar, kollar tv, när du matar barnen, när du sitter i bilen, i kön på ICA..." är ungefär som att säga "ha alltid med dig ett par 3kgs hantlar, och så passar du på att träna biceps så mycket du kan; på bussen, när du diskar, kollar tv, när du matar barnen, när du sitter i bilen, i kön på ICA".

Inte bara ansvarsbefriar vården sig själva (oj, har ditt underliv kollapsat, aja baja då har du slarvat med knipen), de ger en "råd" som innebär en konstant ångest över att man aldrig gjort tillräckligt många knip. "Så mycket som möjligt" lämnar ingen människa någonsin tillfredsställd. Även om man gör tusen knip om dagen hade man kunnat göra tvåtusen osv.

Jag har kämpat med dessa i knip i 2år nu och slidan är precis lika slapp som när jag började. Om vården skulle ge oss som genomgår VF en adekvat eftervård (det finns t.ex. operationer som kan korta av vissa av de muskler som blivit så pass uttänjda att kvinnan upplever försämrad livskvalitet och kroniska underlivsbesvär) så skulle folk inte vara så livrädda för att föda barn som de faktiskt är.

Ett ganska skrämmande fakta är att de flesta med förlossningsrädsla i högre grad faktiskt är omföderskor.
Hur ska födande kvinnor få rätt till den eftervård de förtjänar? Någon som har tips? Det är våra underliv som för vidare mänskligheten och alla nästkommande generationer.

Åh det är det här jag är så rädd för. Men jag ska spela extremt förlossningsrädd, är redan riktigt rädd idag, men chanser ökar ju om jag är extremt rädd att få planerat kejsarsnitt. Jag planerar bara 1 barn också så då borde kejsarsnitt inte vara någon större fara! 

Jag har läst en massa studier som visar att det är vanligare än man tror med men efter förlossningar. Jag tror inte på de barnmorskor säger om att de allra allra flesta blir helt återställda, för så är det inte!