Ditt mående, din situation, är svårare, viktigare än mina känslor. Därför borde jag vara starkare än vad jag klarar av. Jag vet det. Och det får mig att känna mig usel att jag inte räcker till. Ena dagen känner jag mig ändå stark, och hur lycklig som helst. Det är när jag vågar tro på att vi kommer hålla om varandra och finnas där, att det kommer vara glädje och närhet och trygghet, liv och kärlek. Att jag kan hantera det, för att jag vill så gärna, för att jag tror att vi skulle må bra av det, och att det får bli som det blir därefter, kanske till och med som i min långsiktiga fantasi. Eller när jag känner att det gör inget om jag förlorar dig, bara du är lycklig. Dessa är bra dagar. Men sedan dippar jag igen, när tvivlet kommer. För hurdå ?förlora?, har jag någonsin haft dig? Och kommer jag någonsin att kunna bemöta dig såsom du behöver? Eller du mig? För hur mycket håller du verkligen av mig, om mig, och hur mycket lämnar du mig bara ensam? Kanske fanns tonerna bara i min fantasi? Varför lämnar du mig inte bara när det ändå inte är tillräckligt, när det ändå inte är rätt? Då blir jag arg på dig. Också känner jag mig usel för att jag blir arg. Kanske är det bara så här jag alltid kommer vara i förhållanden, för mycket, för liten, svag, medberoende, bekräftelsesökande?
Du tycker att du har varit rak och tydlig. Jag tycker att jag har varit mer rak och tydlig. Eller så är jag så störd att jag inte längre klarar av att se det som är rakt och tydligt? För mig känns det som att du ömsom drar mig nära, ömsom stöter bort. Men jag vet inte längre vad som är verklighet eller fantasi angående dig och mig.
Du säger att jag inte gör något fel, men jag vet inte ens längre vad jag gör som är rätt?
Samtidigt är det ju inte bara jag. Kanske är det det som gör mig mest förvirrad och trött, och ledsen, att det känns alldeles för mycket som jag, och alldeles för lite som vi, eller som jag och du. För jag ensam är helt maktlös i det här. Vad är det för mening när vi bara lämnar varandra ensamma? Hur länge kommer vi att orka att ha det så här? Kanske har vi redan gett upp?
Det känns som att jag bara upprepar mig, men du vill ändå inte höra. Vi blundar båda på varsitt håll. Och vad annat kan vi göra när det är som det är? Och jag blir så arg på dig att du inte klarar av att lämna mig och ta reda på vad du vill och inte, gällande allt som inte är jag, för att sedan se om det faktiskt skulle finnas utrymme kvar för dig och mig. Utrymme att utforska detta utrymme. Floderna norr om framtiden, där finns åtminstone fortfarande hopp, åtminstone för mig. Eller måste vi döda även detta hopp innan vi kan släppa varandra helt?
Du måste vara evinnerligt trött på mig. Åtminstone är jag det på mig själv. Arg och besviken på mig själv. För att jag är otillräcklig. För att jag kanske lämnar dig ensam trots att du kanske behöver mig. Men oavsett. Det måste komma från dig, eller inte alls. Trots att du inte orkar. Ja, det är orättvist. Ja, jag sviker också. Om än med en strimma hopp kvar allra längst inne. Är jag bara självisk och världsfrånvänd som vill hålla fast vid det hoppet? Så snälla låt mig vara det då. För mitt barnahjärtas skull.
Jag skriver här för jag inte vill, inte orkar lyfta detta med dig igen. Jag skriver här för kanske har du redan slutligen lämnat. Jag skriver här för att då finns orden egentligen inte. Det är så jag behöver ha det denna gång.
