FamiljeLivs julkalender 15/12! Vinn fina vinster!

Eftersom mitt barn fortfarande är på jäsning dröjer det några år innan hen avslöjar tomten, men jag kan berätta hur jag fick veta att tomten inte fanns!
När jag var barn tyckte jag om att göra små presenter till tomten som tack för allt fint han tog med (som iofs var adresserat från min mamma nu när jag tänker efter...) och året jag var sju-åtta gjorde jag en grön ulltofs till tomtens luva. Mycket stolt och nöjd väntade jag på tomten och hoppades han skulle uppskatta min present, döm av/om min förvåning när TVÅ tomtar klampar in! Hur skulle jag nu göra med tofsen?!  Det löste sig genom att tomtarna lovade att dela på tofsen och tackade glatt. När de gick frågade jag och min lillebror (då runt sex-sju år) varför det kommit två tomtar och min kloka mamma sa att en tomte bor på Nordpolen och en i Finland, vilket de ju sagt på tv tidigare under dagen. men jag förstod att det nog var så att tomten faktiskt inte fanns. Några år efter fick jag veta att mamma beställt tomten från ungdomslaget i byn och att tonårskillarna nog tyckt att de var jätteroliga som kom två stycken. Jag är inte den som är bitter, men jag undrar hur de skulle känna om de visste att de avslöjat att tomten inte finns, och jag undrar hur många fler familjer de gick två till? Det är en historia jag i efterhand tycker är väldigt rolig och som vi skrattat åt på julafton :)

Jag var nog runt 5 år och tomten kom in på julaftons kväll för att dela ut julklapparna. Nu föll det sig som så att tomten snubblade på hunden som låg på golvet och drog masken på sniskan i fallet. Det som jag kommer ihåg som mest traumatiskt är inte att tomten inte fanns, utan att hans ansikte kunde vridas så mycket... Tills jag såg att det var grannen. Då var det inte lika obehagligt längre!

Som 5-åring hade jag redan förstått att tomten inte fanns och när jag då skulle fira min första jul hos min fosterfamilj försökte de få mig att tro på tomten igen. Jag var väl lite besviken och tänkte att jag ska minsann bevisa att tomten inte alls finns så när han knackade på dörren så var det jag som sprang och öppnade. Så fort han böjde sig ner för att ta av sig skorna så ryckte jag i skägget som skulle avslöja att det inte var en tomte. Men oj vad förvånad jag blev då tomten skrek "aj" och skäggen satt kvar!

Det visade sig vara världens bästa tomte som berättade historier om sina renar och nissar och han återkom till oss många många år efter den julen. Han fick mig att tro på tomten och julen igen:) Han fick mig dessutom att tro på honom längre än vad jag borde, tror jag var närmare 13 när jag fick inse att han inte var en äkta tomte. På något vis så kommer han alltid att vara en "riktig" tomte i mitt minne i alla fall:)

Jag önskar att jag kan hitta någon som honom som kan komma till oss varje julafton nu när jag själv har barn!

Vadå finns inte tomten?
Han har fortfarande inte blivit avslöjad av mig men han slutade komma en jul när jag var tonåring...trodde att  det berodde på att jag var en "olydig" tonåring!  =) 
Nu när jag har barn förväntar jag mig att han dyker upp igen! 

Jag höll på att städa förådet en sommar, äldsta dottern var 4 år. Helt plötsligt så hör jag jag ett illvrår som får blodet att frysa på mig, dotter kommer med tomtemasken i handen och är panikslagen, hon tror att tomten har tappat ansiktet i vår gaderob...kände att nu är det väl bara att berätta hur det ligger till, i och för sig så sa jag att han fanns egentligen men vi var tvugna att hjälpa honom eftr som det fanns så många barn i världen och han hann inte med alla.

Min son var väl runt 5-6 år o vi firade hos mina svärföräldrar. Farfar gick ut för att "slänga sopor" o missade givetvis tomten, eller?! 
Kappan var för liten så att en del av skjortan syntes, o tomten hade ju samma skjorta som farfar. O då skriker svärmors dotter (min sons "låtsaskusin" att "DET ÄR JU THORILD! DET ÄR JU THORILD! O då började ju givetvis min son med. Men han verkade inte speciellt ledsen, han kom ju med julklappar o det var väl det viktigaste?   Men i bilen på väg hem sedan frågade Ante oss om tomten inte fanns, det var ju farfar. (han kunde inte ställa om rösten så att de hörde ju han breda "göteborgska" Men min man lyckades intala vår son om att tomten visst finna men att han omöjligt kan åka till alla barn, så tomten hade anställt medhjälpare som skulle dela ut klappar, o farfar var en av dem som fått det hedersuppdraget, men det fick han inte berätta för nån. Om han trodde oss eller inte vet jag inte men sa inte så mkt mer. Året därefter ville han ha hedersuppdraget själv o har agerat tomte sedan dess, han fyller 10 nu.  O jag lovar! han är världens bästa tomte. Nu har vi en liten på 9 månader som han kan tomta för. Bävar för den dagen han slutar tro på tomten. Som de säger i Polarexpressen, "slut på magin" men hoppas på några magiska jular framöver 
Bara 9 dagar kvar! Längtar lika mkt som sonen. 

Nu är min dotter inte så stor än så vi har börjat med tomte här hemma, men troligtvis så blir det första gånger i år.
Men jag kommer ihåg när jag insåg att tomten inte längre fanns.

På julafton då jag var 4-5 år så kom tomten med paket till mig, och jag blev såklart jätteglad och hoppade upp i tomtens famn och kramade honom. Då trodde jag ju att det var den riktiga tomten. Sedan for tomten iväg för han skulle ju till fler barn, och efter ungefär en halvtimma senare så kom min farfar tillbaka till oss för att fortsätta fira jul. (Farfar arbetade som fastighetsskötare, så att han behövde åka iväg på julafton var ingenting som överraskade mig).

Några veckor senare så lekte jag inne på mamma och pappas rum och tappade en boll under sängen, och så skulle  jag krypa under och hämta den. Men när jag kom under sängen så började jag gråta och skrika. För vad var det som låg där?
Jo tomtemasken, kläderna och allt.

Mamma och pappa fick svårt att förklara vad tomtens kläder och ansikte gjorde under sängen. Jag var helt bergsäker på att tomten hade dött där under vår säng och när jag hittade honom så var det bara skinnet kvar.

Efter detta traumatiska drama så trodde jag aldrig på tomten mer, för han fanns ju inte längre...

Jag hoppas att vår dotter ska slippa gå igenom samma trauma som en annan. 

Vår 3 åring misstänkte redan förra året att det var pappa som var tomten. Vi har försökt med allt för att få honom att tro på tomten.Men i år sa han:

Snart är det julafton och då ska pappa vara tomte.
Både jag och pappan försökte förklara bort det men han tror oss inte. Det  blir att hyra in en tomte i år.

Hur han vet det beror nog bara på att han är för smart för sin ålder eller att pappa är dålig skådespelare..