• Äldre 28 May 09:54
    9772 visningar
    33 svar
    33
    9772

    Nyfiken på detta med anknytning.. Hur tänker ni?

    Jag är intresserad av detta med ankytningsteori e.c.t. Jag skulle vilja veta hur du som förälder anser att du "säkerställer" (hittar inget bättre ord..) anknytningen till ditt barn? Vad gör du för att påverka att ni får en bra kontakt? Och vad tror DU är grunden för en god anknytning? T.ex. korta dagar på dagis, samsovning, hemmaföräldrar o.s.v. Gärna er med lite större barn också, inte bara bebis-anknytning. 

    Jag vill inte ha en hätsk diskussion, snäll kan vi hålla god ton utan personllga påhopp så vore jag tacksam! Jag vet att detta ämne är rena rama dynamiten i vissa kretsar.. 
    Jag tror de allra flesta av oss föräldrar verkligen vill det bästa för våra barn så det finns ingen anledning till pekpinnar.. Jag är bara nyfiken hur ni andra tänker! Kanske man kan ta till sig tankar och tips av andra kloka föräldrar! 

  • Svar på tråden Nyfiken på detta med anknytning.. Hur tänker ni?
  • Äldre 28 May 10:03
    #1
  • Äldre 28 May 10:09
    #2

    Jag tror att rent fysisk närhet är viktig, inte bara för spädbarn, utan även för större barn. Samsovningen har alltid varit självklart för oss, liksom bärande framför vagnputtande. Vi har använt barnvagnen, men haft barnet vänt mot oss tills han var dryga två år. Alltså, allt som gör att föräldrarna är både fysiskt och psykiskt närvarande för barnet. Omvänt är ju att överge barnet fysiskt och psykiskt, alltså att lämna det ensamt när det ska sova och ignorera barnets behov av närhet och tröst i andra sammanhang. Korta dagisdagar är ju väldigt bra, men även att se till att lämnande och hämtande fungerar bra, att man som förälder inte ignorerar barnet de gånger man behöver stanna längre vid lämningen och lyssnar in barnet när man hämtar, så man respekterar barnets behov av att visa vad det jobbar med tex. Vi har en fyraåring som går 30 timmar på förskolan i veckan, då jobbar både jag och pappan heltid med omlottider, jag lämnar och han hämtar.

    Något som varit viktigt för oss vid anknytningen var att se till att vi båda var helt delaktiga från början. Vi var nio veckor på neo tillsammans och sedan fortsatte vi vara hemma båda två i ett halvår för att verkligen se till att ge vårt barn trygghet hos oss båda två. När amningen inte fungerade tog vi av oss kläderna på överkroppen när vi matade hemma, för att få fysisk närhet. 


    Sur, grinig och på smällen.
  • Äldre 28 May 11:12
    #3

    Då verkar du resonera ungefär som jag! Vi har försökt vara lyhörda för våra barns behov av närhet vid läggdags, samsovning (fast det vill de inte längre) och fysisk närhet. Jag har inte ammat mina barn så jättelänge utan min man och jag delade på matningen efter c.a 7 månader.. Vi har också burit våra barn mycket, men vår andra dotter har varit en tungklump sedan dag 1 så hon fick faktiskt åka vagn lite mer. :) De går som max 30 timmar i veckan på dagis och de har fyllt två år när de börjat. Det är en oerhörd lyx förstås men vi har fria jobb som gör det möjligt.

    Någon mer? 

     

  • Äldre 28 May 12:52
    #4

    Lyhördhet är ju A och O för anknytning, oavsett ålder. Fysisk närhet likaså. Dock behöver fysisk närhet nödvändigtvis inte ge trygg anknytning, det kan lika gärna ge otrygg anknytning. Mönstret ligger liksom inte i huruvida barnet får närhet eller inte, utan hur samspelet sker. Om närheten de facto är ett svar på barnets behov eller ej. Samsovning osv behöver inte vara nödvändigt för en trygg anknytning, absolut inte.

    Vi har jobbat väldigt aktivt med den tidiga anknytningen däremot, vår första dotter visade mycket, mycket tydligt vart skåpet skulle stå. Så det kom sig automatiskt att vi var tvungna att engagera oss i det här med att bära, samsova osv. Började plugga, och läste på allt jag kunde komma över om anknytning. Dessutom har vi inte haft de bästa uppväxterna själva och visste att vi var tvungna att aktivt bryta mönster, massor av mönster, om våra barn skulle kunna bli trygga. Allt föll på plats genom mitt plugg, ökade kunskaper och genom vår upptäckt av AP och redskapen som hjälpte oss på rätt väg.

    Efter dessa år har jag trots allt insett att det inte handlar om bärandet, samsovandet eller att man är hemmaförälder. Det handlar om att se det enskilda barnet. Vi har burit, samsovit och haft äldsta dottern hemma från förskolan nästan helt och hållet. Men det är för att detta har varit vad som behövts för henne. Andra barn mår utmärkt på förskolan, i egen säng osv men har ändå lyhörda föräldrar och trygga uppväxter.

    Det handlar om att se och höra barn och deras behov, just för vad de är, visa att man gör det och svara på detta på rätt sätt. De som inte gör detta tillräckligt bra är näst intill aldrig själva medveten om det, och vet inte heller vart eller varför något i samspelet med barnet brister. Vare sig man är AP-förälder med allt vad det innebär eller bara en helt svensson-mamma som följer de traditionella normerna i Sverige med barnvagn, förskola och egen säng.

  • Äldre 28 May 12:57
    #5

    Höll på att glömma, tidiga separationer har vi undvikit eller som med äldsta dottern då ett misstag gjordes, gjorde vi allt för att sedan försöka reparera den skadan efteråt. Men det var alltså just specifikt vårt barn som reagerade negativt på den separationen, och därför var vi också tvungna att reparera det. Andra barn är inte lika känsliga, även om jag generellt tycker att man ska vara mycket, mycket försiktig med att ha barnvakt. Det måste vara rätt omständigheter för barnet och inte bara att föräldrarna känner sig ok med att lämna. Självklart går missar att reparera, men det krävs ju kanske också att man ändå är medveten om att något faktiskt gick fel.

    Att be om ursäkt i sådana här situationer är viktigt för att "reparera" och "säkerställa" som du skriver TS. Med de allra minsta görs det på ett sätt (fysisk närhet, bekräftelse och tillåtelse av mammighet osv) medan med äldre barn sker det på ett annat (en kram, och att i ord be om ursäkt att man gjorde fel osv).

  • Äldre 28 May 13:16
    #6

    Som du skriver Skogsvitter så är det ju väldigt individuellt vad barn behöver.. Det märker man ju tydligt när man får ett syskon till sitt första barn. Vår äldsta dotter var väldigt bestämd och envis och krävde mycket närhet o.s.v.. Henne har jag burit på mycket :) Hon är fortfarande en känsligt tjej som protesterar vilt om hon inte får det hon vill/behöver. Hennes lillasyster är raka motsatsen. Hon pular på i sin egen takt och är otroligt anpassningsbar och i stort sett jämt nöjd!

    Det du skriver om egna erfarenheter och mönster är ju väldigt intressant! Jag tycker själv att jag är rätt bra på att se mina barn, men en annan kanske tycker att jag är helt dysfunktionell :) Jag kanske TROR att mina barn är trygga med mig fast de inte är det alls..? Jag vet att jag själv kan ha problem med temperamentet ibland. Jag kan bli oerhört arg. Det är något jag ständigt försöker förbättra för det tänker jag kan vara förvirrande för mina barn. Att man å ena sidan är kärleksfull och lugn men sedan argsint..  Jag har bra tålamod, men när jag väl blir arg då blir jag FÖR arg.. Jag är bra på att be om förlåtelse och lugnar ner mig snabbt dock. Detta kan jag ha en del dåligt samvete över faktiskt. Min mamma var ALDRIG arg, däremot trött och sur och jag vet inte vad som är värst..?

     

  • Äldre 28 May 16:07
    #7

    Jag skulle vilja slå ett slag för validering, dvs visa barnet att deras tankar känslor å beteenden är förståeliga (även om man ändå inte tillåter att de uttrycker dem hur som helst). Det lägger grunden i trygg självkänsla o att lita på att det man känner är rätt och har betydelse för anknytningen på så vis att barnet känner sig sett o förstått.

    Ex: "jag vet att du jättegärna vill ha dockan och att det skulle vara jätteroligt att leka med den, men vi kan inte köpa den"

    Istället för:
    "men du har ju så många fina leksaker hemma redan"

  • Eisa
    Äldre 28 May 16:11
    #8

    Det jag gjort och gör medvetet för anknytningens skull är att försöka svara på barnets signaler så gott jag kan/kunnat.

  • Litet My
    Äldre 28 May 16:27
    #9

    Försöker svara på barnens signaler (har 6 år emellan) och försöker ge dem så mycket närhet de vill ha och ta mig tid med båda.

    Minsta på 9 månader har vi inte haft barnvakt till ännu, den stora har om han vill. Däremot är de enormt olika, den stora är nog mer närhetstörstande och kramig än dem minsta just nu.

  • Lärka
    Äldre 13 Jun 10:40
    #10

    Jag känner att jag inte läst färdigt ännu men funderar mycket på detta med mentalisering, som Lapsang nämner ovan. Att möta (späd)barnets behov är enkelt och tydligt, men att bära och identifiera och bekräfta och reglera barnets känslor är värre och faller det sig inte naturligt så är det ofantligt svårt.

    Men mycket av anknytningen kan man ju faktiskt få bekräftad genom att se hur barnet hanterar skrämmande situationer, då anknytningsmönstret aktiveras. Det är sunt att visa känslor och att söka sig till föräldrarna för att få hjälp att reglera känslorna och så småningom lugna sig i föräldrarnas närhet, till skillnad från alla avvikelser. Men ju äldre barnet blir desto mer komplexa blir mönstrena och svårare att se.

Svar på tråden Nyfiken på detta med anknytning.. Hur tänker ni?