• Anonym (vanli­gt namn)
    Äldre 28 May 22:34
    3582 visningar
    15 svar
    15
    3582

    Mer än ett år efter förlossningen...

    ...men jag tänker på den varje dag.

    Jag känner ilska och skam. Jag är så arg på alla som föder barn utan sugklocka, utan att spricka, utan att opereras. Jag är arg på alla som säger att smärtan försvinner så fort barnet kommit ut. Jag är arg på alla som säger att man inte spricker om man lyssnar på barnmorskan.

    Jag skäms, jag skäms över min dåliga prestation. Jag skäms över att jag inte kunde krysta ut mitt barn själv, över att jag skrek, över att mitt underliv gick sönder.

    Min positiva målbild av hur jag och min make får en fikabricka och mitt barn ligger i i mina armar och vi alla mår bra föll inte in. Ingen fikabricka fick jag. Inte något att äta faktiskt. Trots att jag bönade och bad för jag var så hungrig! Detta har blivit mitt bevis på att sjukhuset inte heller tycker att jag var särskillt bra på att föda barn. Hade du varit bättre hade du fått mat. 

    Jag sökte hjälp. Jag grät hos bvc och förklarade min ångest men hon svarade mig inte. Jag grät hos kurator som sa till mig att man måste acceptera att det inte alltid blir som man tänkt. Jag grät hos förlossningsläkaren när vi gick igenom min journal men det känns inte ett dugg bättre för att jag vet att min ruptur var en grad 3-4 eller att extraktionen var medelsvår.  

    Nu gråter jag sällan över det mer. Men jag är så arg och skamfylld. Jag är bitter och arg och skamfylld. Varje dag tänker jag på förlossningen, går igenom förloppet i huvudet, upprepar vissa delar, minns vad jag sa, vad de sa, vad de inte sa.

    Jag vill inte må såhär längre. Jag vill kunna tänka att den förlossningen är i det förflutna nu, att jag aldrig kommer att behöva uppleva den igen, att den inte längre spelar roll. Men den spelar roll och jag upplever den varje dag. Vad gör man? 

  • Svar på tråden Mer än ett år efter förlossningen...
  • Anonym (Först­år lite)
    Äldre 28 May 22:55
    #1

    Hinner inte skriva mycket men snälla sök hjälp igen. Läs på om förlossningar och PTSD om det skulle kunna stämma på dig. Vanligare än vad man tror. Min förlossning var också skit. Många har förjävliga förlossningar och mår dåligt efteråt. Du är inte ensam.

  • Äldre 28 May 23:13
    #2

    Det skulle lika gärna vara jag som skrev detta för 2-3 månader sedan. Jag tror att jag börjat acceptera min förlossning nu, fast jag klarar inte av att höra andra berätta om sina. Jag mår så sjukt dåligt då, jag blir arg över att jag inte fick en så bra upplevelse.

    Jag födde också med sugklocka. Värksvaghet och stort barn. Fick en sfinkterruptur 3-4 och har haft ont i 1 år. Nu känns det bättre men jag har svårt att hålla tätt framtill. Jag är väldigt svag helt enkelt. Jag skäms inte för de och det tror jag är viktigt.
    Det jobbigaste för mig var att få bli rullad ner till operation och missa de första timmarna med min dotter. Jag hade ju sett framför mig hur jag gick in i duschen efter förlossningen och att jag sen låg i sängen och amma min dotter. Istället spenderade jag 6 timmar ifrån henne då hon fick vara med min sambo som var helt förstörd. Att inte kunna sitta på flera lååånga veckor var sjukt jobbigt och jag grät mycket över att jag kände mig så kass,.

    Jag förstår precis hur du mår och mitt råd är att hitta någon att prata med. En Aurora kanske du kan prata med? Tyvärr försvinner sånt här inte alltid med tiden utan man måste hitta ett sätt att kunna bearbeta det. Jag hoppas att du verkligen får hjälp!

  • Anonym (ovanl­igt namn)
    Äldre 28 May 23:48
    #3

    Hon har ju sökt hjälp, står i TS, men blivit mer eller mindre avfärdad. Precis som jag. För mig är det ännu längre sen men jag mår skit. Söker man hjälp får man bara svar som typ ”var lycklig” eller ”acceptera det”. Har provat bvc, mvc, aurora, förlossningsläkare, kurator – de sitter bara som fåntrattar och säger att ”men barnet var ju värt det” som om det vore lika universellt sant som att solen är varm. Skönt för dem som känner så iaf. Blev totalt överkörd av personalen. Behandlades som ett kadaver som lika gärna kunde dö bara barnet överlevde så hade det inte spelat någon roll. Minns bara trauma. Hade hellre valt att inte få barnet för att slippa det. Det var inte värt det. Inte samma som att önska barnet dött nu för det gör jag inte. Men hade jag aldrig fått det hade jag inte känt det och inte saknat heller. Liksom jag inte saknar mitt tredje barn som jag inte har.

  • Äldre 29 May 07:32
    #4

    Ja jag rekommendera aurora. Kanske har TS träffat en sådan med. Jag vet inte.

  • Anonym (vanli­gt namn) Trådstartaren
    Äldre 29 May 09:25
    #5

    Jag var på två aurorasamtal innan förlossningen för min förlossningsrädsla. Allt jag var rädd för inträffade...

    Jag ska försöka kontakta en Aurora på närmaste sjukhus. Jag har flyttat sedan jag fick barn så kanske är de vettigare i den här staden...

    Det låter hemskt elakt men jag är glad att jag inte är ensam om min upplevelse. Angelica8912, på din berättelse låter det som att vi hade det nästan identiskt. Jag sörjer också över att jag missade de första timmarna. När jag försökt få stöd och hjälp både från vänner och proffs så har jag fått höra precis som du (ovanligt namn), Men barnet var ju värt det. Njaa... jag älskar mitt barn. Jag älskar mer än vad jag någonsin trodde jag kunde älska. Men det har ingenting att göra med mina känslor över förlossningen. Jag tycker inte om att tänka på att mitt barn faktiskt varit i min mage, för då kommer bilderna från förlossningen tillbaka.

  • Äldre 29 May 09:40
    #6

    Usch, vad jobbigt du har det!

    Jag kände som du efter min första förlossning. Jag kämpade och kämpade men han kom aldrig ut den "vanliga" vägen. Det blev akut kejsarsnitt och jag kände mig sååå dålig som inte kunde klämma ut honom. Det blev verkligen inte som jag trodde innan och jag mådde dåligt efteråt och fick panikångest. Det tog lång tid att bearbeta allt som  hände. När jag sen väntade mitt andra barn så var jag fast besluten att jag skulle klara av det och det gjorde jag och det blev en drömförlossning.

    Det jag vill förmedla är att det finns omständigheter som gör att en förlossning inte är likadan en annan, det behöver inte betyda att du har gjort något fel. Sen behöver det absolut inte bli likadant nästa gång ( om du nu vill ha fler barn).

    Kom ihåg att du har gjort ditt bästa och det är det som räknas! Hoppas att du får den hjälp du behöver!

    Styrkekramar till dig

  • Anonym (vanli­gt namn) Trådstartaren
    Äldre 29 May 09:47
    #7

    Johanna S, fast mitt bästa var ju inte bra nog.

    Jag skulle gärna vilja ha ett barn till, men jag vågar inte bli gravid. Jag kommer aldrig gå med på en vaginal förlossning till. 

  • Äldre 29 May 09:54
    #8
    Anonym (vanligt namn) skrev 2012-05-29 09:47:08 följande:
    Johanna S, fast mitt bästa var ju inte bra nog.

    Jag skulle gärna vilja ha ett barn till, men jag vågar inte bli gravid. Jag kommer aldrig gå med på en vaginal förlossning till. 
    Jo, det var det!! Det var inte ditt fel att det blev som det blev, det kan vara omständigheter som man inte rå över som har gjort att du sprack så mycket och att barnet var tvungen att födas med sugklocka. 
  • Äldre 29 May 09:58
    #9

    Usch, vad ska man säga.... jag får tårar i ögonen när jag läser din TS. Jag fick inga allvarliga skador men min förlossning var annars precis som din, ingen brydde sig, ingen fikabricka, allt var bara helt förjävligt efteråt. Jag tänker fortfarande på det och är bitter över att aldrig ha fått den där fina stunden alla pratar om...

  • Äldre 29 May 10:00
    #10
    Anonym (vanligt namn) skrev 2012-05-29 09:47:08 följande:
    Johanna S, fast mitt bästa var ju inte bra nog.

    Jag skulle gärna vilja ha ett barn till, men jag vågar inte bli gravid. Jag kommer aldrig gå med på en vaginal förlossning till. 
    Med dina (våra) erfarenheter får vi lätt kejsarsnitt nästa gång om vi vill, så sa de på min MVC iaf. Klen tröst kanske men det ger iaf mig hopp om att kunna få en till gullunge.
  • Anonym (vanli­gt namn) Trådstartaren
    Äldre 29 May 10:07
    #11
    isolande skrev 2012-05-29 09:58:10 följande:
    Usch, vad ska man säga.... jag får tårar i ögonen när jag läser din TS. Jag fick inga allvarliga skador men min förlossning var annars precis som din, ingen brydde sig, ingen fikabricka, allt var bara helt förjävligt efteråt. Jag tänker fortfarande på det och är bitter över att aldrig ha fått den där fina stunden alla pratar om...
    Jag förstår inte varför de ska dra på så stora växlar på den där fikabrickan när man ändå inte får den sen. Man blir påverkad till att skapa dessa positiva målbilder men sedan får man inte chansen att uppleva dem.
    isolande skrev 2012-05-29 10:00:07 följande:
    Med dina (våra) erfarenheter får vi lätt kejsarsnitt nästa gång om vi vill, så sa de på min MVC iaf. Klen tröst kanske men det ger iaf mig hopp om att kunna få en till gullunge.
    Jag har fått för mig att de inte gärna ger snitt till kvinnor bara för att de spruckit. Att de gärna vill att man ska försöka föda vagnialt ändå. Men det kanske kan vara värt att undersöka möjligheterna till snitt. 
     
  • Anonym (3 kids to be)
    Äldre 29 May 10:08
    #12

    varför känner du skam??

    jag hade en skitjobbig 1a förlossning där jag inte heller fick ut barnet på egen hand, det kom då en annan bm och hängde på min mage för att trycka ut honom....
    jag förlorade 2l blod, sprack men inte såå allvarligt -men det gjorde ont vid samlag i 10mån efteråt..

    jag mådde jättedåligt över min förlossning under lång tid efteråt..
    var väldigt rädd inför en ny med.  men jag kände mig aldrig arg på att andra fick bättre förlossningar, och jag skämdes inte heller över att min blev som den blev - men så hade jag inte heller några särskilda förväntningar på förlossningen innan..

    jag blev iaf snabbt gravid igen, oplanerat. abort kom inte på fråga..
    så där gick jag med otaliga panikångestattacker hela graviditeten inför den kommande förlossningen..!
    men min BM fångade upp detta snabbt och hjälpte mig vidare till en spec.bm för förlossningsrädda, det 1a hon frågade var om jag ville ha ett snitt! men det känns ännu värre för min del, så vi pratade,pratade o pratade lite till...
    gick igenom den 1a förlossningen och vad som gick snett.. och den 2a förlossningen blev faktiskt SÅ MYCKET BÄTTRE!!!!!
    den tog lika lång tid, och jag blev sjuk igen (preeklampsi), MEN utdrivningen gick på 10min ist för 3timmar, och jag klarade det HELT PÅ EGEN HAND!
    Fantastisk upplevelse!!!!

    Nu är jag gravid igen och känner mig INTE rädd inför förlossningen i vinter..!:)))
     
    Se till att få ordentlig samtalshjälp!! Du ska INTE behöva gå runt och må såhär, såhär lång tid efter förlossningen!
    Det är vårdens skyldighet att hjälpa dig!!

    Men din kurator hade rätt i vad h*n sa, du måste kunna acceptera händelsen, förlåta dig själv för att kunna komma vidare..
    Försökt att verkligen hitta roten i din skam över förlossningen, och ta itu med den.. komma till insikt är det bästa sättet för att komma vidare tycker jag...

    STOR KRAM till dig ts!! 

  • Anonym (vanli­gt namn) Trådstartaren
    Äldre 29 May 10:13
    #13
    Anonym (3 kids to be) skrev 2012-05-29 10:08:48 följande:
    varför känner du skam??

    jag hade en skitjobbig 1a förlossning där jag inte heller fick ut barnet på egen hand, det kom då en annan bm och hängde på min mage för att trycka ut honom....
    jag förlorade 2l blod, sprack men inte såå allvarligt -men det gjorde ont vid samlag i 10mån efteråt..

    jag mådde jättedåligt över min förlossning under lång tid efteråt..
    var väldigt rädd inför en ny med.  men jag kände mig aldrig arg på att andra fick bättre förlossningar, och jag skämdes inte heller över att min blev som den blev - men så hade jag inte heller några särskilda förväntningar på förlossningen innan..

    jag blev iaf snabbt gravid igen, oplanerat. abort kom inte på fråga..
    så där gick jag med otaliga panikångestattacker hela graviditeten inför den kommande förlossningen..!
    men min BM fångade upp detta snabbt och hjälpte mig vidare till en spec.bm för förlossningsrädda, det 1a hon frågade var om jag ville ha ett snitt! men det känns ännu värre för min del, så vi pratade,pratade o pratade lite till...
    gick igenom den 1a förlossningen och vad som gick snett.. och den 2a förlossningen blev faktiskt SÅ MYCKET BÄTTRE!!!!!
    den tog lika lång tid, och jag blev sjuk igen (preeklampsi), MEN utdrivningen gick på 10min ist för 3timmar, och jag klarade det HELT PÅ EGEN HAND!
    Fantastisk upplevelse!!!!

    Nu är jag gravid igen och känner mig INTE rädd inför förlossningen i vinter..!:)))
     
    Se till att få ordentlig samtalshjälp!! Du ska INTE behöva gå runt och må såhär, såhär lång tid efter förlossningen!
    Det är vårdens skyldighet att hjälpa dig!!

    Men din kurator hade rätt i vad h*n sa, du måste kunna acceptera händelsen, förlåta dig själv för att kunna komma vidare..
    Försökt att verkligen hitta roten i din skam över förlossningen, och ta itu med den.. komma till insikt är det bästa sättet för att komma vidare tycker jag...

    STOR KRAM till dig ts!! 
    Jag skäms över att jag var så dålig på att föda barn, att jag gick sönder, att jag skrek, att jag inte orkade krysta. Jag känner också skam över att jag vet att jag legat uppspänd i en operationssal med män som gräver och syr i mitt underliv och över alla de sköterskor som skulle dra ut tamponader och katetrar. Efter detta har jag inte gjort en gynundersökning och tror inte att jag skulle klara det. Jag vill kunna glömma förlossningen. Men jag kan inte. Min kurator kanske har helt rätt, men hon glömde säga hur man ska göra för att komma dit.
  • Äldre 29 May 10:20
    #14

    TS, sök hjälp igen! Så där ska man inte behöva känna!

    Jag sprack också massor under min första förlossning. En sfinkterruptur grad 3. Stort barn som inte roterade klart och därför fastnade, så de fick pressa ut honom mha yttre press. 

    Självklart var det inte ditt fel att förlossningen blev som den blev. Det är omständigheter som avgör. Du var helt i händerna på förlossningspersonalen och det är deras jobb att lotsa dig (så gott det går) igenom förlossningen!

    Knappt två år senare var det dags för min andra förlossning. Jag valde själv att jag ville testa med vaginal förlossning igen, pga rädsla för snitt (hade jag velat ha snitt hade jag fått det efter den tidigare skadan). Jag fick gå på extra tillväxtkontroller för att se att lillebror inte var lika stor och det planerades för igångsättning för att jag inte skulle gå över tiden. Hur som, andra förlossningen tog ungefär 3 timmar från första värken. Sprack lite grann, men inget "där bak". En helt fantastisk andra förlossning helt enkelt!

    Så TS, jag skulle önska att du direkt slutade med dina skamkänslor, men jag förstår att du behöver hjälp med detta och därför ska du söka hjälp igen!

    Kram       

  • Äldre 29 May 10:37
    #15

    Har du fått en sfinkterruptur har du rätt till kejsarsnitt om det är vad du vill. Dom uppmuntrar säkert vaginalt men du har rätt till snitt.

    Jag förlorade dessutom totalt 3,5 liter blod och trodde jag skulle dö. En hemsk känsla som inte försvinner i första taget!

Svar på tråden Mer än ett år efter förlossningen...