• kalie6­7
    Äldre 21 Dec 21:32
    69206 visningar
    235 svar
    235
    69206

    Vet någon vet hur man får hem sitt LVU placerade barn?

    Jag och min man fick en son år 2008 som bodde hos oss i 1 år. När han föddes fick jag en förlossningsdepression/psykos och soc tog vårt barn och placerade det i familjehem.
    Vi har gjort allt för att få hem honom men det har inte räckt. Nu vet vi inte vad vi ska ta oss till och hoppas någon vet vad man ska ta sig till. Har gjort 2 st hemtagningsutredningar, köpt hus, gått i terapi, jag har utbildat mig till barnskötare och arbetar deltid som det, kommit på alla umgängen och möten  m m 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-06-29 21:20
    Vi har vunnit i Kammarrätten och kommer att få hem vår son i höst 2013...

  • Svar på tråden Vet någon vet hur man får hem sitt LVU placerade barn?
  • Queeni­e70
    Äldre 29 Jun 00:24

    Stackars stackars barn. När jag tänker på hur in i märgen skadligt och smärtsamt det skulle vara för min son i samma ålder om han plötsligt skulle få flytta ifrån mig till exempelvis en av mina kompisar som han träffat med yngefär samma intervall som ert barn träffar er så vill jag bara gråta. Det skulle vara ett oerhört trauma och en svår känslomässig smärta som skulle prägla honom för resten av livet. Kan inte begripa hur man som förälder som påstår sig älska sitt barn kan utsätta sitt barn för nåt liknande. Visar bara att ni ej har den livsviktiga föräldrarförmpgan att sätta ert barns bästa före era egna egoistiska behov. Fullständigt vidrigt att ni anser det ok att ta ett barn ifrån sina känslomässiga föräldrar.

  • kalie6­7
    Äldre 29 Jun 10:00
    mamman64 skrev 2013-06-28 23:50:52 följande:
    Ok, min tanke är att det säkert tar lång tid för att skola in honom hos er så att han inte får framtida men. Han har ju redan en ggr tidigare flyttat. Låt det ta flera månader....så att han på slutet bor växelvis under en tid.
    Hoppas oxå han kan fortsätta ha kontakt med familjehemmet så att han kanske kan vara där varannan eller var 3:e helg under nåt år, för hans skull!

    Har ni pratat med honom om detta? Vad säger han? Han är ju liten än men vad säger han om att sova hos er en natt till att börja med?

    Mitt råd är att ta det långsamt och lyssna på hans signaler

    Kram
     
    Det ska vi absolut göra!... Vi har gott samarbete med både familjehem och soc...
  • kalie6­7
    Äldre 29 Jun 10:09
    Queenie70 skrev 2013-06-29 00:24:09 följande:
    Stackars stackars barn. När jag tänker på hur in i märgen skadligt och smärtsamt det skulle vara för min son i samma ålder om han plötsligt skulle få flytta ifrån mig till exempelvis en av mina kompisar som han träffat med yngefär samma intervall som ert barn träffar er så vill jag bara gråta. Det skulle vara ett oerhört trauma och en svår känslomässig smärta som skulle prägla honom för resten av livet. Kan inte begripa hur man som förälder som påstår sig älska sitt barn kan utsätta sitt barn för nåt liknande. Visar bara att ni ej har den livsviktiga föräldrarförmpgan att sätta ert barns bästa före era egna egoistiska behov. Fullständigt vidrigt att ni anser det ok att ta ett barn ifrån sina känslomässiga föräldrar.

    Hur tycker du det är för barn med skilda föräldrar i tex olika städer el tom länder eller med nya bonus föräldrar, syskon etc eller tom kan en el båda föräldrarna gå bort... Hur påverkar det ett barn då??? Har du barn??
    Hur är din/er perfekta livssituation??? ..Berätta gärna! 

    Dessutom så känner inte du oss el vårt barn och han vet precis allting från början till slut och tycker jättemycket om oss!!!! 
  • Anonym (suck)
    Äldre 29 Jun 10:43
    klaracarola skrev 2013-06-26 22:59:21 följande:
    Många barn som under det första levnadsåret växt upp med en förälder i depression blir rädda för föräldern pga att barnet inte kan "läsa av" föräldern och blir skrämmd! Detta resulterar oftast i att barnet avvisar föräldern när det blir större och gör barnet det så är det något som kommer sitta kvar hela livet för då har liksom föräldern bränt sitt skepp!!!



    Så du menar alltså att om man väl drabbats av förlossningsdepression eller psykos så har man för alltid gått miste om chansen att skapa en bra relation med sitt barn? Det är ju helt absurt... Min mamma drabbades av just psykos när hon fick mig men tack vare rätt vård och bra stöd har det inte skadat vår relation överhuvudtaget. Man "bränner inte sina skepp" bara för att man blir sjuk.

    Till TS vill jag säga grattis och önska lycka till, hoppas allt löser sig till det bästa för er alla tre :)
  • Äldre 29 Jun 13:07

    Jag förstår inte alla här son säger att det skulle bli ett för stort trauma att flytta från sina 'emotionella' föräldrar. Killen har ju redan upplevt det största möjliga traumat, att slitas från sina biologiska föräldrar och börja om i en ny familj utan anknytning till någon! Om nu samhället kan kompensera honom lite och låta honom flytta tillbaka till sina FÖRÄLDRAR när det är fastställt att mamman är frisk, är det då inte underbart?? Eller hur föreställer ni er att han kommer reagera som tonåring när han förstår att 'mamma och pappa är friska, men jag bor inte med dem'? Min gissning är att en liten ung kille drar slutsatsen att han inte är tillräckligt älskad av sina föräldrar i det scenario

  • EllisB­ell
    Äldre 29 Jun 16:04

    Emelie 491: Du kan inte så mycket om barn, anknytning och utveckling. Det förstår jag.

  • Äldre 29 Jun 16:55
    EllisBell skrev 2013-06-29 16:04:17 följande:
    Emelie 491: Du kan inte så mycket om barn, anknytning och utveckling. Det förstår jag.

    Jag vet tillräckligt. Dessutom inser jag, till skillnad från många andra att livet inte bara är svart och vitt. Och jag kan försäkra att om det skulle handla om att få hem 'era' (om du är en av de som skriker trauma) barn skulle läget vara annorlunda. Och som sagt; hur tror du killen reagerar som 14-17 åring när han förstår att han inte bor hos sina föräldrar, trots att de älskar honom och är fullt friska?
    Byt ut DE mot vi, DEM mot oss och sluta särskriv!
  • Äldre 29 Jun 17:02
    EllisBell skrev 2013-06-27 05:32:13 följande:
    Kan det ligga begåvningshandikapp eller liknande i botten?

    Där tog min argumentationslust slut. Fördomsfullt, dömmande, nedlåtande och rent elakt. Uttala dig inte om svåra livssituationer när du uppenbarligen inte vet något om det.
    Byt ut DE mot vi, DEM mot oss och sluta särskriv!
  • Anonym (h)
    Äldre 29 Jun 17:07
    Queenie70 skrev 2013-06-29 00:24:09 följande:
    Stackars stackars barn. När jag tänker på hur in i märgen skadligt och smärtsamt det skulle vara för min son i samma ålder om han plötsligt skulle få flytta ifrån mig till exempelvis en av mina kompisar som han träffat med yngefär samma intervall som ert barn träffar er så vill jag bara gråta. Det skulle vara ett oerhört trauma och en svår känslomässig smärta som skulle prägla honom för resten av livet. Kan inte begripa hur man som förälder som påstår sig älska sitt barn kan utsätta sitt barn för nåt liknande. Visar bara att ni ej har den livsviktiga föräldrarförmpgan att sätta ert barns bästa före era egna egoistiska behov. Fullständigt vidrigt att ni anser det ok att ta ett barn ifrån sina känslomässiga föräldrar.
  • EllisB­ell
    Äldre 29 Jun 17:09

    Emelie 491: Vad i hela världen är det annars som gör att en frisk pappa inte kan ta hand om en 1-åring? För såvitt jag förstått det var bara TS sjuk. Inte hennes man.

Svar på tråden Vet någon vet hur man får hem sitt LVU placerade barn?