Anonym (dx) skrev 2014-04-13 11:38:06 följande:
Någon som tror allt detta borde fått förklarat för sig på ett lättförståeligt sätt varför barn omhändertas. tror man att ensamstående föräldrar jagas av soc, att soc. i brist på barn som far illa hittar på saker så att de får lite barn att placera, att lagar som inte finns i Sverige används mot föräldrar för att ta deras barn så är det tveksamt om föräldraförmåga finns.
Det jag läser i mastress inlägg är främst en djup frustration och ilska över hur socialen behandlar människor. Nu tycker jag också att uttalanden likt dem som du citerat saknar nyanser och sänker trovärdigheten hos den som uttalar dem, men steget därifrån till att dra slutsatsen att "det är tveksamt om föräldraförmåga finns" är långt. Det är helt enkelt ett avfärdande (och insinuerande) som jag tycker är fult.
Sedan kan man ju också tänka efter en smula. Hur många av dem som "hamnar hos socialen" är välbärgade och/eller höginkomsttagare? Att missförhållanden såsom missbruk och misshandel förekommer i alla samhällsklasser, bland alla religioner, etniciteter, yrken o.s.v. vet man. Vad är det då som gör att så få av de "högre" klasserna får sina barn LVU:ade? Nu har jag ingen statistik, och om någon har sådan som motsäger mitt påstående att det är långt vanligare att låginkomsttagare, ensamstående och andra socialt och ekonomiskt utsatta människor "hamnar hos socialen" så tar jag tacksamt emot rättelsen.
Då måste man fråga sig varför det är så. En förklaring kan vara ekonomi. Har man pengar har man råd att anlita ett riktigt bra ombud och behöver inte "nöja sig" med vad man blir tilldelad, och ett sådant ombud har ett namn som inger respekt och får dessutom ordentligt betalt för att kunna ägna sig ordentligt år målet. Har man dessutom vissa kontakter bland beslutsfattarna (socialchefer, lagmän, politiker o.s.v.) spelar det (tyvärr) in.
En annan förklaring är omgivningen. Människor blir konstant bedömda av andra, medvetet som omedvetet. Även personer med anmälningsplikt och socialsekreterare bildar sig uppfattningar om människor de möter, ofta omedvetet. Det ligger säkerligen närmare till hands att misstänka att en lågutbildad, ensamstående rökare misshandlar sitt barn än att tro att en välutbildad, socialt kompetent familjefar gör detsamma. En orosanmälan kan i högsta grad vara godtycklig och bygga enbart på "känsla", och jag har sett tillräckligt många utredningar för att veta att även socialsekreterares "magkänsla" används som enda grund för en åtgärd.
Denna typen av förutfattade meningar finns även i högsta grad hos socialsekreterarna själva. För några år sedan var det en tråd här på FL där TS jobbade som just det och hade fått en anmälan på sig. TS oroade sig över vad hennes kollegor skulle tycka och tro om henne, för både TS och hennes kollegors inställning var att det var ju bara en viss typ av människor som blev anmälda.
En annan förklaring är den psykiska orken och även kunskapen hos den anmälda föräldern. Är man ensamstående och lågutbildad kanske man helt enkelt saknar styrka och kunskap nog att kämpa emot utredarna "på deras egna arena". Jag vet att det är meningen att det juridiska ombudet ska sköta den saken, men rent krasst är det så att detta ombud ofta inte har tid (eller vilja) att verkligen lägga ned sig i ärendet (se ovan om privata ombud) och föräldern behöver i vilket fall som helst vara aktiv i processen. Man får heller inte glömma hur psykiskt nedbrytande en insats från socialen kan vara om den sköts illa. Även föräldrar som var friska och sunda och som i början kämpade för sitt barn har en gräns där de bryts ned av upprepade kränkningar av sina och barnets rättigheter. Jag, min man och våra barn kämpar fortfarande flera år efter LVU:ets avslutande med PTSD. PTSD är ingenting man drabbas av för att man "blir lite ledsen" eller "har det lite jobbigt", utan det krävs traumatiska upplevelser, och det var socialen och ingen annan som utsatte oss för dessa upprepade kränkningar.
Mastress har faktiskt många poänger i sina inlägg, även om de uttrycks på ett onyanserat sätt (och en del
är rent nonsens). Som resonerat ovan så är socialt utsatta människor mer sårbara för socialen, och inte heller är det ovanligt att socialen ignorerar läkarintyg och andra expertutlåtanden som säger emot deras bedömning. Socialens utredningar och bedömningar är ofta också godtyckliga och socialens inblandning kan också förvärra en situation istället för att förbättra den.