• Anonym (Gett upp)
    Äldre 5 Feb 07:27
    13304 visningar
    47 svar
    47
    13304

    Gemensam vårdnad med en narcissist

    När jag läser om narcissism på nätet så inser jag att 98 % stämmer på mitt ex. Jag vill men klarar inte längre sv att prata med honom. ALLT jag säger vänds emot mig och jag skuldbeläggs för ALLT. Han är extremt begåvad på att prata omkull, glida från det viktigs och hamna i ändlösa diskussioner om hur hemsk jag är och hur synd det är om honom. Det spelar ingen roll hur tillmötesgående jag är, det kommer alltid något nytt. Jag är bara intresserad av att prata om vårt barn och han är bara intresserad av att driva igenom saker som är bäst för honom. Bäst för honom = bäst för barnet. Jag kan lyssna och hålla luren en meter från örat. Till slut har jag bett honom att bara maila och endast ringa när han vill prata med barnet (vilket han aldrig gör). Detta gör honom rasande men det är en stor befrielse och lättnad för mig att inte behövs ta all skit. Han är noga med att aldrig uttrycka sig så illa på mail som när han ringer. För att år sedan var vi hos familjerätten. Han är så duktig på att prata omkull mig att jag kände att familjerätten tog hans parti. Vilket kanske är övertolkning från min sida, men något ligger det i det. Nu vill han gå dit igen. Det skriker i hela min kropp att jag inte fixar det. Är inte emot famrätten som sådan men med honom så går det bara inte. Umgänget är satt till varannan helg vilket funkar, jag brukar även fråga honom vida andra tillfällen om han vill ha barnet mer vilket han vill. Gemensam vårdnad. Med tanke på att vi bor 20 mil ifrån så tycker jag vi lyckats bra. Nu kräver han att jag ska anpassa mig efter hans planer i sommar, vilket jag gjorde förra sommaren. Mm. Vill inte det nu igen. Kan man säga till honom att han själv kan prata med famrätten och sedan be dem prata med mig? Löjligt, jag vet, men som sagt, jag pallar inte. Kan man skickar någon i mitt ställe? Kan man ta med sig någon? Någon som har lite råd?

  • Svar på tråden Gemensam vårdnad med en narcissist
  • Anonym (narss­ehustr­u)
    Äldre 6 Apr 20:20
    #31
    Anonym (Usch) skrev 2013-04-06 20:02:04 följande:
    Ja det är galet och det är så svårt att som "normal" försöka få in detta i hjärnan. Jag har försökt att förklara flera ggr hur jag och hans barn känner det i vissa situationer men det är ALDRIG ok enligt honom. Antingen ljuger barnet eller är jag överkänslig. Andras känslor är aldrig ok för han kan inte sätta sig in i dem. Detta är extremt frustrerande när barn är inblandade... Det värsta i allt detta är att dessa personer aldrig behöver vara ensamma. De är så charmerande, vältaliga så "alla" går på det och den psykiska misshandeln påbörjas...sedan är partnern i narcissistens grepp!!
    Exakt så är det....och min (som var den otrogna typen) hade en otrolig förmåga att flörta in sig. Han ser inte fantastisk ut i sig - men han vet hur man klär sig snyggt, hur man får folk att skratta, vad många kvinnor söker hos män, vilka attribut och idéer som går hem för att hamna i centrum - lägg på ett orubbligt "självförtroende" och ett inlärd världsvant sätt så är han "livsfarlig". Som 20-åring föll jag ju själv handlöst (förlåter mig själv p g a för lite erfarenhet och låg ålder:)

    Han tyckte ofta att "ja, men nu är det över" när han kränkt med en förolämpning, inte sällan kom en till innan den första var överkommen (helknäppt). Han hade liksom tidsbestämt hur lång tid bearbetningen skulle få ta hos den som var utsatt. Ja, vet man inte hur det känns - får man väl ta till den metoden...
    Själv kan han älta små skithändelser åratal.  
  • Anonym (Usch)
    Äldre 6 Apr 22:53
    #32
    Anonym (narssehustru) skrev 2013-04-06 20:20:09 följande:
    Exakt så är det....och min (som var den otrogna typen) hade en otrolig förmåga att flörta in sig. Han ser inte fantastisk ut i sig - men han vet hur man klär sig snyggt, hur man får folk att skratta, vad många kvinnor söker hos män, vilka attribut och idéer som går hem för att hamna i centrum - lägg på ett orubbligt "självförtroende" och ett inlärd världsvant sätt så är han "livsfarlig". Som 20-åring föll jag ju själv handlöst (förlåter mig själv p g a för lite erfarenhet och låg ålder:) Han tyckte ofta att "ja, men nu är det över" när han kränkt med en förolämpning, inte sällan kom en till innan den första var överkommen (helknäppt). Han hade liksom tidsbestämt hur lång tid bearbetningen skulle få ta hos den som var utsatt. Ja, vet man inte hur det känns - får man väl ta till den metoden... Själv kan han älta små skithändelser åratal.  

    Anonym (narssehustru) skrev 2013-04-06 20:20:09 följande:
    Exakt så är det....och min (som var den otrogna typen) hade en otrolig förmåga att flörta in sig. Han ser inte fantastisk ut i sig - men han vet hur man klär sig snyggt, hur man får folk att skratta, vad många kvinnor söker hos män, vilka attribut och idéer som går hem för att hamna i centrum - lägg på ett orubbligt "självförtroende" och ett inlärd världsvant sätt så är han "livsfarlig". Som 20-åring föll jag ju själv handlöst (förlåter mig själv p g a för lite erfarenhet och låg ålder:) Han tyckte ofta att "ja, men nu är det över" när han kränkt med en förolämpning, inte sällan kom en till innan den första var överkommen (helknäppt). Han hade liksom tidsbestämt hur lång tid bearbetningen skulle få ta hos den som var utsatt. Ja, vet man inte hur det känns - får man väl ta till den metoden... Själv kan han älta små skithändelser åratal.  

    Jo känner igen det där. Den där ständiga sökandet och behovet av bekräftelse. Tyvärr fastnat dessa människor väldigt hårt...:( Dessutom nöjer de sig inte att kränka vuxna. I mitt fall kräket han även gemensamma barn.
  • Anonym (narss­ehustr­u)
    Äldre 7 Apr 08:57
    #33
    Anonym (Usch) skrev 2013-04-06 22:53:52 följande:


    Jo känner igen det där. Den där ständiga sökandet och behovet av bekräftelse. Tyvärr fastnat dessa människor väldigt hårt...:( Dessutom nöjer de sig inte att kränka vuxna. I mitt fall kräket han även gemensamma barn.
    Ja, det är mitt verkliga "kvitto" på att det är en "piece missing". Han säger konstiga  kränkande saker om våra bekantas barn när vi är ensamma, t o m någons handikapp, dyslexi, stamningsbesvär etc. För en "normal" person skulle det endast kännas någorlunda rimligt med hans reaktioner om det gällde en vuxen som med flit  hade bränt ner hans hus, el liknande.

    Men efter att ha läst på ordentligt så vet jag att deras reaktioner är små barns (2-år brukar det väl stå?) och i deras person finns även ett djupt självförakt som hela tiden måste hållas i schack. Det är med bekräftelse och förhöjning av dem själva och nedvärdering av andra barn eller vuxna som de återfår kontroll och balans i deras inre osynliga kaos. 

    Tyvärr kan ingen hjälpa dem utom dem själva, och de kan inte - för de vill inte att det ska vara fel på dem. 
  • Anonym (Usch)
    Äldre 7 Apr 09:20
    #34

    Ja det där självföraktet lyser ju ofta igenom och msn märker osäkerheten och det som de saknat som barn. Ja det finns inga människor som är nog bra enligt dem. Det är alltid nåt fel på andra, som sagt även barn. Alla mina kompisars bsrn var enligt honom fula, äckliga, konstiga mm. Ingen som jag hört varit bra eller "fin". Det säger också en del. Deras sinnen är helt utanför den normala sfären...

  • Anonym (narss­ehustr­u)
    Äldre 7 Apr 10:17
    #35
    Anonym (Usch) skrev 2013-04-07 09:20:05 följande:
    Ja det där självföraktet lyser ju ofta igenom och msn märker osäkerheten och det som de saknat som barn. Ja det finns inga människor som är nog bra enligt dem. Det är alltid nåt fel på andra, som sagt även barn. Alla mina kompisars bsrn var enligt honom fula, äckliga, konstiga mm. Ingen som jag hört varit bra eller "fin". Det säger också en del. Deras sinnen är helt utanför den normala sfären...
    Det är bara å otroligt konstigt allt kring och med en narcissist. Själv har jag som levt så långe med "min" - varit otroligt hjärntvättad. Det är först nu när jag ser honom och hans beteende på distans som jag kan "se" honom som den störda person han är. Det är skrämmande. Framför allt att se allt jag gått med på genom åren, genom hans självklara konstateranden och manipuleringar utan minsta antydan till skam el dåligt samvete. Det gäller både relationer och pengar. Det mest äcklande för mig är att se hur kvinnor som jag trott haft något bakom pannbenet runt 40 (=erfarenhet), åmar sig och rodnar när han kör sina "program" för dem. Om de bara visste vad de leker med - de  kan ju bli förälskade och fastna med honom ...
  • Anonym (Usch)
    Äldre 7 Apr 10:27
    #36
    Anonym (narssehustru) skrev 2013-04-07 10:17:54 följande:
    Det är bara å otroligt konstigt allt kring och med en narcissist. Själv har jag som levt så långe med "min" - varit otroligt hjärntvättad. Det är först nu när jag ser honom och hans beteende på distans som jag kan "se" honom som den störda person han är. Det är skrämmande. Framför allt att se allt jag gått med på genom åren, genom hans självklara konstateranden och manipuleringar utan minsta antydan till skam el dåligt samvete. Det gäller både relationer och pengar. Det mest äcklande för mig är att se hur kvinnor som jag trott haft något bakom pannbenet runt 40 (=erfarenhet), åmar sig och rodnar när han kör sina "program" för dem. Om de bara visste vad de leker med - de  kan ju bli förälskade och fastna med honom ...

    Anonym (narssehustru) skrev 2013-04-07 10:17:54 följande:
    Det är bara å otroligt konstigt allt kring och med en narcissist. Själv har jag som levt så långe med "min" - varit otroligt hjärntvättad. Det är först nu när jag ser honom och hans beteende på distans som jag kan "se" honom som den störda person han är. Det är skrämmande. Framför allt att se allt jag gått med på genom åren, genom hans självklara konstateranden och manipuleringar utan minsta antydan till skam el dåligt samvete. Det gäller både relationer och pengar. Det mest äcklande för mig är att se hur kvinnor som jag trott haft något bakom pannbenet runt 40 (=erfarenhet), åmar sig och rodnar när han kör sina "program" för dem. Om de bara visste vad de leker med - de  kan ju bli förälskade och fastna med honom ...

    haha ja mitt x har en ny och hon ser detta men var som jag, vågar inte tro på ens egna känslor eftersom de blivit nedtryckta till inte viktiga. Känner igen allt i hennes beteende... Tragiskt men de vet hur de ska bete sig. Jag såg inte heller hans beteende förrän efter ett tag som separerade. Problemet är att jag känner att han fortfarande kan påverka mig :( Hur är ditt x med/mot barnen? Vill han ha dem?
  • Anonym (narss­ehustr­u)
    Äldre 7 Apr 10:47
    #37
    Anonym (Usch) skrev 2013-04-07 10:27:30 följande:


    haha ja mitt x har en ny och hon ser detta men var som jag, vågar inte tro på ens egna känslor eftersom de blivit nedtryckta till inte viktiga. Känner igen allt i hennes beteende... Tragiskt men de vet hur de ska bete sig. Jag såg inte heller hans beteende förrän efter ett tag som separerade. Problemet är att jag känner att han fortfarande kan påverka mig :( Hur är ditt x med/mot barnen? Vill han ha dem?
    Åh, ja du - jag tror alltid han kommer att ha ett grepp om mig så vida han inte dör eller något annat som gör att han inte längre kan påverka mitt liv. Just nu har vi ekonomiska saker kvar gemensamt och det är jobbigt. Hans "sanningar" kan alltid lika gärna vara rena lögner.

    Mitt ex (vi lever separerade men ej skilda ännu) är väldigt mån om att både göra bra för barnen men också att regelbundet dokumentera i sms vad de gör (hemskt - men jag tror det finns en baktanke med det med...). Men det finns många stunder när hans "förakt" tagit över och han hånat och kränkt dem. De är de gånger jag lyckats trycka ner honom med mitt eget raseri (det är bara han som kan framkalla det på den nivån ...). Dock bara tillfälligt. Han är snabbt på banan igen.

    Jag är som en tigerhona och frågar ofta barnen "hur pappa varit" "vad han sagt" osv p ett så oskyldigt sätt jag kan så att de inte ofrivilligt blir en del i våra problem. 
  • Anonym (Usch)
    Äldre 7 Apr 11:05
    #38

    Mitt x är i mångt och mycket rent farlig för barnet men försöker att få det så bra dom möjligt. Har aldrig sagt nåt illa pm honom eftersom det är inget barn ska behöva höra. Brukar inte fråga eftersom barn ofta kan nosa sig till problem och skyddar sina föräldrar och kan då känna skuld och dåligt samvete. Jag brukar lirka på annat sätt och nu kommet det saker ibland.

  • Anonym (narss­ehustr­u)
    Äldre 7 Apr 11:41
    #39
    Anonym (Usch) skrev 2013-04-07 11:05:01 följande:
    Mitt x är i mångt och mycket rent farlig för barnet men försöker att få det så bra dom möjligt. Har aldrig sagt nåt illa pm honom eftersom det är inget barn ska behöva höra. Brukar inte fråga eftersom barn ofta kan nosa sig till problem och skyddar sina föräldrar och kan då känna skuld och dåligt samvete. Jag brukar lirka på annat sätt och nu kommet det saker ibland.
    Nej, illa om honom pratar jag inte inför barnen - men kanske ska jag göra mer som du och inte fråga hur det varit under helgen med pappa etc, svårt det där - man vill ju veta. De vet också själva om att pappa har "problem med sitt humör ibland".
  • Anonym (Usch)
    Äldre 7 Apr 11:52
    #40
    Anonym (narssehustru) skrev 2013-04-07 11:41:56 följande:
    Nej, illa om honom pratar jag inte inför barnen - men kanske ska jag göra mer som du och inte fråga hur det varit under helgen med pappa etc, svårt det där - man vill ju veta. De vet också själva om att pappa har "problem med sitt humör ibland".

    Anonym (narssehustru) skrev 2013-04-07 11:41:56 följande:
    Nej, illa om honom pratar jag inte inför barnen - men kanske ska jag göra mer som du och inte fråga hur det varit under helgen med pappa etc, svårt det där - man vill ju veta. De vet också själva om att pappa har "problem med sitt humör ibland".

    Jag tror det är dumt att fråga men vet själv hur svårt det är att låta bli. Jag har börjat säga och visa att det ÄR så att pappa inte är som andra, annars är risken att de tror pga honom att det är barnet som är konstig. Brukar säga att JAG ibland blir ledsen när pappa gör lite galna saker/säger galna saker och det är ok att känna så. Efter det har det varit lättare att lätta sitt hjärta till mig faktiskt
  • Anonym (narss­ehustr­u)
    Äldre 7 Apr 13:57
    #41
    Anonym (Usch) skrev 2013-04-07 11:52:07 följande:


    Jag tror det är dumt att fråga men vet själv hur svårt det är att låta bli. Jag har börjat säga och visa att det ÄR så att pappa inte är som andra, annars är risken att de tror pga honom att det är barnet som är konstig. Brukar säga att JAG ibland blir ledsen när pappa gör lite galna saker/säger galna saker och det är ok att känna så. Efter det har det varit lättare att lätta sitt hjärta till mig faktiskt
    Ja, precis så har jag lagt fram det, och vi pratar mycket, inte minst om varför mamma bad pappa flytta snabbt ut. "Pappa mår inte bra, han är inte som andra och att vi kan inte ändra på honom" har de fått höra en del. Jag tyckte också det var viktigt att säga att jag är nöjd med situationen så som vi bestämt, pappa och jag. Att det är vi som är helt ansvariga och att vi inte kunde göra på annat sätt. Jag föreställer mig att det vore hemskt för dem att höra mig säga att jag är nöjd med vad jag gjort åt situationan, men att sedan se mig vara bekymrad och ledsen. Innerst inne är det ju detta jag ville efter allt elände, så den sidan hos mig är ärlig - jag kan se dem i ögonen och säga att "det är bäst så här som det är nu".

    Det är bra att avsluta farliga förhållanden - men det blir inte som förut med kärnfamilj och allt ...
  • Äldre 16 Nov 12:34
    #42

    Har precis problemet men dessutom har jag varit tvungen att flytta pga av jobb. Ingenting kring boende och skola var klart och det var till ett annat (närliggande land). Min dotter fick stanna hos sin mamma som har tydliga narcissistiska drag, även om de inte är av den värsta graden (hennes mormor har dock det). 

    Mitt problem är nu att jag ser att min dotter börjat visa egna drag på narcissism och barn i släkten börjar uppleva det som ett problem. Hon sårar dem, kör med dem, vill bestämma. Säger till och med att hon måste känna sig speciell. Min dotter är bara 10 år så jag hoppas det finns tid och att det inte är ärftligt men det finns så lite känt om just narcissism. Psykologerna verkar mest tro en massa saker.

    Jag kommer göra allt jag kan för att få vårdnaden om henne. Hon har (halv)-syskon här, flera stycken, vilket jag hoppas hjälper och hon vet jag älskar henne av hela mitt hjärta. Tanken på att hon kan växa upp och bli en narcissist är jobbig att bära på. Jag ser vilket ensamt och olyckligt liv det leder till.

    Skulle vara intressant att höra om någon lyckats hantera ett liknande problem, speciellt om de sett hur barnen hanterat eller gått igenom detta. Om de ärvt beteendestörningen eller bara kopierat uppförandet innan de skaffat en egen identitet. 

  • Anonym (narss­ehustr­u)
    Äldre 17 Nov 00:03
    #43

    Hej,

    Jag känner igen ditt problem mycket väl, och jag kände instinktivt att den enda vägen att avstyra de narcissistiska drag som min 10-årige son snappat upp från sin far (som har denna problematik), var att prata med honom om just detta.

    Min strategi var att bygga ett förtroende hos sonen, där jag inte förtalade eller pratade illa om hans pappa, men ändå försökte nå ett samförstånd vad som är "normalt beteende" som inte skadar andra och vad som inte är det. I vissa fall nådde vi verkligen fram till varandra, när jag gav små (de mildaste varianterna) av vad jag själv upplevt från hans far. Det visade sig att han kunde berätta likvärdiga upplevelser, och han berättade också hur han kände när han blev utsatt för det. T ex brutna löften, oförklarliga humörssvängningar och pappans hårda nedvärderingar av personer i hans närhet. Han sa bland annat att "det känns som om pappa inte är på riktigt" och "som vi har en glasvägg mellan oss". Han berättade hur han kan vara väldigt hjälpsam, men man vet inte när han kommer att vara det.

    Jag tror det är en väg att försöka bygga upp ett förtroende där man ger av egna upplevelser (väl valda) och lyssnar på barnet. Det värsta misstaget tror jag är att låtsas som ingenting och fortsätta normalisera och försvara den narcissistiske föräldera handlingar, så som man förmodligen ofta gjorde när man levde tätt i ett förhållande med denna. Det var först när vi separerat som jag överhuvudtaget kunde förstå hur galet allt var med denna man.

    /Vänliga hälsn

  • Anonym (acc)
    Äldre 18 Nov 18:07
    #44
    Anonym (narssehustru) skrev 2014-11-17 00:03:00 följande:

    Hej,

    Jag känner igen ditt problem mycket väl, och jag kände instinktivt att den enda vägen att avstyra de narcissistiska drag som min 10-årige son snappat upp från sin far (som har denna problematik), var att prata med honom om just detta.

    Min strategi var att bygga ett förtroende hos sonen, där jag inte förtalade eller pratade illa om hans pappa, men ändå försökte nå ett samförstånd vad som är "normalt beteende" som inte skadar andra och vad som inte är det. I vissa fall nådde vi verkligen fram till varandra, när jag gav små (de mildaste varianterna) av vad jag själv upplevt från hans far. Det visade sig att han kunde berätta likvärdiga upplevelser, och han berättade också hur han kände när han blev utsatt för det. T ex brutna löften, oförklarliga humörssvängningar och pappans hårda nedvärderingar av personer i hans närhet. Han sa bland annat att "det känns som om pappa inte är på riktigt" och "som vi har en glasvägg mellan oss". Han berättade hur han kan vara väldigt hjälpsam, men man vet inte när han kommer att vara det.

    Jag tror det är en väg att försöka bygga upp ett förtroende där man ger av egna upplevelser (väl valda) och lyssnar på barnet. Det värsta misstaget tror jag är att låtsas som ingenting och fortsätta normalisera och försvara den narcissistiske föräldera handlingar, så som man förmodligen ofta gjorde när man levde tätt i ett förhållande med denna. Det var först när vi separerat som jag överhuvudtaget kunde förstå hur galet allt var med denna man.

    /Vänliga hälsn


    Tänkvärt! Jag tror du har rätt i att man ofta gör som du skriver, fortsätter att normalisera och försvara den narcissistiske förälderns handlingar. Och lika rätt i att det är fel, att man bör på ett bra sätt försöka prata om och förklara vad som är normalt beteende.
  • Äldre 18 Nov 22:44
    #45
    Anonym (narssehustru) skrev 2014-11-17 00:03:00 följande:

    Hej,

    Jag känner igen ditt problem mycket väl, och jag kände instinktivt att den enda vägen att avstyra de narcissistiska drag som min 10-årige son snappat upp från sin far (som har denna problematik), var att prata med honom om just detta.


    Tack för ditt svar. Det var precis detta jag funderade över. Man hoppas att bara är en fråga om förebild och att det kan gå "över" under lite normalare familjeförhållanden. 

    Tänkte på det där med att normalisera. Själv tänkte jag att om jag bara ger lite till så blir bra, det går att vända. Efter ett knappt decennium har man inget kvar av sig själv att ge. När väl skilsmässan var ett faktum så berättade min syster, typ, "jag vågade inget säga innan men har du tänkt på att ditt X kan vara en ....". Sen började googlandet och läsandet. Det var en lättnad att se hur att andra hade genomlevt i det närmaste samma sak. Det som gör det lite lättare nu är att man inte längre bli överraskad. Insikt och förutsägbarhet hjälper faktiskt, i alla fall mig.

    Mvh
  • Anonym (narss­ehustr­u)
    Äldre 19 Nov 18:53
    #46
    londo skrev 2014-11-18 22:44:30 följande:
    Tack för ditt svar. Det var precis detta jag funderade över. Man hoppas att bara är en fråga om förebild och att det kan gå "över" under lite normalare familjeförhållanden. 

    Tänkte på det där med att normalisera. Själv tänkte jag att om jag bara ger lite till så blir bra, det går att vända. Efter ett knappt decennium har man inget kvar av sig själv att ge. När väl skilsmässan var ett faktum så berättade min syster, typ, "jag vågade inget säga innan men har du tänkt på att ditt X kan vara en ....". Sen började googlandet och läsandet. Det var en lättnad att se hur att andra hade genomlevt i det närmaste samma sak. Det som gör det lite lättare nu är att man inte längre bli överraskad. Insikt och förutsägbarhet hjälper faktiskt, i alla fall mig.

    Mvh
    Det skulle kunna ha varit min berättelse, min egen familj öppnade sig när de var säkra på att jag "valt bort" honom. Då förstod jag hur de tänkt och tyckt egentligen. Även vänner berättade att de t ex tyckte det varit konstigt ibland när de hälsade på hos oss. Det handlade t ex om hur han pratade med mig inför andra, inte drog sig för att som från ingenstans, säga nedvärderande saker inför våra vänner, och sedan låtsas som ingenting.

    Jag har läst massor och förstår idag hur omöjligt det var för mig att kunna förändra detta beteende, som någon ovan sa, även om man försökte tills man var nästintill förintad inombords, inte hade något kvar att försöka med.

    Man får inte glömma bort att det handlar om just detta. En narcissist lever inte i ett vanligt socialt samspel med någon, han/hon använder. Det sociala samspelet konstrueras efter hand och behov och förstås vad han/hon anses kunna vinna på det.

    Inboxa gärna om du vill prata vidare "anemon1".
  • Anonym (narss­ehustr­u)
    Thu 17 Oct 2019 14:42
    #47
    Anonym (Gett upp) skrev 2013-02-05 07:27:51 följande:

    När jag läser om narcissism på nätet så inser jag att 98 % stämmer på mitt ex. Jag vill men klarar inte längre sv att prata med honom. ALLT jag säger vänds emot mig och jag skuldbeläggs för ALLT. Han är extremt begåvad på att prata omkull, glida från det viktigs och hamna i ändlösa diskussioner om hur hemsk jag är och hur synd det är om honom. Det spelar ingen roll hur tillmötesgående jag är, det kommer alltid något nytt. Jag är bara intresserad av att prata om vårt barn och han är bara intresserad av att driva igenom saker som är bäst för honom. Bäst för honom = bäst för barnet. Jag kan lyssna och hålla luren en meter från örat. Till slut har jag bett honom att bara maila och endast ringa när han vill prata med barnet (vilket han aldrig gör). Detta gör honom rasande men det är en stor befrielse och lättnad för mig att inte behövs ta all skit. Han är noga med att aldrig uttrycka sig så illa på mail som när han ringer. För att år sedan var vi hos familjerätten. Han är så duktig på att prata omkull mig att jag kände att familjerätten tog hans parti. Vilket kanske är övertolkning från min sida, men något ligger det i det. Nu vill han gå dit igen. Det skriker i hela min kropp att jag inte fixar det. Är inte emot famrätten som sådan men med honom så går det bara inte. Umgänget är satt till varannan helg vilket funkar, jag brukar även fråga honom vida andra tillfällen om han vill ha barnet mer vilket han vill. Gemensam vårdnad. Med tanke på att vi bor 20 mil ifrån så tycker jag vi lyckats bra. Nu kräver han att jag ska anpassa mig efter hans planer i sommar, vilket jag gjorde förra sommaren. Mm. Vill inte det nu igen. Kan man säga till honom att han själv kan prata med famrätten och sedan be dem prata med mig? Löjligt, jag vet, men som sagt, jag pallar inte. Kan man skickar någon i mitt ställe? Kan man ta med sig någon? Någon som har lite råd?


    7 år sedan jag lämnade en som din man (vi båda har nya liv och relationer idag). Vi har barn. I all välmening, du kommer bokstavligen att gå sönder om du inte hittar en annan strategi än att försöka diskutera och deala med en narcissist, vilket beror lite på vilken ålder ert barn.

    Grundregler i bemötandet:
    1.Artig
    2.Saklig
    3.Lämna ALDRIG ut personlig information av något slag (de söker efter den, bra redskap i konflikter)

    Hur illamående man än må vara över att vara dem till lags efter en lång relaton, så fortsätt så, tills du slipper honom. Han har "rätt", men svara med "Tråkigt att du känner så". Inget mer.

    Grundregler i förberedelser för att nå slutmålet om noll-kontakt
    1.BYGG din ekonomi och tillvaro
    2.BYGG din självkänsla
    3.BYGG din vänkrets

    Att frigöra sig tar enorm tid känslomässigt men allt är bättre än att leva med dessa människor, stressen slås på och av hos dig hela tiden, ditt fel, du borde, du är fel ja it goes on and on ....
    Kram/Lämnat narcssist
Svar på tråden Gemensam vårdnad med en narcissist