Ständiga pikar

Jag känner mig för det mesta trygg med min roll som förälder men på sistonde känns det bara som jag får mer och mer pikar om att jag gör fel osv. och allt eftersom hen blir äldre så känner jag hur trycket utifrån om att jag måste  komma bort från mitt barn ökar :(

Barnet är 5 1/2 mån och när BVC (motsvarande bor i annat land) var här för 5 mån kontoll. Så tyckte hon minsann att jag skulle börja med gröt och den skulle blandas ut med modersmjölkersättning (?!), ammar fullt och trivs bra med det, viktuppgången har det heller inte varit något fel på väger nu ca 9,5 kg. Sen sa hon att eftersom jag inte kommer upp i 4 dl modersmjölkersättning när hon blir 6 mån så måste jag börja med järndroppar... Så det var som hon antydde att det var fel att jag har ammat så länge och inte gett modersmjölkersättning. Märkligt jag som trodde min mjölk var bra för mitt barn?!

Nästa sak hon så snällt sa att -ja nu nattar ni väl hen i egen säng om kvällen... Nä det gör vi inte.. Fel bara där.. Vi samsover jag trivs väldigt bra med det. Nu somnar hen oftast vid 8 tiden av att jag ammar henne till sömns, oftast så lägger jag mig samtidigt och sitter med datorn då hon ofta kan sova lite oroligt första timmarna. Annars så brukar jag gå ner och slappa med sambon.

Sen eftersom detta oxå är ett barnvagnsland så ska man ju tydligen för att vara en bra förälder ha barnet till att sova minst 1 gång om dagen i barnvagnen. Nu är jag ingen motståndare av vagn men tajmar jag det inte helt precis så får jag bara ett barn som skriker i vagnen (inte kul). Men som jag flera gånger ha fått höra, så gör ju barn så det är ju helt normalt att dom skriker och bråkar sig lite innan dom somnar... Då sover dom oxå gott, eftersom dom bränt lite energi.. Nä då går jag hellre med hen i selen så är vi båda nöjda och glada utan skrik..
Fick även höra av en i mammagruppen som frågade när man kan börja låta barnet skrika sig till sömns (barnet var då 4 mån)...

Idag fick jag höra av några kompisar som har barn i samma ålder att jag får passa mig för jag skämmer tydligen bort mitt barn (samsovningen och amning till sömns).
Sen detta konstanta påpekande om kan mitt barn ligga själv och kan hen ligga på mage. Nu gillar hen bäst att vara i min närhet eller i mina armar, men varför ska det vara så negativt? Och varför ska jag alltid måste lägga ifrån mig mitt barn i en för hen främmande miljö?

Här har man heller inte föräldraledigt lika länge men ändå 1 år, känner dock flera som placerar sina barn vid 6 mån hos dagmamma... Vilket för mig känns mer som förvaring än som att barnet kan få ut något positivt av det.

Det tråkiga är att det har börjat gå på mig, jag har känt mig stressad med att börja med mat (har gett lite smakprover (max kryddmått), men det är ganska tydligt att hen inte är redo ännu vilket oxå har stressat mig. Så jag får verkligen påminna migsjälv om att det är ok hen är faktiskt inte ens 6 mån än!
Jag vet inte, känner mig bara ensam i mitt val av att vara en nära förälder och alla pikarna gör ju att man efter ett tag börjar fundera på om man faktiskt gör rätt.

Ville mest bara skriva av mig lite och hoppas lite på stöd om att vi inte är helt fel ute.