• Anonym (Ifråg­asätte­r)
    Äldre 27 Nov 19:09
    33918 visningar
    232 svar
    +2
    232
    33918

    Det där med att en socanmälan förstör liv

    Jag har läst flera inlägg där folk hävdar att en anmälan till socialen förstört deras liv. Det berättas om att man "förlorat allt", att anmälan lett till depressioner, totalt sänkt självkänsla, helt förstörd tillit osv. 

    När jag läser sådana inlägg känner jag oftast att anmälaren har helt rätt. Om en anmälan till socialen kan få sådana gräsliga följder att man upplever att man "förlorar allt" - då kan man nog knappast vara stabil nog att ta hand om ett barn?

    Jättejobbigt kan det såklart vara. Jag förstår helt klart att man känner sig ifrågasatt, sviken, misstänksam och så vidare. Men att förlora allt? Bli så deprimerad att man inte kan jobba på många månader? Nej, det köper jag inte. Inte om man från början är trygg och stabil. 

    Jag jobbar i det offentliga och har varit med om att anmäla en del familjer. Alla blir upprörda, så klart. Men många kan samtidigt se att det är så systemet fungerar, många uttrycker faktiskt en lättnad över att barn blir lyssnade på och tagna på allvar och de förstår anställdas skyldigheter att rapportera saker. Samtidigt som de är arga och besvikna på oss. Ofta visar utredningarna sedan ingenting, men familjerna kan oftast som sagt ändå se att vi har en skyldighet att anmäla och kan också uttrycka tacksamhet över systemet och barnens rätt. Även om de har svårt att vara glada mot oss efter anmälan. Och det förstår vi. 

    Anmälan kommer ju antingen från myndigheter och då är personalen tvungna enligt lag och barn exempelvis säger att de blir slagna. Personal ska inte värdera eller själva utreda. Det är en LAG. Att tjänstemän följer LAGEN borde man kunna förstå om man är ansvarsfull nog att uppfostra barn. Även om man som sagt kan bli både ledsen och arg. Eller så kommer anmälan från en knäpp granne eller ytlig bekant med skumma psykiska besvär. Och det borde man väl också kunna hantera? Knäppisar kommer man ju alltid kunna råka ut för. Ledsen får man så klart bli och det blir nog de flesta i en sådan situation, men det är stor skillnad på att gråta på nätterna under någon vecka och på att bli så deprimerad att man inte kan gå till jobbet på ett år.

    Jag tänker - är man så svag att man mår så otroligt dåligt av en socanmälan att man knappt fungerar, då kanske det är BRA att socialen får upp ögonen och kan bidra med stöd till både den vuxna och barnen i familjen..

  • Svar på tråden Det där med att en socanmälan förstör liv
  • Äldre 27 Nov 19:29
    #1

    Intressant resonemang! Jag tycker det ligger mycket i vad du säger. Sen kan man säkert oftast vara en bra förälder under goda omständigheter ändå. Men de flesta råkar ju ut för konflikter, problem och obehagliga saker flera gånger i livet. Så det måste man kunna hantera.

  • Äldre 27 Nov 19:31
    #2
    Anonym (Ifrågasätter) skrev 2013-11-27 19:09:56 följande:
    Jag har läst flera inlägg där folk hävdar att en anmälan till socialen förstört deras liv. Det berättas om att man "förlorat allt", att anmälan lett till depressioner, totalt sänkt självkänsla, helt förstörd tillit osv. 
    Men det säger ju folk om allt; ifrån att inte kunna amma sin bebis till att en ny pojkvän efter 3 veckor lämnar....  Problemet med en socanmälan är ju också att det kan dra ut på tiden, och även om man kanske blir "friad" i deras utredningar till slut, kan stämpeln hänga med länge genom omgivningens fortsatt domande ogon och tankar.

    Folk kan bli stressade och inte kunna jobba av allt mojligt idag - bara for att det ju faktist går.
  • Anonym (.)
    Äldre 27 Nov 19:59
    #3
    Tow2Mater skrev 2013-11-27 19:31:31 följande:
    Men det säger ju folk om allt; ifrån att inte kunna amma sin bebis till att en ny pojkvän efter 3 veckor lämnar....  Problemet med en socanmälan är ju också att det kan dra ut på tiden, och även om man kanske blir "friad" i deras utredningar till slut, kan stämpeln hänga med länge genom omgivningens fortsatt domande ogon och tankar.

    Folk kan bli stressade och inte kunna jobba av allt mojligt idag - bara for att det ju faktist går.
    Det där förstår jag inte riktigt. Hur kan omgivningen gå omkring med dömande ögon och tankar? Vem får egentligen reda på att anmälan gjorts? Hur kan det bli gatans samtalsämne? Det är väl tystnadsplikt från socialens håll i alla fall, så vem "skvallrar"?

    Håller för övrigt med TS.
  • Äldre 27 Nov 20:09
    #4

    Mycket skvaller sker via fsk, grannar, arbeten, exmake, etc. Och naturligtvis genom att man kanske själv råkar nämna något medvetet eller av misstag. Inte lätt att alltid vara hemlig om man måste begära ledigt från jobb, känner sig stressad och arg och ledsen etc....

  • Äldre 27 Nov 20:14
    #5

    Ts återkom efter att du fått en anmälan på dig om att du skulle vanvårda dina barn och säg att du tar det med en klackspark och folk som tycker det är jobbigt inte bör ha barn. 


    Rational arguments don?t usually work on religious people. Otherwise there would be no religious people.? - Gregory House, M.D
  • Anonym (Ifråg­asätte­r) Trådstartaren
    Äldre 27 Nov 20:24
    #6
    Dr Mupp skrev 2013-11-27 20:14:54 följande:
    Ts återkom efter att du fått en anmälan på dig om att du skulle vanvårda dina barn och säg att du tar det med en klackspark och folk som tycker det är jobbigt inte bör ha barn. 
    Det är just det här jag menar.

    För VAR skrev jag att jag skulle ta det med en klackspark? 
    Och VAR skrev jag att folk som tycker att det är jobbigt med en anmälan inte borde ha barn?

    Jag skrev något helt annat. Men man måste LÄSA vad som står, LYSSNA på vad folk faktiskt säger, TÄNKA lite och REFLEKTERA en aning. Om man vill kalla sig ansvarsfull och mogen vuxen. Sedan behöver man inte hålla med. Men man kan inte hitta på vad andra skriver eller säger. 
  • Anonym (först­år)
    Äldre 27 Nov 20:34
    #7

    Klart jag förstår att det är förfärligt att få veta att någon anser att man inte är en tillräckligt bra förälder. Jag har full förståelse för att en anmälan till socialtjänsten vänder upp och ner på hela tillvaron. Men det hindrar mig inte från att göra dem när jag känner oro. Jag har dock alltid som rutin att på ett sittande möte informera om min oro, och ge vårdnadhavarna en chans att själva ansöka om hjälp från soc. Det känns ärligt och gör att relationen till föräldrarna blir mer uppriktig. I vår kommun (vet inte om det är så i hela landet) leder dessutom en ansökan alltid vidare, det gör inte en anmälan som kan läggas ner efter "förundersökningen".

  • Äldre 27 Nov 20:42
    #8

    Ja  bakom varje sur och förbannad förälder står det ju ett eller flera barn. Barn som kanske inte mår så bra och vars enda utväg från en destruktiv familjesituation är soc. Många klagar på deras jobb, men det är bokstavligt talat livsviktigt.

  • Surpup­pan
    Äldre 27 Nov 20:43
    #9

    Min rektor socanmälde en familj efter att jag bett henne göra det. Det var en familj som kom från helt andra förhållanden som, främst när det gällde hygien, inte hade någon koll på hur man gör i Sverige. Barnet hade samma idrottskläder i en kasse på en krok, blöta och mögliga, utan att tas hem. Samma par uteskor vare sig det var 25 grader kallt eller 25 grader varmt. Luktade fruktansvärt illa. Håret var i dreads. Inga underkläder eller strumpor. Osv. De andra barnen blev äcklade och retade och frös ut detta barn. Något som vi på skolan naturligtvis tog itu med MEN barnet led ju av att vara så vanvårdad.

    Vid årets slut kom mamman gråtande fram efter skolavslutningen och TACKADE för att vi hade socanmält familjen. De hade fått en "hemmahosare" som hade visat familjen hur man klär sig i vårt klimat, hur man använder en tvättmaskin, att man använder schampoo och tandkräm osv, att man ska ha lakan i sängarna som regelbundet ska tvättas. De hade inte levt så utan kom från miserabla förhållanden och visste inte. Barnet mådde så otroligt mycket bättre efter detta. Detta barn är stor nu och vi träffas ibland och hen är så glad, positiv och trevlig. Så socanmälan är till för att hjälpa, inte stjälpa!!! Och det finns faktiskt de som blir tacksamma!

  • Anonym (lll)
    Äldre 27 Nov 20:47
    #10

    Det är inte bara själva saken att blivit anmäld. Det är framförallt de efterföljande 4 månaders utredning med diverse möten hos soc som förtär en.

    Det är det enormt oproffsiga bemötandet man får från soctanterna. Där dem hellre fäller än friar och redan från start har åsikten "ingen rök utan eld", därav ser dom inte det positiva utan tolkar precis allt negativt.

    Detta gäller enbart om man har otur, man kan råka på någon vettig och bra soctant men det är tyvärr ovanligt.

    Jag kan förstå att folk som inte blivit utsatta för socialtjänsten inte förstår hur det känns och vilken enorm press och stress det innebär för hela familjen. Jag har varit med om otroligt mycket hemska saker i mitt liv, men INGET har varit värre än kontakten med soc.

    Dom HAR förstört livet för både mig och mitt barn! Jag HAR förlorat allt. Punkt!

    Jag är inte en dålig mamma och det tycker inte soc heller, så det har du inget för att säga ts!

Svar på tråden Det där med att en socanmälan förstör liv