LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Jag är bara jag; tack snälla , jag kruvar mig för bf. Men som du skriver så konmer det att gå lättare med tiden... Jag tror på dig också . Man måste våga tro & hoppas för att lyckas tror jag & jag tror på det här! Vi har bara misslyckanden bakom oss men det lyckades på första försöket med ED, så nu jäklar!!!

Bra tråd! Jag är en kvinna född 86, kommer från en stor familj där alla mina bröder och systrar har barn, mamma har totalt 14 barnbarn. Jag är den ända utan. Har alltid velat ha barn men det har inte passat i mitt liv så det har fått vänta. Nu när tiden känns rätt så händer det inget. Jag och min man har försökt i tre år med ett missfall för två år sedan. Min mans mamma har varit cancersjuk flertalet ggr och det kan jag tala om är en väldig stress påverkan. Att ständigt få frågan är det någe på gång? Ska inte ni skaffa barn snart? Är väldigt påfrestande. Jag vill bara skrika när någon frågar mig är du gravid, eller när någon tar mig på magen..... NEJ NEJ NEJ ja är bara tjock, det finns inget barn i min mage. Jag missunnar ingen att få barn eller planera barn eller prata om sina barn. Men varför inte göra det när jag inte är med. Har en syster som rätt nyligen fick barn, jätte kul. Hon vet att vi kämpar, att vi hade kämpat ett år när hon skulle börja "försöka.". Ändå kommer den jävla dumma kommentaren ska vi vara gravida ihop? Hennes unge är nu snart ett år gammal. När vi umgås så gosar jag med barnet, säger till min syster att barnet är så så så söt. Vad får jag till svar? Jo " skaffa en egen liten bebis då, det är kul att vara förälder" VAD FAAAAN. Mitt barn hade varit ett och ett halvt år idag. SNACKA OM ATT SAKNA EMPATI! Sen den värsta komentaren av dem alla= TÄNK INTE PÅ DET SÅ KOMMER DET. Eh Nej det fungerar inte så, jag har rest, bokat olika aktiviteter och fixat om hemma. Det hjälper inte, det fungerar inte så. Alla människor är inte välsignade med ett eget barn oavsett om man tänker på det eller inte. Nåväl om tre månader sätts vi upp på väntelista till IVF. Suck!!! önskar alla som käpar ett barn!!!

Så mycket igenkänning i den här gruppen. I det svåra så känns det ändå som en tröst att läsa om andra och veta att man inte är ensam. Självfallet så önskar jag ingen infantilitet, men ni förstår nog vad jag menar.

Hej Nickidocka!

Usch vad arg jag blev när jag läste om din syster kommentarer. Så otroligt taktlöst! Och att folk tar dig på magen och frågar om du är gravid....  långt över gränsen!
Jag har inget bra tips att ge dig. Jag tycker själv det är supersvårt att säga något bra i sådana situationer. Jag blir liksom jättesur, tyst och mumlar saker. Men som tur är, för min del, så händer sånt där inte så ofta. Jag kanske har en fasad som gör att folk håller sig på avstånd.

Jag har också lärt mig att undvika många samtalsämnen. Jag pratar väldigt sällan om barn, sex, framtid, hus med mera. Allt för att undvika frågor. Det är jättetråkigt. Jag hade gärna pratat om allt detta. Men det gör så ONT att få frågan. "När är det dags för er att bli föräldrar då?". Jag har ALDRIG sagt så till någon. Långt innan jag själv blev ofrivilligt barnlöshet förstod jag bättre än att ställa så idiotiska frågor.

En gång, när en kollega gick på och ställde en massa frågor och sen hävde ur sig att vi borde ha en "plan för att skaffa barn", sa jag med ironisk röst att jag planerade att få barn i mars det kommande året. Trots att jag gett honom många liknande hintar fattar han fortfarande inte. Jag tror att han lever i en värld där barn blir till så fort man glömt kondomen en enda gång. Han brukar själv påpeka att hans barn inte var planerade nämligen.

Hej Orka! Jag tycker att du har gjort rätt i att undvika de samtalsämnen som leder till dumma frågor! Jag hade gjort detsamma om det inte var så att alla i min bekantskapskrets visste om vår graviditet, killen råka säga det till fel person i fyllan och sen visste alla. Då fick vi bita i det sura äpplet när vi fick mf också. Så efter det är det lika bra att bara vara öppen med det och säga ifrån om det blir för tufft. Tyvärr är jag en sån person som håller allt innom mig, gråter tex aldrig framför någon eller visar mig stött eller sårad. Så ofta när jag får såna frågor svarar jag med ett leende på läpparna eller nåt i den stilen. Det är min största brist, att inte kunna ryta ifrån ordentligt. Jag hade precis som du vett nog att inte ställa folk mot väggen i barnfrågan redan innan jag blev ofrivilligt barnlös. Tråkigt med en jobbarkompis som inte fattar hinten, jobbet går ju lixom inte att undvika. Vi får träna på att ryta ifrån du och jag ;) då är det en person mindre att få jobbiga frågor o spydiga kommentarer av! Jag har faktiskt tänkt tanken att skriva på Facebook om våran situation många gånger. Just för att jag ska kunna kommentera kort på bebisar utan kommentarer. En gång skrev jag "Åh vad söt, jag vill oxo gosa bebis" då skrev en person " Vet du inte hur man gör? Läste du inte om blommor och bin i skolan?". Såna kommentarer kanske är vanliga , vad vet jag. Men just för att jag sitter här nu så fastnar den, jag kommer aldrig glömma den då den skar så djupt. Hade jag fått barn kanske jag knte ens ahde kommit ihåg den överhuvudtaget.

Hej nicopej! Gud vad jobbigt med en sån svärmor, jag som tycker att mkn har varit jobbig. Det är jätte svårg att ge någon annan råd! Men i ditt fall så skulle jag satt mig ned med henne och talat om hur allt står till, då skulle troligtvis de kommentarer som du vill undvika övergå till skuldkänslor. Då kanske hon förstår att det inte alltid är bra att gå fram som en ångvält. Jag gjorde det med min svärmor, jag sa som de va och fick då veta att hon hade haft 2 mf innan hon fick min man. Deg var skönt att veta att hon oxo haft det tufft och förstod vad vi går igenom, precis som din mamma verkar förstå. Ursch för att sitta i våran sits, tänk att något som man tror ska komma naturligt inte alls går, all smärta och ovisshet som det orsakar. Jag menar, jag har aldrig föreställt mig ett liv utan barn!

Hej tjejer!! Vad "roligt" att se en sån här tråd!! Läst lite bara men känner med er alla. Kan starta med att säga att mitt alias är väldigt påhittat och jag är inte en bitter "ung 89a" som kämpar. Jag är äldre och snart har vi försökt i fem år. Jag har ett barn sedan innan. Och många gånge har folk skrivit och ifrågasatt "hurfan jag kan sitta å tycka synd om migsjälv över att inte få syskon, jag ska fan va glad över att jag iaf fick en" Detta gör vansinnigt ont. Jag älskar min sambo så otroligt mycket och han är världen bästa extrapappa. Att inte "kunna" skapa ett barn ihop gör så ont. Och vi hittar inget "fel".... Jag har börjat ge upp. Jag av alla som är envisast på jorden orkar inte längre försöka. Tre fulla ivf försök utan ett enda +. Månader av fruktlösa försök hemma med diverse läkemedel eller kurser. Miljoner äl test och blanka gravtest senare. Ca 60månades försök som slutat med blod. En lång sjukskrivning av utmattningssyndrom. Litervis med tårar... Ett kraschat sexliv Jag kan inte säga "jag ger upp" men jag tänker det ibland. Tyvärr. Men jag vet att jag skulle sitta där då jag är 40+ och istället för världens envisase vara världens bittraste. Kram till er alla starka tjejer

Folk som frågar om man ska skaffa barn och allt sånt runt det saknar nåt mycket väsentligt i huvet! Man frågar inte om sånt!  Punkt! Lika lite som man frågar om nåns sexliv,hur stor k*k maken har,hur mycket pengar man har på banken eller vad man väger. Extremt nära vänner som själva tar upp frågan,då kan man spinna vidare-annars är man tyst. Å så oförskämt,var är vett och etikett och vanligt sunt förnuft!?

Jag är bara jag, det har jag också tänkt! Så jäkla oartigt att fråga. Träffade två vänner för några veckor sedan. Båda nyblivna mammor. Det var nästan olidligt att sitta och höra på deras bebisprat i timmar. Den ena beklagade sig att man knappt hinner duscha och man kan bara inte förstå hur jobbigt det är med småbarn om man inte själv har barn och bla bla bla... Jaja, jag lyssnade artigt och log fastän jag tänkte att jag skulle vara överlyckligt för att ha det "så jobbigt". Sen vräker den ena ur sig "Ska du aldrig skaffa barn?". Vad tusan ska man svara på det? Tycker det är en superprivat fråga och hade ingen lust att berätta om vår utredning. Nu har jag dessutom gått igenom ett missfall och undviker alla nyblivna föräldrar och gravida vänner. Känner att jag inte orkar just nu. Har tänkt att jag ska berätta för de närmaste så småningom, men vill inte bryta ihop helt när jag gör det. Behöver få lite distans.