LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!
Hej alla ni som kämpar för att bli med barn!
Jag vet inte om fler känner ett behov av att skriva av sig om allt möjligt som har med barnlöshet att göra, det kanske bara är jag, men då får det vara så. Jag och min man har försökt bli med barn i fem år nu, genomgått 4 IVF och inte ens varit i närheten av ett plus.
Vi är i 30-årsåldern, alla våra vänner har ungar och nu börjar yngre syskon skaffa barn. Överallt är det upptryckt i ansiktet på oss hur underbart det är att vara förälder och vi påminns ständigt om hur vi inte fått uppleva det och kanske aldrig får det. Julen var särskilt jobbig, då vi inte har så många barn i släkten var allt fokus på de få små när de öppnade klappar, åt mat, lekte, busade osv. Och samtalen vid matbordet handlade nästan uteslutande om barnen och mammorna var i centrum för svaren (såklart). Det var som en nål i ögat som vreds om varje gång och timme efter timme diskuterades det jultraditioner för barnen, klappar, matvanor och alt där emellan. Samma sak när man umgås med vänner. Jag skiter i hur lilla Anna och Bertil vände sig för första gången, jag vill inte sitta där när ni diskutrerar saken i en hel timme! Vill ibland bara skrika till - DET GÖR ONT! PRATA OM NÅGOT ANNAT! (Men gör det förstås inte)
Och överallt vill folk lägga sig i vår situation och komma med "goda råd", som tillexempel att "slappna av så går det". Folk förstår inte hur ont eller hur förolämpande en sån kommentar kan vara.
Till sist har vi alla dessa trådar här inne. Som i sig är fantastiska och uppmuntrande, det är skönt att prata med folk som går igenom samma sak som en själv, prata symtom och hormonbehandlingar. Men jag har alltid hamnat bland dem i tråden som fått alla "styrkekramar" i slutändan, aldrig fått skriva om hur vi plussade. Det gör ont.
Missförstå mig inte, jag unnar ALLA mina vänner, familjemedlemmar och kämpande systrar här på FL all tid i världen att få prata om sina ungar, jag kommer nog alldeles säkert vara likadan! Men det gör ont att inte få vara inkluderad, att inte få instämma när de pratar om hur underbart det är när ens barn somnar på ens bröst.
Är det någon som känner igen sig?? Tänkte att här kan vi skriva om allt som INTE har med plus, symtom eller sånt att göra. Här kan vi få gnälla av oss med likasinnade helt enkelt! Det kanske bara är jag som sagt, men finns det fler som känner likadant, välkomna!
Kram på er!
. Vi har nästan från början varit öppna & ärliga om vad vi gör & när det är dags för släkt & vänner, men den här gången vill jag inte det! Det är självklart svårt inför de närmaste som vi pratar med i stort sett dagligen. Vi har kommit en bit på vägen nu iaf, fått klartecken med hysteroskopin & även blodproverna som ska tas så det känns bra 
Vi har bokat flyg,blir en dag extra. Inga tips? 
Men vi kände för 2 olika i Prag. Ska bo mitt i gamla sta´n. Slottet säger du? Gångavstånd eller krävs taxi? Vi har inte all tid världen,men mer än sist i vart fall. Hoppas verkligen på fint väder!