LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Hej är ny i denna tråd men känner igen vissa livsöden !!! Jag håller med om att det är orättvist den känslan är värst ! Beundrar er alla som orkar kämpa ! Jag själv har gjort 4 försök! Två gånger har vi fått avbryta stimuleringen den senaste gången hände faktiskt idag ! De andra gångerna har äggen blivit befruktade men inte klarat sig efter 2 dygn! Jag har aldrig fått uppleva att få något tillbaka ! Det känns som jag fortfarande är på steg 1 ! Allt är bara så orättvist och jag känner mig så maktlös !

Hej!
Jag brukar kolla runt här på FL för att läsa om andras situationer och hitta råd till min egna. Den här tråden verkar stöttande och jag hoppar gärna på.

Jag är 25 år och hade egentligen inte tänkt alls mycket på barn för ett halvår sedan (förutom att jag ville ha barn, helst 3 st, ni vet man planerar och drömmer..). I början av 2015 försvann min mens och när jag sökte för det så får jag veta att jag kommit in i ett tidigt klimakterium, 25 år gammal. Detta skedde i höstas. Sedan dess är barn allt jag kan tänka på. Jag har tack och lov världens bästa sambo som är väldigt stöttande och förstående, men jag känner en så otroligt stor sorg som jag inte riktigt vet hur jag ska bearbeta.. Och jag känner inte att detta är något jag är beredd att dela med mig om och prata med mina vänner om, jag har inte kommit dit i bearbetningen än. 

Nu blev detta inlägg lite längre än jag tänkt och jag vet inte om någon fortfarande är aktiv i den här tråden, men jag chansar att skriva i alla fall.

Så var det dags för myten om avslappning, inre stress och rätt tänkande igen... Tillåt mig SPY på lögnerna! Jag är inte infertil för att jag verkligen vill ha barn, längtar och försöker! Jag hade kunnat ligga i koma de 8 år vi försökte själva utan att lyckas det minsta lilla. Gah! Varför fortsätter folk skuldbelägga infertila kvinnor? Speciellt när man själv har lite svårt?

Kan verkligen känna igen mig jag och min man började försöka för 5 år sedan och ungefär samtidigt försvann min mens, detta visade sig vara att mina ägg var slut. Livet känns ganska meningslöst och orättvist när man fick mens först i klassen och tycket det var jobbigt då!

Känner igen så mycket i alla historier i tråden....

Vi har inte kämpat alls lika länge som många här inne. Jag och min man har försökt bli med barn i 1,5 år och har precis avslutat fertilitetsutredning. De hittade inga fel på någon av oss, vilket såklart var skönt. Särskilt skönt eftersom jag tidigare haft klamydia och var jättenojig att detta skulle försvåra det hela. Men samtidigt.... Vad händer nu liksom? Vi har ställt oss i kö för ivf och tänker kanske göra en insemination nästa månad.

Förutom att jag bara längtar längtar är det två saker jag är så trött på, eller mår dåligt av. Potentiell triggervarning OBS

Dels är det hur det får mig att må... Förutom längtan och den latenta sorgen så har det här verkligen påverkat min självkänsla. Jag har blivit intalad sen jag va liten hur lätt det är att bli gravid, och nu är det inte det för mig. Jag känner mig verkligen misslyckad och okvinnlig och som att när jag pratar med folk om detta (gör det bara med vissa få) så har jag ett stort INFERTIL stämplat i pannan och det känns så... Osexigt typ. Dessutom kan jag liksom inte låta bli att känna att det är ett misslyckande varje gång jag får mens. Även om vi "är två om det" så är det liksom jag som inte blir gravid.. Som är onormal.

Dels detta med att hur folk pratar om barn, både de som vet och inte vet vad vi går igenom. Vi har bara berättat för några få och det har varit blandat hur det gått. Det är inte någon som direkt varit något bra stöd, alla undviker typ ämnet och när det kommer upp så blir de antingen nojiga och typ förstärker oron eller så viftar de bort den. Klart det inte är lätt för dem att veta, men som sagt finns hela denna misslyckandegrejen hos mig som liksom förstärks av detta. Antingen är det en stor hemsk grej att misslyckas eller så är det otänkbart att jag kommer göra det, vilket bara gör att jag tycker det känns jobbigare att det faktiskt är en risk för det.

Har förlorat en nära vän pga detta, eller inte på grund av detta men pga ett "bråk" som var relaterat till detta. Det känns också rätt fail men antar att denna sort kris ställer saker på sin spets på ett sätt som gör att man märket vilka som klarar att stödja en och vilka som faktiskt gör det värre för en.

@xbox känner som om jag kunde ha skrivit det där inlägget själv, har nästan exakt samma historia bakom mig (inkl det där om en nära vän). Känner mig otroligt ensam i det här och det är som om ingen riktigt kan förstå, förutom de som är i samma situation, vilket inte är någon av mina nära vänner - alla är antingen gravida, nyblivna föräldrar eller långt ifrån att ens försöka. Har funderat på om man skulle försöka ordna en träff för folk i liknande situation. Vet någon om det finns?

Hej. Nu skriver jag av mig här. Är ett homosexuellt par som försöker få barn. Inne på tredje IVF-försöket nu. Vi fick gå direkt på IVF då det visade sig att jag har "få ägg". Insemination var alltså ingen mening.

Det är tufft. Ibland känns det som att det aldrig någonsin kommer att gå. Och det känns heller inte som att någon förstår ens känslor. Det känns som att hela världen tänker "men åh vad bra att ni är två tjejer, då har ni dubbelt så stor chans". Det fungerar inte så. Jag får även ofta frågan från de som vet "men varför testar ni inte bara med din sambo". Som om min längtan efter att få vara gravid inte är lika mycket värd bara för att jag är homosexuell. Jag får inte längta och hoppas, utan ska bara tänka "ja men sambon kan ju bli gravid istället. Vi skiter i mig och testar med henne". Det är som att säga till ett heterosexuellt par som inte kan få barn "men varför adopterar ni inte bara istället?" Så skulle folk aldrig säga. Ändå känns det tydligen helt okej att säga som man gör till mig.

Vi längtar båda extremt mycket efter barn. Och självklart har vi sagt att vi får försöka med sambon om vi nu inte lyckas med mig efter många försök. Men ge upp nu? Nej, det vill varken hon eller jag. Längtan efter att få bära ett barn ligger hos mig, inte hos henne.

Jag räknar inte med att ni här ska förstå det här, då det känns som att nog ingen gör det. Men ville skriva av mig ändå.

Imorgon börjar vi på hormonsprutorna inför tredje försöket. Hoppas på tredje gången gillt!

Vilken härlig tråd! Jag misslyckas katastrofalt med att vara positiv i denna jävla skitprocess nästan dagligen.

Vi har försökt få barn i två år. I oktober påbörjade vi utredning och den visade på att min man har dåliga spermier, alltså få och ganska sega. Inte omöjligt att bli gravid, men inte jättebra chanser. Min man både röker, snusar, dricker både alkohol och energidryck och äter ganska dåligt, ibland bara en gång om dagen. Första tiden tänkte jag att nu fixar vi det här! Jag kokade ägg, han slutade snusa och röka och drog ner på massa skit. Jag jagade honom med tre kokta ägg om dagen, valnötter, mandlar, broccoli, vitamintabletter, morotsjuice, banan, bakade bröd.. Sen skulle han lämna ett nytt spermieprov... som visade sig vara sämre än det första, ungefär hälften så mycket spermier! Men swim-up var bättre, från 0.01 till 0.06. Fast min man fokuserar på att spermierna var färre. 

Efter detta tänker min man att skit samma, varför hålla på? Så nu röker han igen. Inte lika mycket som innan men typ 3 cigg om dagen och lite snus. Det är bättre men inte bra. Och jag bara ORKAR INTE att koka nåt jävla ägg mer, eller pressa nån jävla morotsjuice. Speciellt inte när han fortfarande röker. Alltså vilka konflikter vi har. Han säger att det är SÅ SVÅRT att sluta röka, och jag säger att det är SÅ SVÅRT att få mens varje månad. 

Så roligt har vi det. Vi börjar med sprutor för IVF om typ 2 veckor som tur är, men jag känner mig inte jättepeppad eller positiv. 

Har helt missat att svara, är ny här och fattar inte riktigt hur det funkar ??

@kokosboll Skönt att höra att någon känner igen sig! Just det där med att folk inte förstår, och kanske till och med tycker det är obekvämt, gör verkligen att jag känner mig som en alien ibland! Vet inte om det finns någon grupp! Är det någon annan som vet? Beror kanske på var man bor också? Jag bor i Stockholm.

@provi87 Känner igen din frustration! Är inte exakt i din situation men överhuvudtaget är det så vidrigt att det här med barnalstrandet är så tätt sammanvävt med liksom ALLT i vardagslivet. För mig har det verkligen gått i perioder, i början var jag jättenitisk, sen när det gått ett tag tänkte jag skitsamma det funkar ju ändå inte, för att sen ha gått tillbaka till att va nitisk till att tänka skitsamma... Och så ska man utöver det få någon annan att sköta sig med... Äh det är verkligen jobbigt