• Anonym (hjärn­celler­?)
    Äldre 20 Jan 11:06
    3383 visningar
    16 svar
    16
    3383

    Fattar min fem- och nioåring något jag inte fattar?

    Härom dagen talade jag allvar med min man att vi inte kan ha det som vi har det. Det har varit dåligt i snart sex år, jag har försökt på alla de sätt jag kunnat komma på för att lösa vår situation. Mannen är arg, kall, drar sig undan, ger mig order, pratar inte med mig, följer inte med på semester och verkar tycka att jag är rätt kass. Dock vill han inte skiljas. Det är mer att "om jag bara ändrar mig och skärper mig", kommer vi att ha det bra.

    I alla fall har jag nu in princip fått nog, sa att jag inte vill bo med honom längre utan flytta och se om det kan hjälpa. Jag sa att jag inte vill att vi bråkar om barnen, utan har dem halva tiden var och frågade om han har möjlighet att bo kvar i huset. Då sa han att nej, han kunde inte lova att han inte skulle bråka om barnen och att han inte kunde klara huset själv. Då sa jag att jag kan ta huset och försöka klara det. Då sa han nej till det också.

    Då gick jag i väg och då sa han att han tyckte att jag skulle boka terapi åt oss. Vi har gått på detta en gång förut, men han slutade gå efter några gånger. Okej, sa jag, för hur det än blir är det nog bra med lite familjeterapi, åtmionstone för att jag inte skall bli helgalen.

    Jag går och lägger mig en stund i min säng och funderar och efter en stund kommer min femåring upp och frågar mig: "Mamma, skall du flytta?" Jag håller på att få ett anfall, går ner och pratar lugnt och pedagogiskt med våra barn om att mamma och pappa bråkar ju så mycket, så jag tänkte att det är bättre om vi inte bor i hop, att de får bo hos oss bägge och att vi älskar dem och att det inte är deras fel.Dessutom säger jag att vi just besämde att gå till familjeterapin och diskutera igenom allt detta innan vi flyttar i sär. Barnen ställer några frågor och sedan ler den ena och säger: Vad bra, då får jag två rum. Femåringen skrattar och säger att jag kan ju bli i hop med terapeuten istället (?) och sedan påminner jag dem om att vi skall gå till terapeuten och kanske kan det ordna sig? Barnen skrattar mig upp i ansiktet och nioåringen säger: Nej, allvarligt, mamma, det klarar du och pappa aldrig.

    Jaha! Jag trodde barn skulle bli ledsna när föräldrarna skiljs? Är det så att mina barn för länge sedan har fattat något som jag inte har fattat helt fortfarande?

  • Svar på tråden Fattar min fem- och nioåring något jag inte fattar?
  • Äldre 20 Jan 11:09
    #1

    du skriver ju själv att ni har haft det dåligt i 6 år, barn fattar ju sådant!

  • Alla hemma
    Äldre 20 Jan 11:10
    #2

    Skilsmässor behöver inte innebära något negativt. Om ni haft det dåligt en längre tid så har garanterat barnen känt av det. Då kan det tom komma som en lättnad att föräldrarna går isär. Det finns absolut lyckliga skilsmässor, bara de vuxna kan se till barnens bästa efteråt, gällande umgänge och allt runt det.

  • Anonym (.)
    Äldre 20 Jan 11:12
    #3

    Dina barn verkar jättecharmiga! Och de verkar vara ganska less på att ni håller ihop trots att ni bråkar så mycket.
    Hoppas att du får en härlig nystart med ditt nya boende, TS. Det verkar verkligen som att du behöver det. Kom ihåg att ditt liv är kort och värdefullt och att du är en förebild för dina barn. Nöj dig inte med sopiga kompromisser. Du vet vad du får om du stannar med din man, för han kommer inte att ändra sig. Och han verkar ärligt talat ganska respektlös...

  • Anonym (moa)
    Äldre 20 Jan 11:12
    #4

    Det verkar nästan så! Tror att det ofta är vi vuxna som projicerar våra känslor på barnen. De känner säkert att det inte är bra mellan dig och din man. Häftigt tycker jag att de kan se det "från den ljusa sidan".

  • Anonym (hjärn­celler­?) Trådstartaren
    Äldre 20 Jan 11:13
    #5
    Alla hemma skrev 2014-01-20 11:10:40 följande:
    Skilsmässor behöver inte innebära något negativt. Om ni haft det dåligt en längre tid så har garanterat barnen känt av det. Då kan det tom komma som en lättnad att föräldrarna går isär. Det finns absolut lyckliga skilsmässor, bara de vuxna kan se till barnens bästa efteråt, gällande umgänge och allt runt det.
    Mmmm, det stämmer nog. Skall bara vänta och låta detta plinga ner i mammen medvetande också. Jag har varit så himla ledsen över detta, men nu är jag inte det längre. Ganska klassiskt, eller?
  • Lindse­y Egot the only one
    Äldre 20 Jan 11:17
    #6

    Barn ser mer än vad vi vuxna vill förstå. Vissa barn blir tom lyckliga och känner en befrielse om föräldrarna går isär för de blir själva indirekt psykiskt misshandlade av föräldrarnas osämjan. Sex år! Det är hela fem åringens liv som ni har haft det dåligt. Detta barnet kan tillslut tro att detta är ett normalt beteende.

  • Anonym (hjärn­celler­?) Trådstartaren
    Äldre 20 Jan 11:17
    #7

    Tack alla som svarar. Vad skönt att höra.

    Någon som har förslag på hur man hanterar en man som min? Å andra sidan är jag ju inte så jolmig som jag varit i åratal och får väl "bara" försöka bete mig vuxet.

  • Anonym (hjärn­celler­?) Trådstartaren
    Äldre 20 Jan 11:19
    #8
    Lindsey Egot the only one skrev 2014-01-20 11:17:26 följande:
    Barn ser mer än vad vi vuxna vill förstå. Vissa barn blir tom lyckliga och känner en befrielse om föräldrarna går isär för de blir själva indirekt psykiskt misshandlade av föräldrarnas osämjan. Sex år! Det är hela fem åringens liv som ni har haft det dåligt. Detta barnet kan tillslut tro att detta är ett normalt beteende.
    Jag vet. Det finns ingen möjlighet för mig att stå för mitt förhållande längre inför mina barn. Dock har det ju inte alltid varit så här. Det började när vi fick barn och eskalerade när vi väntade femåringen. Mannen har varit oerhört viktig för mig och jag har älskat honom fram till i höstas.
  • Anonym (.)
    Äldre 20 Jan 11:19
    #9
    Anonym (hjärnceller?) skrev 2014-01-20 11:17:44 följande:
    Tack alla som svarar. Vad skönt att höra.

    Någon som har förslag på hur man hanterar en man som min? Å andra sidan är jag ju inte så jolmig som jag varit i åratal och får väl "bara" försöka bete mig vuxet.
    Det du bör göra är nog att acceptera att människor inte förändras särskilt mycket. Du vet vad du får om du stannar med honom. Och du vet ju att det är en situation som du inte trivs i, så varför fortsätta med dåliga ekorrhjulet ännu fler år? Ge dig själv chansen att få ett lyckligare liv, för det lär du inte få med honom. Att skaffa en egen lägenhet låter som en jättebra idé!
  • Alla hemma
    Äldre 20 Jan 11:22
    #10
    Anonym (hjärnceller?) skrev 2014-01-20 11:13:31 följande:
    Mmmm, det stämmer nog. Skall bara vänta och låta detta plinga ner i mammen medvetande också. Jag har varit så himla ledsen över detta, men nu är jag inte det längre. Ganska klassiskt, eller?



    Vet att det kan vara svårt att inte börja bråka när man ska diskutera sånt här. Men försök att sätta er ner och diskutera hur det ska bli, utan att vara negativa mot varandra, eller skylla något på den andra. Försök att sakligt se på saken utifrån vad som skulle vara bäst för barnen. Sen vet jag av egen erfarenhet att det finns hopplösa fall där ena parten är så bitter att det inte går att samtala ändå, men där kan man försöka ta hjälp av familjerätten. Försök bara att inte ta åt dig av eventuella elakheter, utan låt det rinna av dig. I slutänden är det oftast bara ord och inget annat och det viktiga är ju som sagt ändå barnens väl och ve.
  • Anonym (.)
    Äldre 20 Jan 11:27
    #11
    Alla hemma skrev 2014-01-20 11:22:29 följande:


    Vet att det kan vara svårt att inte börja bråka när man ska diskutera sånt här. Men försök att sätta er ner och diskutera hur det ska bli, utan att vara negativa mot varandra, eller skylla något på den andra. Försök att sakligt se på saken utifrån vad som skulle vara bäst för barnen. Sen vet jag av egen erfarenhet att det finns hopplösa fall där ena parten är så bitter att det inte går att samtala ändå, men där kan man försöka ta hjälp av familjerätten. Försök bara att inte ta åt dig av eventuella elakheter, utan låt det rinna av dig. I slutänden är det oftast bara ord och inget annat och det viktiga är ju som sagt ändå barnens väl och ve.
    Ja, precis.
    Och låt eventuella elakheter stärka dig - de bevisar ju bara att du har tagit rätt beslut och att du får det bättre utan honom! Ditt liv är bättre utan en respektlös och bitter knöl.
  • studen­tbrutt­an29
    Äldre 20 Jan 16:04
    #12
    Anonym (hjärnceller?) skrev 2014-01-20 11:17:44 följande:
    Tack alla som svarar. Vad skönt att höra.

    Någon som har förslag på hur man hanterar en man som min? Å andra sidan är jag ju inte så jolmig som jag varit i åratal och får väl "bara" försöka bete mig vuxet.

    Jag tycker inte du ska hantera honom överhuvudtaget utan lägga 100 % på DIG och ditt nya boende. Roligare för barnen med nytt och ni kan inreda som ni vill ha det istället för att bo i "gamla dåliga minnen". 


    Säg att du ska flytta, fixa eget och lägg all fokus på dig. Du behöver inte svara på hans fjantiga frågor eller förklara någonting faktiskt. 

  • Anonym (hjärn­celler­?) Trådstartaren
    Äldre 20 Jan 17:01
    #13
    studentbruttan29 skrev 2014-01-20 16:04:43 följande:

    Jag tycker inte du ska hantera honom överhuvudtaget utan lägga 100 % på DIG och ditt nya boende. Roligare för barnen med nytt och ni kan inreda som ni vill ha det istället för att bo i "gamla dåliga minnen". 


    Säg att du ska flytta, fixa eget och lägg all fokus på dig. Du behöver inte svara på hans fjantiga frågor eller förklara någonting faktiskt. 


    Det här känns väldigt nytt för mig. Känns som om jag är skyldig honom att förklara och reda ut. Kanske är jag inte det? Bara säga att jag skall flytta och sedan skita i honom?

    Hur tänker man kring vårt hus och gemensamma kostander för det om jag flyttar till en lägenhet?
  • studen­tbrutt­an29
    Äldre 20 Jan 17:18
    #14
    Anonym (hjärnceller?) skrev 2014-01-20 17:01:15 följande:
    Det här känns väldigt nytt för mig. Känns som om jag är skyldig honom att förklara och reda ut. Kanske är jag inte det? Bara säga att jag skall flytta och sedan skita i honom?

    Hur tänker man kring vårt hus och gemensamma kostander för det om jag flyttar till en lägenhet?
    Du är inte skyldig honom ett skit faktiskt. Vill han bo kvar köper han ut dig, vill du bo kvar köper du ut honom. Vägrar han köpa ut dig så får du juridisk hjälp med bodelning. 

    Jag lovar att om du bara fokuserar på DIG så löser sig allt så småningom.
    Steg ett. Leta upp ett boende omedelbart. 
    Steg två. Allt kommer falla på plats.
  • Ess
    Äldre 25 Jan 22:59
    #15
    Anonym (hjärnceller?) skrev 2014-01-20 17:01:15 följande:
    Det här känns väldigt nytt för mig. Känns som om jag är skyldig honom att förklara och reda ut. Kanske är jag inte det? Bara säga att jag skall flytta och sedan skita i honom?

    Hur tänker man kring vårt hus och gemensamma kostander för det om jag flyttar till en lägenhet?
    Om ni äger huset tillsammans och ingen tänkt behålla det, så lär ni få dela på utgifterna tills det blivit sålt.

    Men det bästa rådet är att du skriver ner dina frågor och kontaktar en juristbyrå på Måndag för rådgivning. Där får du svar exakt efter era förutsättningar.
    Ta även upp frågor runt barnen, vad som gäller där. Speciellt om du har på känn att han ev inte kommer att va så samarbetsvillig, så kan det va bra att va förberedd.

    Att bara flytta och skita i honom, visst det går väl. Men det bästa för barnen är om ni kan ha en kommunikation kring dem i alla fall. Ni kommer att va tvungna att ha ett visst samarbete tills barnen blir myndiga, och det blir många, långa, jobbiga år om ni ska kriga hela tiden.
    Familjerådgivning inför separationen hade kanske varit ett alternativ, så att ni löser de värsta knutarna och kan hålla god ton i er kontakt sedan.
  • Äldre 28 Jan 12:29
    #16

    Jag har skilda föräldrar och jag tyckte det var så skönt att de skilde sig, det var och är oerhört påfrestande med alla spänningar å bråk so. Ett dåligt äktenskap medför. Det är en romantisk klyscha att barn alltid vill att föräldrarna ska vara tillsammans. Mina bonusar brydde sig inte heller om ders föräldrars skilsmässa, det var först när deras mor började bli så svartsjuk att hon började använda dem som redskap som de tyckte det var dåligt, men då hade mamman sagt att pappan övergivit henne för mej och de hade varit lyckliga om jag inte fanns. Vilket var skitsnack då jag träffade min man året efter deras skilsmässa:)

Svar på tråden Fattar min fem- och nioåring något jag inte fattar?