Utbränd av sina egna barn?

Ja, jag börjar fundera om det faktiskt är så som rubriken lyder..

För att göra en lång historia kort:

Vi skulle göra en flytt på 55 mil. Min man fick jobb innan vi hann och flytta så ensam stod jag kvar med en 2.5-åring och en nyfödd. Sonen på 2.5 år var hyperaktiv.. Alltså verkligen hyper! Jag var tvungen att vara efter honom överallt, samtidigt som dagis inte ville ha med honom att göra eftersom han var så jobbig, samtidigt som jag hade en nyfödd liten flicka och en lägenhet som skulle packas ner.

Till sist fick vi flytten gjord. Dock fick vi bo hos mina svärföräldrar de första månaderna innan vår lägenhet blev färdig.
Flytten för vår son vart katastrof! Han blev ännu värre. Vi trängdes med svärföräldrarna som tyckte det var jättejobbigt. Sonen var värre än någonsin, jag hade fortfarande en nyfödd att ta hand om och min man var inte hemma förrän sent på kvällarna.

Till sist fick vi äntligen vår egna lägenhet! Men vår son var fortfarande riktigt odräglig, om man får säga så!?!? Han fick plats på dagis även här, 15h/veckan men dom ville inte heller ha med honom att göra för han var så jobbig. Dom la all skuld på mig som var mammaledig och tyckte att jag kunde ha honom på heltid eftersom jag ändå var hemma. 
Under denna tiden fick vi även strul med dottern. Hon matvägrade och gick ner i vikt. Herregud vilka vändor vi hade med denna lilla dam. Vi var på bvc 1 gång i veckan och vägde henne, vi hade kontakt med barnläkare som bara tyckte vi var löjliga. Då vart hon förstoppad, alltid sjuk och vägrade äta. När hon var 15 månader vägde hon 8000g.
Vår bvc-sköterska tittade på mig när jag kom med min sjuka dotter och min hyperaktiva son och sa "Men ni har kanske inte tid att ge henne mat"
Det skulle då vara pga vår son. Hur kan man ens säga så!!??

Efter långt om länge fick vår son diagnoserna ADHD och asperger. Hans ADHD är väldigt grav.
En månad senare upptäcker dom ett väldigt allvarligt hjärtfel på vår dotter. Operation var nödvändig annars skulle hon inte överleva.

Vi är förbi allt detta nu men någonstans i allt detta bröt jag ihop en dag och fick diagnosen depression.
Problemet idag, när jag fått en viss distans till allt är att jag flyr från min familj. Så fort jag får chans så väljer jag att komma hemifrån. Bort från min familj.. Vill bara vara jag för en stund. Och detta är allt som oftast. Min familj stressar mig och jag fixar inte stress längre.. Men hur hemskt är det inte att känna så!?
Är jag ensam om att känna såhär?