Att välja...adoption,äggdonation,leva utan barn..

Vi har inte testat äggdonation, men ofrivilligt barnlösa var vi i 5 år. Nu är vi inte barnlösa längre eftersom vi valde att adoptera! Det är enskilt det bästa beslutet vi någonsin fattat, det är ju ingen dans på resor att vara förälder alltid, men jag skulle aldrig, aldrig vilja leva utan barn!! 

Jag vet inte hur äggdonationsköerna ser ut, men jag skulle absolut ställa mig i kö hos en adoptionsorganisation eller två, det är en väldigt bra försäkring om och när ni bestämmer er för adoption. För att adoptera krävs också ofta mångårigt äktenskap, så glöm inte att gifta er om ni inte redan är det. 

Vi valde inte äggdonation, mest för att jag inte orkade med fler behandlingar. Hade vi inte haft möjlighet till ivf så hade jag nog testat äggdonation innan adoptionsresan. 

Jag förstår precis hur både tänker och känner. Vi är dock i en lite annan sits, då vi alltid vetat att adoption eller äggdonation är våra alternativ till att bilda familj. Jag och min man har genomgått äggdonationsförsök men inte lyckats och nu har vi gått igenom medgivandeutredningen för adoption. Äggdonation är en tuff process både fysiskt och känslomässigt. Nu när vi har beslutat om adoption och är mitt uppe i processen, kan vi konstatera att det är det bästa vi någonsin har gjort.

Under hela processen har vi och utredarna pratat om vad familj genom adoption innebär och jag kan konstatera att så här nära varandra har vi nog aldrig stått. Idag kan vi nog inte tänka oss någon annan väg eftersom att jag nu vet vilken press, både fysisk och psykiskt, en äggdonation innebär.

Nu drömmer, längtar och väntar jag på mitt barn...

Hej!

Förstår precis i vilken sits och känslor ni är i.

Jag var under 25 år (vilket är minimiåldern för att adoptera) så vi testade äggdonation en gång som misslyckades. Samtidigt så ställde vi oss i kö för adoption och gifte oss för att samla kötid för adoptionskön.

Jag kände att jag ville testa äggdonation eftersom jag var så ung och vi ändå inte kunde få adoptera än.

Kanske att det hade varit annorlunda om jag varit äldre(?)

Att gå igenom allt vad det innebär att adoptera är en tuff lång process men nu känner vi att vi valt rätt och vi är så glada och lyckliga adoptivföräldrarna nu.

Ett liv utan barn fanns inte som alternativ för oss.

Vill du fråga mer så svarar jag dig gärna.

Tack omtänksamma ni för att ni engagerat er att svara på mitt inlägg!
Vi är inte gifta (ännu) men vi har levt tillsammans i över 10 år så vi står inför att kanske "behöva" gifta oss om adoption skulle bli den väg vi ska sikta emot. Är snart 30 år nu. Vi har alltid räknat i barn i vår framtid men nu känns även om vi har möjligheterna att försöka äggdonation eller adoption som osäkra, och rädsla hos oss att satsa och hoppas på något som vi inte vet säkert om det heller kommer att gå.. Jag och min sambo lutar för närvarande lite mer åt två olika riktningar. Ibland känner min sambo att vi kanske skulle vara utan barn för att undvika och bespara oss att genomgå ännu mer känslomässiga stormar. Men egentligen vill vi ha barn, han kände aldrig en minsta tvekan innan detta beskedet. Han stöttar mig mycket i det som vi går igenom.

"ekke" tack så mycket för ditt svar! Grattis till er framgång i att bli familj! Har flera frågor just om adoption som du har erfarenhet ifrån. t.e.x. hur lång tid tog utredningen inom socialtjänsten? Var den svår och tuff?-räknar med det men svårt att föreställa sig något man aldrig varit med om. När jag och min sambo föreställer oss processen känns det så utlämnade att man blir granskad så i sömmarna när man samtidigt bär på så mycket känslor i samband med beskedet om infertilitet. Hur upplevde ni föräldrautb/kursen? Vad jag hört är barnen som behöver adoption oftast äldre idag- från cirka 2 år eller 3 år. Vad vet ni om det? Hur länge fick ni vänta på barnbesked , resa etc? Hur gammalt var ert barn när han/hon blev en del av er familj? Hur pass välartikulerade/sociala måste man vara för att bedömas som lämpliga föräldrar till ett adoptivbarn? Hur ofta blir sökande adoptivföräldrar godkända resp. icke godkända? Hur stort nätverk behöver man ha med familj och vänner för att det ska vara tillräckligt stort om man ska godkännas? Hur mycket har hela adoptionsprocessen kostat er?

"Stimpan" tack för du delade med dig. På vilket sätt menar du att äggdonation var tufft fysiskt? Får jag fråga hur många gånger ni försökte innan ni valde att avbryta försök till barn på det sättet? Du som samtidigt har erfarenhet av båda alternativen tolkar jag dig rätt om du eller ni båda upplevt att äggdonation var "tuffare" än adoption? Vill du berätta mer om på vilket sätt så vore jag tacksam! Lycka till och hoppas att ert lilla mirakel kommer till er snart! Du får gärna dela med dig vad du vet om du vill av de frågor jag skrev under inlägg till "ekke".

"hemmamamma82" Grattis till er familjeliv och till ert barn som äntligen kom till er efter längtan! Fortsatte ni försöka med äggdonation parallelt som adoptionsprocessen pågick? Om ni endast försökte en gång med äggdonation- hur kom det sig att ni valde bort att försöka igen och istället satsa på adoption? Vill du berätta mer om adoptionsprocessen ni gått igenom? Hur gammalt var ert barn när han/hon blev en del av er familj? Du får gärna dela med dig om vad du vill av de frågor jag skrev under inlägg till "ekke".

Tack igen snälla ni!

Hej igen!

Visst ska jag försöka att ge dig svar på det jag kan om dina frågor... Ja, vi, både min man och jag, tycker att äggdonationerna (två stycken) var mycket tuffare. Jag blev oerhört trött, lättirriterad och jag gick upp "mycket" i vikt, dels pga. hormonerna och dels pga. att jag inte orkade röra på mig på samma sätt som jag är van vid.

Äggdonationerna var främst tuffare på det sättet att man inte vet något hur det ska sluta, dessutom upplever vi det att vi fått ett trevligt och personligt bemötande från adoptionsorganisationerna. Vid äggdonationsförsöken upplevde vi det lite mer som en "löpande band" verksamhet.

Vid en adoption, när du fått medgivande, vet du att det blir en familj med barn, även om väntan kan bli längre. Vi ser vår väntan som en ovanligt lång graviditet där vi längtar och planerar inför alla stunder som komma skall. Även om barnet/barnen är äldre när de kommer så får vi ändå uppleva alla ögonblick en första gång, som t ex. första ordet, första leendet, ögonkontakten...

Vår utredningprocess från föräldrautbildning till färdigt medgivande tog ca 9 månader. Vi upplevde aldrig processen som jobbig - våra socialsekreterare är otroligt skickliga och proffsiga. Vi behövde aldrig känna oss särskilt "kontrollerade".

Svarar gärna på fler frågor om du har några! :)

jag har svarat på dina frågor i ett privat meddelande :)

Frågor om adoption:         (förstår att det är lite olika från person/par, ort et.)
*Hur har ni upplevt föräldrautb/kursen, hur länge fick ni vänta innan ni fick börja den och ungefär i vilken ålder är de flesta som vill försöka adoptera?

*Hur upplevde ni att genomgå utredningen av socialtjänsten? Hur gick det till? Vill gärna veta så mycket som möjligt för att kunna vara mentalt förberedd om på vad det innebär. Har tolkat att de vill träffa familj och vänner för t.e.x. intervjuer, är det så? Både jag och min partner saknar varsin förälder- vet inte om det kan vara till nackdel för oss?

*Är oftast barnen som adopteras idag äldre- från cirka 2 -3 år och uppåt?

*Hur länge har ni fått stå i kö och vänta på barnbesked , resa etc?

*Hur gammalt var ert barn när han/hon blev en del av er familj?

*Vad krävs för att bedömas som lämpliga föräldrar till ett adoptivbarn? För er som eventuellt fått avslag- vad har varit skäl till att ni enligt regelverket inte uppfyllt villkoren?

*Statistiskt sett, hur ofta blir sökande adoptivföräldrar godkända resp. icke godkända?

*Hur mycket har hela adoptionsprocessen kostat er?

"Stimpan" Återigen tack för att du svarat! :)) Ert synsätt/färhållningssätt om de första ögonblicken tillsammans som man så gärna vill dela ihop är verkligen vackert, och sant! Skönt att ni bara ha goda erfarenheter från kommunens socialtjänst vad gäller bemötande/samtal och alla procedurer. Hur länge har ni stått i kö till adpotion nu? Hur har ni gjort i val av land? Har ni preciserat någon ålder som ni önskat kring barnet eller andra "egenskaper"? Kan din man få biologiska barn? Om han kan det hur har han känt kring att inte få biologiskt/genetiskt barn fast han egentligen rent biologiskt skulle kunna. Anledning till att jag undrar är att det är så i min livssituation och undrar hur de kan tänka lite längre fram i processen.

Tack "ekke" för ditt meddelande! :))

Några frågor till;

*Hur mycket "arbete" (förutom känslomässigt mm) är det vad gäller handlingar och dokument som ska till adoptionsorganisationerna och till utlandet?

*Hur fungerar kösystemet till adoptionsorganisationerna? Berätta gärna så mycket ni vet! Har jag förstått rätt om det är så att man inte kan skicka ansökan förens föräldrakurs+medgivande är klart men man kan stå i kö innan?? Räknas den tid man står i kö fast man inte är godkänd/klar ännu?

*Till er som har adopterat ett barn, hur kändes det väl framme i utlandet och hur gick det till där med att träffa barnet, umgänge etc? Blir man granskad även när man kommit dit?

Vi stod inför nästan samma vägval som ni. Jättesvårt och tunga beslut. Vi hoppade över behandlingar och valde adoption. Vi är nu lyckliga föräldrar till värkens underbaraste unge! Jag besvarar dina frågor ikväll! :)