Förstår det.

Trots din (TS) hårda ton och uppenbara existentiella kris, som majoriteten av adopterade enligt studier upplever under sin uppväxt/livsspan, så kan jag förstå din frustration och tycker samtidigt det finns ett värde i att motpolarisera den lite naiva föreställningen kring "fenomenet" adoption som idag är starkt kopplat till individuell egoism som förkläs i solidaritetens färger.

Jag skulle dock vilja kommentera lite kring det du skrivit om kärlek till ens föräldrar. Den spontana reaktionen på att du inte älskar dina nuvarande föräldrar "på det sättet" kan jag mycket väl tänka mig får många att gnida sina ögon i förvirring, oförståelse och kanske t om avsky. Ditt resonemang att man inte getts möjlighet att bygga en relation till sin biologiska mamma i en "biologisk" kontext och koppla det till en negativ kausalitet pga uppväxt i Sverige blir lite knasigt. Många adopterades svårigheter att knyta an på ett djupare känslomässigt plan till viktiga person ska inte automatiskt kopplas till uppväxt i en "oidentifierbar" miljö. Förmågan att emotionellt knyta an till viktiga personer i ens liv och därmed kunna hantera/känslomässigt uppleva separationer adekvat skapas under det första levnadsåret, en tid då adoptivbarn vanligtvis befinner sig på barnhem. I denna miljö ges möjligheten att träna in denna förmåga i mycket varierad och enligt min uppfattning, begränsad upplaga. Vad som händer konkret är att ett barn inte blir uppmärksammad på signaler det ger ifrån sig; frustrationer, sorg, smärta, ilska i samma utsträckning som om det i "normala" fall skulle gjorts i en ex. traditionellt dyadisk föräldrakonstellation. Det som då sker är att barnet stänger av. Den teoretiska grunden för detta är inlärd hjälplöshet. Barnet lär in att stänga av känslor i vissa situationer för att skydda sig själv. Denna avstängning kommer sedan att ligga som bas för liknande upplevelser i livet som att separera från någon man tycker om, känna full tillit och kärlek till en individ etc. Studier har kunnat påvisa hur anknytningsproblem är kopplade till problem för individer i vuxen ålder pga bristande affektreglering i samspel med andra människor.

Det betyder att även om ett barn växer upp under förhållanden på ett barnhem som ej möjliggör denna anknytningsförmåga så spelar det mindre roll om barnet sedan växer upp i en "hemmiljö". Den bristande förmågan att knyta an till individer kommer ändå kvarstå.

Missförstå mig inte nu. Även personer utan förmåga att adekvat reglera sina känslor och knyta an, kan leva i nära relationer utan tillsynes problem då vi människor har en enorm dynamik och plasticitet i våra sätt att reglera emotioner och beteenden. Vi kan hitta sätt att bete oss, tänka och även känna som kompenserar för en avsaknad i spontan känslomässig respons. Men även om vi kan kompensera för det i vår vardag så förändrar det inte den subjektiva upplevelsen av kärlek, ömhet, tillit och sorg som av ovanstående resonemang stängs av i vissa situationer. Tro inte heller att detta är unikt kopplat till adopterade. Bristande anknytningar hittar vi ännu oftare hos traditionella familjer men eftersom adopterade har en sådan uppenbar separation bakom sig så tillskrivs ofta det som huvudförklaring till de existentiella kriser som de genomgår under sin uppväxt.

Det andra jag vill kommentera är det du skriver på sida 1 om att ingen av de hundratals adopterade du känner skulle valt att frivilligt slitas upp från sitt ursprung. Detta är lite kopplat till det jag skrivit ovan.

Självklart skulle väl ingen välja att slitas upp från sitt ursprung så tillvida att man kan utgå från att ursprunget skulle vara bättre. Att det finns som en underförstådd tes är uppenbar men samtidigt missledande. Ursprunget är vad som blir huvudtema för en person som växer upp i en "främmande" miljö där man ständigt blir betraktad som annorlunda och inte helt fullt som alla andra (hur mycket man än anstränger sig). Ursprunget blir lite av en mantra i den existentiella krisen som ger utrymme för ilska, frustrationer, sorg och smärta som man annars inte kan få utlopp för. Jag har full förståelse för att man attribuerar sitt lidande med sitt ursprung och att man intalar sig själv att i rätt miljö så hade allt varit toppen. Och miljö är viktigt för identitetsskapandet. Därmed inte sagt att det är avgörande. Adopterade har flera, statistiskt sett, individuellt kopplade sårbarheter med sig som är inbakad i begreppet adopterad. De intellektuella förutsättningarna är sämre då majoriteten av de föräldrar som adopterar bort sina barn oftast befinner sig i det lägre socioekonomiska och bildade skiktet. Inlärd känslomässig avstängning vid separation etc som påverkar affektreglering i samspel med individer på intim nivå pga dålig känslomässig uppassning under det tidiga levnadsåret. Det mest uppenbara, utseendet, som ofta avviker och bidrar till en negativ påverkan på identitetsskapandet under ffa tonåren.

Så vad vill jag ha sagt med mitt löjligt långa inlägg?

Jag både hyllar dig TS och sågar dig, för jag anser att på en politisk nivå så är det viktigt att problematisera denna västerländska rättighet. Och på individnivå är jag splittrad då jag anser att vi alla har ett eget ansvar att skapa vår framtid, men då vi startar i uppförsbacke med en ibland lite väl tung ryggsäck så kan det tyckas både orättvist och dumt att utsätta barn för denna extra last som börjar i ett egoistiskt begär och tyvärr rättighet att få vara som alla andra (skaffa barn och bilda familj).

Vill avsluta att säga att jag trots alla hundra du träffat TS som inte velat slitas upp från sitt ursprung, så är jag i sådana fall En som hade valt det. Inte med facit i hand, utan med inställningen och övertygelsen om att även om jag inte adopterats, så hade jag inte tillåtit mig själv att se mitt ursprung som en avgörande faktor till framgång eller välmående i mitt liv.

//Adopterad från Korea

Hej,

Det har gått 7 år sedan denna tråd var aktuell och jag förväntar mig inte att få några svar men provar ändå. Jag har letat efter just en diskussion som denna som problematiserar adoption. Jag förstår ditt resonemang och ingen kan ta ifrån dig dina känslor och erfarenheter. 

Adoption känns djupt problematiskt. Att kunna köpa barn, köpa ett människoliv? Med facit i hand så kan vi se att många adoptioner inte gått rätt till och att folk kunnat tjäna en hacka på att kidnappa och utnytta socioekonomiska situationer. Och det hela känns som en vit post-kolonialistisk struktur. Västerländska par som inte kan få barn väljer vänder sig till adoption och ser det som en lösning, ser sig själva som välgörare. 

Samtidigt så finns det en problematik med barnhem och att växa upp utan vare sig ekonomisk- och trygghet. För även om adoptivföräldrar oftast inte ser problematiken själva så vill dom ju inget hellre än att älska och ge barnet allt i sin makt. 

Min mamma var själv adopterad. Visserligen som svensk inom Sverige vilket innebar att hon inte slets ifrån sina rötter på samma vis, samma språk, kultur och traditioner. Men trots detta fanns alltid frågorna kvar, samt känslan av rotlöshet under hela hennes liv. Vem var hon? Vem var egentligen hennes riktiga mamma, och hur kunde livet sett ut om hon inte blivit bortadopterad? Naturligtivs får adoption på internationell nivå ännu fler konsekvenser. Detta är något som vi som inte är adopterade aldrig kommer att kunna förstå eller helt sätta oss in i hur mycket vi än försöker. 

Sverige borde tillåta inlandsadoptioner igen, så man kan bli adopterad inom sverige och fortfarande ha kontakt med sitt ursprung och biologiska familj!

orkar inte läsa texten lololol

Vad ska hända med dem istället? Vad är alternativet till att elaka adoptivföräldrar prackar på dem en skälig uppväxt? Konkret då alltså. 

Bra skrivet ???? får man inte biologiska barn så är de faktiskt ens eget fel och man ska inte ta någon annans :) inte heller göra ivf för den delen... man ska inte leka gud

Jag är adopterad från Ryssland tillsammans med min en-ex tvilling. Så jag har nog haft väldigt mycket tur eftersom mitt ursprung hängt med mig genom livet & vi har  kunnat stärka varandra.  Vår relation med varandra liknar ingenting jag sett. Vi har själva ambitioner att sticka till Ryssland & leta efter våra biologiska föräldrar. Det finns en missuppfattning kring adoptioner. Jag har pratat med adoptionscentrum, begärt ut all information gällande detta. Det görs alltid ett försök att adoptera inom landet först, innan en adoption internationellt tillåts. Att bli adopterad ensam skulle nog vara väldigt påfrestande. Jag har haft tur. Klart man har haft sina utmaningar men det har alla människor - mänsklig existens innefattar mycket lidande - frågan är hur du ska förhålla dig till verkligheten?

 

Mina adoptivföräldrar är allt annat än egoister. De är anledningen till varför jag är den jag är idag. säker, hänsynslöst målmedveten. empatisk. vältalig. Bra ekonomi. Blod är inte tjockare än vatten. Det finns massa föräldrar som inte bör vara föräldrar - som fuckar upp sina barn beyond repair. Så nej, adoptivföräldrar är inte egoister. Mina föräldrar fick mig & min bror när de var 45. Anledningen var att min käre mor hade sjukdomar som gjorde det ej möjligt att få barn på naturlig väg. Att vara förälder handlar om hur mycket du är villig att offra & investera för att se till att ditt barn blir obrytbar. Jag har varit med om mycket, mycket smärta. Utan den hade jag inte varit den jag är idag. Jag vet att jag alltid varit önskad, att jag kom till Sverige med en enorm dos kärlek & längtan från mina adoptivföräldrar.

 

På barnhemmet hade jag min bror, & när man adopterar så måste man skriva rapporter om barnets utveckling & mående. När jag läser rapporterna får jag tårar  i ögonen. De har verkligen gått over and beyond för att jag & min bror skulle lyckas. 

 

När vi kom till Sverige hade vi en rad defekter & svårigheter med ALLTING.

 

De investerade i snitt över 50 000 i månaden på vår utveckling. Sporter, kognitiv träning, språk, kroppskontroll, ansvarstagande. 

 

Min vardag bestod utav inramade träningscheman om vart annat - som en aristokratisk son på 1700-talet.  Jag lärde mig mastery inom en rad olika områden, kompetenser som idag resulterat i att jag har en lön & ett jobb som är oersättlig. Bra familjevärderingar. Återigen, en inre trygghet som livets svårigheter inte kan bita sönder. Så nej, att adoptera är inte något egoistiskt. 

De har alltid varit öppna med vart jag kommer ifrån & varför jag är här. Att jag inte är biologiskt svensk ser jag bara som en fördel. Vi har ett liv, så att gråta över saker man inte kan kontrollera tjänar ingenting till. 

Det är, och har alltid varit, tillåtet.

Alltså, det finns de som inte vill ha barn men ändå blir gravida. I Sverige görs ca 35.000 aborter varje år. Tänk då hur det ser ut i ett land där tillgången på preventivmedel är mycket sämre och abort kostar pengar. Du föder ett barn, men vill inte ha det, det händer också.

Barnhemmen i många länder äv överfulla. Hade inte adoption funnits så hade många barn inte fått plats på ett barnhem, och hade antagligen inte överlevt på gatan som bebis. Att helt stoppa adoptioner skulle drabba många barn extremt hårt.

Sedan Haagkoversionen infördes på 90-talen ser reglerna för adoption helt annorlunda ut än tidigare. Nu måste myndigheterna i ett land 1. leta biologiska släktingar i ursprungslandet. 2. leta en adoptivfamilj inom landet. 3 internationell adoption. 4. bo kvar på barnhem. Därför är de flesta barn runt 2 år när de kommer till Sverige (det tar tid att utreda varje barn)

Det är såååå mycket okunnighet och faktafel som har dykt upp senaste tiden, inte minst i DN:s "granskning"

Puss på dig ts.

Adoption är människohandel.

Punkt.

Det är ingen mänsklig rättighet att bli förälder.

Vad jag önskar att de som inte kunde få barn helt enkelt accepterade det och gjorde något annat bra av sina liv. Ingen kan få allt.

Det finns inga ursäkter till att barn är handelsvaror och ofrivilligt del i en fruktansvärt smutsig och kriminell industri där så många far illa.

Läs mitt svar i denna tråd. Du snackar i nattmössan med ditt dravel 

Du beskriver dock en tillvaro som i princip inget barn, adopterat eller inte, förutom du och din enäggstvilling ("en-ex tvilling" som du kallar det, så jag undrar hur det egentligen gick med den där påkostade utbildningen du pratar om) har. Din privilegierade uppväxt representerar inte andra adopterades livsvillkor. Lätt att säga att det inte finns problem när man själv inte är drabbad.

Hur kan en ts som denna inte raderats  av mod eller anmälts av läsare och raderats? 

100%. Säger inte att det ikre finns problem. Säger inget annat än att jag är en anomali i sammanhanget. Det jag hakar upp mig på är offer-förklaringarna. Vi kan inte välja vårt ursprung eller vart vi hamnar, när man är 1-2-3 osv så är man i händerna på andra - som adopterad förstår jag känslan av att inte tillhöra, att vara annorlunda - att vara utanför. Att ifrågasätta vad man gör här, om ens "riktiga" föräldrar som kastade bort en. Att man aldrig riktigt duger, att man blivit resultatet av ett andrahandsval. Att man är på ett sätt rotlös då man egentligen inte har någon koll på de verkliga omständigheterna för ens adoption. Det är väldigt tuffa frågor att bemöta - speciellt när man växer upp. Det jag vänder mig mot är ondgörandet över något som nödvändigtvis inte innefattar människohandel osv. Att man alltid ska dra saker till sin spets istället för att se på situationen pragmatiskt.  Inprincip livet händer, saker gick ej som planerat, nu hamnade du här - gör det bästa av situationen. Det är ett bättre alternativ än att mata hjärnan med tankar som är omöjliga att få svar på, som inte kommer göra annat än att orsaka smärta. Bästa man kan göra är att begrava den smärtan & sörja det liv man aldrig fick - gå vidare & släpp det. Vi har bara kontroll över nuet (om äns det) så det är där fokus bör finnas. Det är så lätt att hamna i en negativ spiral & det hjälper ingen - inte minst en själv.