• JSA94
    Äldre 16 Oct 11:00
    3844 visningar
    13 svar
    13
    3844

    I tankar om adoption.

    Hej, jag är en ung kvinna som lever i en relation. Jag är ofrivilligt barnlös, och vi har gjort allt vi kunnat för att bli gravida på naturlig väg under 1 och ett halvt år. Men nästa vecka ska jag göra en titthållsoperation och få en diagnos.

    Jag är lite halv rädd för insemination, så vi har börjar prata om att vi kanske ska adoptera, men vilket land är vanligast att man adopterar ifrån?

    - hur ska jag dämpa min sorg över att inte kunna bära mitt eget barn? jag behöver hjälp, då jag sörjer, något så fruktansvärt!
    Kan inte glädjas åt mina vänner som är gravids och föder ut sina mirakel. Känner mig så hemsk.. Min största skräck nu är att min närmsta, bästa vänn skulle bli med barn nu, skulle bli såå avundsjuk... Usch känner mig så hemsk...:(

  • Svar på tråden I tankar om adoption.
  • Limali­ie
    Äldre 16 Oct 15:30
    #1

    En undran bara,vad är du  rädd för angående inseminationen?


    Har inga svar på dina andra frågor men vill skicka ett stort lycka till! Har varit i din sits, vi blev tillslut gravida via ivf efter 2 år. Inga fel hittades på oss och nu har vi en tjej på 2,5 månad.

  • Äldre 18 Oct 00:31
    #2

    Jag blev gravid på tredje IVF försöket. Vart annat/vart tredje par lär ju få barn genom IVF. Sedan kan det ta olika långt tid. Känner igen känslan, här hade jag försökt bli gravid i flera år och sprungit på otaliga undersökningar, sedan dyker det helt plötsligt upp vänner som sprungit om oss och haft väldigt lätt att bli gravida. Det är väldigt lätt att bli bitter eller känna bitterhet.

    Känner ett par som trots 4 försök inte lyckades med IVF, de adopterade. Sedan blir jag gravid och får ett eget barn vid 41,5 års ålder. Undras hur de kände innerst inne.

  • Äldre 19 Oct 14:00
    #3

    Men va f-n rent ut sagt! Ett adopterat barn är också ens eget. För hoppningsvis har de kommit över sorgen om att inte få biologiska barn.
    Det är kanske tur att de inte vet hur DU tänker...


    Stockholmsmilen skrev 2014-10-18 00:31:08 följande:
    Jag blev gravid på tredje IVF försöket. Vart annat/vart tredje par lär ju få barn genom IVF. Sedan kan det ta olika långt tid. Känner igen känslan, här hade jag försökt bli gravid i flera år och sprungit på otaliga undersökningar, sedan dyker det helt plötsligt upp vänner som sprungit om oss och haft väldigt lätt att bli gravida. Det är väldigt lätt att bli bitter eller känna bitterhet.

    Känner ett par som trots 4 försök inte lyckades med IVF, de adopterade. Sedan blir jag gravid och får ett eget barn vid 41,5 års ålder. Undras hur de kände innerst inne.
  • Äldre 19 Oct 14:22
    #4

    Till Stockholmsmilen.
    Du verkar rätt okunnig. Kan meddela dig och att jag har fyra barn var av en är adopterad. Jag älskar alla mina fyra barn lika mycket fast på olika sätt. Mina biobarn är exakt lika dant älskar dem lika mycket men på olika vis. Så det finns ingen skillnad på hur mycket kärlek man har till sina barn vare sig dom är bio eller ej. Har flera vänner som har både bio och adopterade barn och dom känner som jag. Så utryck inte din okunskap bland dina vänner som adopterat dom skulle inte uppskatta det. Kram på dig

  • Äldre 19 Oct 22:03
    #5

    Som tur var lyckades vi med IVF, adoption var aldrig något alternativ. Möjligen äggdonation om det absolut inte hade gått att få egna barn. Vägen dit hade varit väldigt långt, innan jag hade accepterat detta.

    Samtidigt ska man vara glad när andra blir gravida för deras skull. Jag kände mig omsprungen efter att ha försökt länge, sedan kommer vänner som haft lätt att bli gravida. Det är väldigt lätt att känna sig kränkt, bli sårad och tycka att livet är orättvist när andra haft det så lätt.

    Det finns de som till och med tagit avstånd och dragit sig undan när vänner blivit gravida. Alla andra utom vi som någon uttryckte sig. Jag ville bli gravid och var inte intresserad av andra alternativ.

    Eftersom TS är ung så borde det finnas goda chanser att lyckas, även om det kan ta tid med IVF. En person från min mammagrupp är 41 år och gravid igen, när hennes första barn inte fyllt 1 år. Så fort gick det. Själv håller jag på med IVF och försöker få ett syskon. Jag är glad för hennes skull, samtidigt som jag kan bli en smula avundsjuk när det gick så fort för henne att bli gravid.

  • Äldre 19 Oct 22:08
    #6

    Förstår TS känslor, de har vi nog alla känt som haft svårt att bli gravid. Jag hade försökt i flera år, så dyker en barndomskompis upp som har många barn och lätt för att bli gravid, och lägger ut på Face Book att hon väntar barn igen. Vidare en annan vän. Första gången sprang hon om mig, nu väntar hon sitt andra barn.

    Ja, det är normalt att uppleva de känslor som TS, samtidigt som man ska vara glad för vänners skull.

  • JSA94
    Äldre 20 Oct 10:06
    #7
    Snowgirl skrev 2014-10-19 14:00:26 följande:

    Men va f-n rent ut sagt! Ett adopterat barn är också ens eget. För hoppningsvis har de kommit över sorgen om att inte få biologiska barn.

    Det är kanske tur att de inte vet hur DU tänker...


    En fråga, har du adopterat själv?
  • JSA94
    Äldre 20 Oct 10:11
    #8
    Hoppentoss skrev 2014-10-19 14:22:17 följande:

    Till Stockholmsmilen.

    Du verkar rätt okunnig. Kan meddela dig och att jag har fyra barn var av en är adopterad. Jag älskar alla mina fyra barn lika mycket fast på olika sätt. Mina biobarn är exakt lika dant älskar dem lika mycket men på olika vis. Så det finns ingen skillnad på hur mycket kärlek man har till sina barn vare sig dom är bio eller ej. Har flera vänner som har både bio och adopterade barn och dom känner som jag. Så utryck inte din okunskap bland dina vänner som adopterat dom skulle inte uppskatta det. Kram på dig


    De är la självklart att jag är okunnig? Annars hade jag la inte frågat, whats the point , att trycka ner mig då?

    Jag har inte många vänner, men jag har en vän som är adopterad, och jag kan snacka om detta med honom och han förstår att jag kan känna så, men som sagt, de är ju - För att jag inte är där än! man kan ju inte bara VETA hur de känns. Därför ville jag få push från andra kvinnor i detta land och kanske nya tankesätt. Men genom att dumförklara mig och bara säga att ddm har lika mycket värde och man älskar dem lika mycket. De är inget som gör mig klokare!

    Jag vill veta HUR jag ska tänka. Inte ATT jag borde tänka på ett visst sätt, för då hade jag ju gjort de, men nu är de så att, jag tänker som jag gör, och kommer bli en himla bra mamma den dagen jag väl blir de, men just tanken på att inte få bära mitt eget barn - ÄR jobbig.......
  • JSA94
    Äldre 20 Oct 10:15
    #9
    Stockholmsmilen skrev 2014-10-19 22:08:04 följande:

    Förstår TS känslor, de har vi nog alla känt som haft svårt att bli gravid. Jag hade försökt i flera år, så dyker en barndomskompis upp som har många barn och lätt för att bli gravid, och lägger ut på Face Book att hon väntar barn igen. Vidare en annan vän. Första gången sprang hon om mig, nu väntar hon sitt andra barn.

    Ja, det är normalt att uppleva de känslor som TS, samtidigt som man ska vara glad för vänners skull.


    Tack, klart att man ska vara glad, men jag måste erkänna att de tar emot , även om jag verkligen inte vill känna så :/
  • neverp­reggo
    Äldre 20 Oct 19:40
    #10
    JSA94 skrev 2014-10-20 10:11:37 följande:
    De är la självklart att jag är okunnig? Annars hade jag la inte frågat, whats the point , att trycka ner mig då?

    Läs vem inlägget är till ;)

  • Äldre 20 Oct 22:03
    #11

    Vi var barnlösa i 5 år, efter flera IVF-behandlingar valde vi att adoptera och wow, det är det bästa beslut jag någonsin fattat. Utan det hade vi inte haft vårt älskade barn. Jag älskar hen så mycket att det gör ont!


    Men man måste veta att adoptera inte är någon raksträcka, det tar många år och allt går inte alltid som man tänkt sig. Mellan två-sex år får man räkna med att det tar från start till mål. 

  • Äldre 21 Oct 22:36
    #12

    Det är en stor sorg att inte få uppleva en graviditet och allt däromkring. Läste om en tjej som skulle adoptera men blev gravid. Av rädsla för att såra sin väninna som hade svårt att bli gravid lät hon bli att berätta tills det inte längre gick att dölja. Hon hade själv blivit väldigt ledsen när den ena efter den andra blivit gravida.

    Insemination är väl inte så farligt. IVF är ett större ingrepp. Jag förstår fullständigt att det är viktigt för dig att få bära ditt eget barn i magen. Jag kände precis likadant. Redan på BB tittade man efter likheter. Barnet är en kombination av föräldrarnas gener som barnmorskan sa. Jag förstår fullständigt att det är en stor sorg att inte få uppleva en graviditet.

  • Äldre 21 Oct 23:15
    #13

    TS, Nä vi har inte adopterat, men har stått i adoptionskön. Jag tror det är en process att komma fram till att man ska adoptera. Olika människor har olika lång väg till beslutet. För vissa känns det kanske aldrig rätt med adoption och för andra känns det rätt med en gång. Jag känner att det genetiska inte är så viktigt för mig och väntan på ett barn från ett annat land känns nog så spännande som att vänta på det via magen. För mig var det största hindret med adoption att det kändes krångligt. Papper, referensbrev, granskningar och intyg kändes övermäktigt. Samtidigt inser jag att det är för barnets bästa. Vi har varit oskyddade i åtta år, förlorat ett barn i vecka 23 och haft sex missfall. Efter fyra år kom våran älskade dotter. Det var den vägen det blev. Nu lämnar vi barnförsökandet bakom oss och lever som enbarnsfamilj. Jag känner dock att jag skulle ha varit lika nöjd om vi hade valt adoptionsvägen. Jag har accepterat att våran väg till barn har varit mer än trasslig och jag är ödmjuk inför det faktum att vi faktiskt fick ett barn till sist. Det har varit många tårar, känslor och ilska på vägen och att vi skulle ställa oss i adoptionskön var långt ifrån självklart från början. Det är en process som är individuell. Det går nog inte att snabba på den. Man får känna efter från dag till dag helt enkelt. Jag hade nog kunnat hoppa över IVF och gått direkt på adoption om det inte hade varit så krångligt och kostat så mycket pengar. Så här i efterhand har det ju krånglat mer att försöka få barn magvägen, men det visste man ju inte då. Sen har inte sambon varit riktigt i samma fas som mig i adoptionstankarna och det gäller ju att man är i fas där också.

Svar på tråden I tankar om adoption.