Skulle uppskatta era tankar

Vi bestämde att detta är vårt sista försök att få ett barn genom magen, sen blir det adoption. Det sista försöket misslyckades och vi gick vidare med adoptionsplanerna. Det var ju ett barn till vi ville ha, ett syskon till det barn vi hade oavsett på vilket sätt det skulle komma till oss! Sorgen över alla misslyckade försök att få barn är ju en erfarenhet och en känsla som vi måste lära oss att hantera så som alla andra sorger vi går igenom i våra liv. Det kommer alltid att vara en del av vår historia.

Att adoptera behöver inte betyda lång väntan. Vi var hemma med vår son inom ett halvår efter att vi fått vårt medgivande. Vi valde att adoptera ett barn som man söker föräldrar till. Det var ju som sagt ett barn vi ville ha och om barnet hade någon form av "skavank" eller inte var oviktigt. Att aktivt välja ett barn med SN (Special Needs, särskilda behov) gjorde att vi slapp vänta, det hade vi ju gjort tillräckligt länge! Även om vår son räknas som SN- barn i ursprungslandets ögon är han ju vår alldeles egna underbara unge nu :) Att adoptera är ett fantastiskt vis att få barn på!!

Hej!

Tack för ditt svar!

Jag håller med om att adoption säkert är ett underbart sätt att bli förälder på. Dock kan jag inte tala av egen erfarenhet. Än.

SN-listan är ju så lång och mångfacetterad så visst är vi öppna för ett barn med speciella behov men jag tror inte vi är så öppna så vi "tjänar" tid på det. Att barnet haft en deprimerad mamma gör det ju till ett "SN-barn" samtidigt som HIV också gör det och det är ju väldigt olika saker. Du vet ju såklart det. : ) Jag bara tänker högt.

Jag hade hoppats på några fler svar för jag misstänker att många harvat i fertilitetsträsket samtidigt som man börjar planera för en adoption. Men jag kanske har fel. För mig känns det tungt att släppa.

Men du, du har ju, som jag förstår det, ett biobarn och ett adoptivbarn.

När man går på föräldrakursen får man höra rätt mycket om vilka komplikationer det kan bli och vilket barn som kommer känna sig mest älskat osv.

Hur har du upplevt vardagen med barn från "två håll"? Får man fråga vad det är för ålder på dina två och hur gammal det första barnet var när det andra kom?

Jag kan inte tänka mig att det inte kommer gå bra. Mest bara nyfiken nu när du svarade. : )

Vi har samma resa bakom oss med en längtan efter barn, men inte lyckats via IVf. Vi bestämde oss tidigt för att satsa på adoption för att inte behöva uppleva den oro som alla försök innebär, både fysiskt . Vi har aldrig sett adoption som ett andrahandsval- kärleken till ett barn sitter inte i huruvida man liknar varandra eller inte. Kärleken till ett barn sitter i hjärtat! Du skriver om en förlorad kamp. Så har jag och min man aldrig sett på saken, kanske för att det viktiga för oss är att få bilda familj och inte sett de biologiska banden som viktiga. Jag har genom min diagnos lärt känna flera kompisar som idag har adoptivbarn och alla säger att det har blivit så rätt.

Vi har i dagsläget alla dokument i givarlandet och väntar på barnbesked. Väntetiden är så klart för lång, men det gäller att göra den till något positivt. Man måste ta väntan i olika etapper och sätta upp olika delmål. Livet måste gå vidare parallellt med väntan, detta gör att väntan blir hanterbar för mig i alla fall.

Vi t ex planerar och drömmer också om hösten då vi tar över mitt föräldrahem. Planen för hur barnrummet ska se ut är redan klar! :)

Jag och min man fattade ju tidigt beslutet att inte göra försök efter försök med IVF. Direkt efter beslutet släppte våra funderingar på IVF och ju längre vi kom i utredningen och sedan sammanställningen av dokument inser vi att vi inte kunnat göra ett bättre val. Tidigare såg jag bara gravida magar men idag ser jag adoptivbarn "överallt".

Nu när vi närmar oss målet och som bäst håller på att berätta om vår lycka, möts vi enbart av positiva reaktioner. Jag kan tänka mig att jag har samma då känsla som när man får berätta om lyckan att vänta ett biologiskt barn. Vi längtar, drömmer, funderar och planerar på samma sätt.

Tack för ett klokt svar Stimpan!

Jag tycker det är nyttigt, för mig, att höra hur andra resonerar för jag har blivit så insnöad. Jag har alltid tänkt att två barn och en hund blir toppen och det vore bra om de inte har FÖR stor åldersskillnad så de inte växer upp som två ensambarn. (Absolut inget fel på ensambarn men min önskan har alltid varit sådan. ) Jag har ju "bara" varit gravid och aldrig adopterat. Jag vet hur överväldigande lycklig jag var när jag plussade (insemination) och skapade verkligen band med barnet i magen. Jag har så innerligt velat uppleva det igen!

Att adoptera innebär säkerligen exakt samma lycka men jag vet ju inget om det. Jag har ju aldrig adopterat. Att släppa tanken på att bli gravid för något som är okänt för mig är svårt. Genom hela mitt liv har jag satt upp mer eller mindre svåra mål och märkt att jobbar du hårt kan du uppnå vad som helst. Plötsligt är det inte så. Jag har svårt att "ta in" att jag jobbat hårt men inte uppnåt det jag vill.

Men det verkar klokt att ta väntan i etapper. Jag tror jag kommer må bättre när våra papper är klara. Liksom när längtan efter ett syskon väller över en kan jag hålla fast vid att vi faktiskt väntar barn. När det väller över mig nu är det som ett öppet hav. Vi är ju "bara" i slutet av vår medgivandeutredning.

Jag ser också adoptivbarn överallt. Det kanske är ett gott tecken! ; )

JAg kan inte längre svara med namnet biooadopt av någon anledning...

Detta med SN är ju väldigt olika, både hur varje förälder själv tänker och hur mycket de påverkar barnen. Om jag förstår dig rätt så tänker du att en deprimerad mamma är ett mindre SN än HIV, jag tänker tvärt om. Nu gör jag det men inte för några år sedan... Just HIV sa vi absolut nej till men idag har jag en helt annan kunskap kring det och hade nog känt att det vore hanterbart för oss medan jag på ett bättre vis förstår hur traumatiserande det kan vara med en deprimerad ensamstående förälder, inga barn tas ju om hand och adopteras bort om de inte har det väldigt illa i sin biologiska familj.

Detta med biologiskt och adopterat barn samma familj är för oss föräldrar ingen skillnad och jag tror än så länge inte att barnen funderar kring det heller. Jag hoppas så klart att vi så tydligt visar att vi inte gör någon skillnad på barnen att de inte har någon anledning att börja fundera i de banorna. Detta är inget vi går o funderar över och tänker på att visa eller inte visa. Vi älskar dem ju lika mycket så det blir liksom ingen skillnad att visa... För oss är de som om de vore två adopterade syskon eller två biologiska... Förstår du hur jag menar? Däremot gör vi  stor skillnad mellan barnen, stor skillnad för att de är olika, de är olika i ålder och olika som personer och har olika behov av oss föräldrar.

Att få ett syskon när man är 8-9 år är omvälvande, att få ett syskon som från början är 3 år är ju liksom ännu mer omvälvande och jobbigt men allt i livet är inte lätt, så är det och vi får lära oss att hantera det. Jag skulle kunna rabbla upp en massa jobbigheter kring detta men det är ingen skillnad på om det första barnet också är adopterat eller biologiskt, mer än att ett biologiskt barn förhoppningsvis har den fördelen att uppväxten varit "enklare" från början.

Hur vet man att barnet inte är kidnappat och sålt till adoptionsbyrån? Man hör ju om sådana historier ibland.

Barn blir inte sålda till en adoptionsbyrå. Barnen bor vanligtvis på barnhem, man letar efter biologiska släktingar eller en adoptivfamilj inom landet först. Sen blir barnet öppet för internationell adoption. Det finns färre barn som är öppna för adoption än det finns adoptanter, därav den långa väntetiden. Så man adopterar inte bort barn utan en ordentlig utredning. Kostnaden för adoptionen går inte till barnhemmet, utan är en kostnad för förmedlingsarbete i Sverige och utomlands, resor, översättningar, vård mm. 

Tack för svaret bioadopt!

Ja jag kan inte påstå att jag är något annat än novis när man försöker tänka sig in i vilka sn man tror sig klara av och inte. Tycker det känns svårt att "välja" och alla tänker så himla olika så det är också nyttigt att ta till sig.

Det här med att ha ett barn från både magen och adoptivsvängen känner jag egentligen ingen oro över. Som du säger tror jag det blir. Att man älskar dem lika mycket. Däremot känns det som att föräldrakursen pekade på många problem med just den kombinationen och det känns inte "rättvist". Jag har två adopterade vänner som växt upp med biologiska syskon och de har aldrig upplevt det som att det varit skillnad på barnen eller på hur mycket föräldrarna älskade dem.

Man tänker och tänker men eftersom man inte VET förrän man väl är i situationen så blir det mest att det snurrar i huvudet. Precis som med allt man inte har koll på : )