Hur vet man? Skiljas eller stanna?

Hm, det som slår mig är att du är 42 år. Du kan fortfarande få ett fantastiskt och kärleksfullt liv med massor av upplevelser tillsammans med en kille i samma ålder. Tänk om du träffar en en kille som är lika svältfödd som du? Vilken fantastisk chans du har att få bli nykär igen. Känna dig älskad och omtyckt varje dag du vaknar. OK, det kan vara svårt att träffa någon men så länge du går och drar benen efter dig kommer inget att hända.
Säg du till din man att du vill skiljas, nu.

Tack fortfarande gift för ditt råd. Visst skulle det vara härligt att träffa någon som har samma behov som jag men sen undrar jag om gräset är grönare på andra sidan eller om det blir som det liv jag lever idag.

Vem vet? Hur får du reda på det?? Vad vet om ditt nuvarande förhållande om 10 år?? Tror inte det är roligare än vad du beskriver hur det ser ut idag. Tänk på det. 

Eller så sätter du dig ner med din man och säger att luften är så tjock att man kan skära i den. Att du saknar att känna dig älskad att du undrar om inte han känner likadant? Om ni inte ska ta och ge er själva en ordentlig spark i röööööööööööööööööven och ta vara på ert äktenskap för förmodligen vill ni båda hitta den där känslan igen.

Och innan ni kollar om gräset är grönare kan ni ju börja vattna den egna gräsmattan?

Haha, hade kanske formulerat svaret på ett annat sätt, men Vibeche har faktiskt en poäng där. 
+1

Jag tycker du har många saker i ditt inlägg som talar för att det är dags att gå.

* när man inte har några känslor kvar
* när man inte kan prata
* när man inte har fysisk kontakt.
* när man inte känner sig älskad och när man är osäker på om man älskar sin partner

Frågor du kan ställa dig och honom
* har ni gettt upp hoppet om att erat förhållande kommer bli bättre?
* är ni båda villiga att jobba på det isåfall
* eller kan du  nöja dig med att leva som ni gör nu?
 

Känner precis som du. Vi har det lika dant här hemma. Vi pratar inte med varandra, vi har ingen som helst närhet, vi tittar inte på varandra. Så har det varit i snart 2 år. Varit tillsammans i ca 8 år, gifta i 3.
Vi har aldrig kunnat prata om saker som behövts talas om, vi har aldrig haft ett gräl. I stället tjurar min man och det kan han göra i flera veckor om han vill. Han kan utesluta mig helt i tre veckor utan problem. 
Och med tiden så har jag blivit lika dan.

Vi har två barn...

Jag har funderat länge på skilsmässa, och i måndags sa jag detta till min man som då erkände att han tyckte väl lika dant.. Så i helgen ska vi ta ett beslut.

Min kollega som vet om detta talar om parterapi, men jag har funderat dessa dagar. har vi några känslor kvar? Om inte vad är det då för ide med terapi. Vi har sagt att vi måste skärpa oss så många gånger med det blir aldrig bättre. Så för min del lutar det åt skilsmässa, men fan va tungt d kommer att vara att lämna allt, hus och annat. Jag är alltså orolig över det praktiska inte över att bli av med honom. ;(

Har du känslor kvar för honom då tycker jag du ska kämpa. Parterapi sägs vara bra om man inte kan tala med varandra. 

Lycka till!!

Vet du egentligen om du har känslor kvar? De kanske är slut, eller också väldigt slumrande, men går att väcka... jag tycker att parterapi var en bra ide`- för alldeles oavsett om ni ska fortsätta eller avsluta, så har ni för alltid barnen tillsammans och ett samarbete kring dem...
Parterapi behöver inte alla alltid syfta till att hela, utan kan mycket väl vara för att avsluta på ett bra sätt och gagna för gott samarbete efteråt.... vet flera som gått i parterapi efter skilsmässan, just för att kunna kompromissa, prata med varann och se barnens bästa...

För även om ni nu är helt överens och sams, så vet man inte hur det kommer att se ut framöver, när nya partner mm kommer in i bilden, när ekonomin ska delas...

Tankar, känslor och handlingar hänger ihop. Om dina handlingar är avvisande kommer dina tankar och känslor spegla detta, vilket i sin tur ger ännu mer avvisande handlingar. Men även tvärtom.
Om du eller din man (eller bägge) har ett inlärt undvikande beteende, kommer detta förstärka sig själv. Eftersom man förväntar sig ett avvisande, kommer man ha reagerat på avvisandet innan det ens har skett. Det blir så inte lätt att skapa en vettig relation med närhet. 
Jag är exakt i er position, fast mannen. Vi är några månader längre in i processen.
Att ta sig ur en sådan situation tror jag är mycket svårt utan hjälp utifrån. Även om jag tycker att jag känner mig själv, så har familjeterapin gett otroligt mycket. Utan familjeterapin hade vi förmodligen brutit direkt när vi kom till vägskälet i höstas. Det hade inneburit att vi hade haft med oss samma beteendemönster in i eventuella framtida relationer och förmodligen gjort samma misstag. Vi tog beslutet att gå i familjerådgivning och låta detta ta lite tid. Mina känslor var helt borta under efter en lång period av dålig relation. Mitt uppe i rådgivningen känner jag att de inte är borta, utan faktiskt finns kvar. Om vi kommer vara ett par även i framtiden får vi se, men vi jobbar på det iallafall. Om ni bryter i en framtid, så vill du känna att du gjort vad du kan för relationen, och att du inte tar med dig dåliga beteenden.

Hej, idag är ingen bra dag. Jag försöker prata med min man om vårat äktenskap och har föreslagit rådgivning men nej det vill han inte....

Han är ju vuxen och jag kan ju inte tvinga honom, men det jag inte fattar det är hur man kan sitta precis jäkla stum så fort jag börjar prata känslor. Det är som han inte förstår att det är allvar, att det faktiskt är början på slutet för vårt äktenskap.

Det blir bara envägs, jag pratar - han blir stum och ser bara ledsen ut.

Han sa igår när jag frågade om vi skulle bli särbo för att testa om det är separera vi ska göra "då sårar jag ju ingen iallafall".

Jag får inga svar på någonting.. Han blir sur om jag frågar va han känner för mig och oss, han är ju här och det är inte han som är jobbig säger han. Det är som om det är upp till mig, väljer jag att stanna blir allt som vanligt och går jag - ja vad händer då?

Usch jag kanske bara har för höga krav på min "stackars" man?

Eller?

TS, lider med dig. Jag vet precis hur svårt det är med en partner som inte vill prata eller kommunicera. Vi söker alla närhet och kärlek. När vi är i kris går vi tillbaka till gamla och inlärda beteenden, som kanske fungerade då men som inte är speciellt bra i en relation. Utan att veta nånting om din man, så kanske det beteende som din man har, det sätt som han tror är bäst för att få tillbaka dig och återfå närheten. För alla andra är hans metod helt galen, men han har kanske ingen annan metod. Just nu saknar han helt enkelt språket som krävs. Jag är ingen terapeut och är mitt uppe i mitt egen 'kris' så jag kan bara gissa utifrån min egen begränsade erfarenhet. Jag tror vi alla är rätt lika när det kommer till kritan. 

Din man måste prata med dig. Förmodligen behöver han/ni professionellt stöd. Förmodligen skulle du vara hjälpt av att gå till familjerådgivningen på egen hand i ett första skede, speciellt om du inte har någon vän du kan tala med.
Har din man någon i sin närhet som kan ge honom stöd i detta? Har han någon han litar fullt på, som kan tala med? Kan en sådan vän få honom att komma igång med att tala? Som så småningom kan leda in honom till en gemensam familjerådgivning?

Jag vill inte på nåt sätt ta din mans parti, men ge honom lite tid att utvecklas. Men bara om du faktiskt ser utveckling. Han måste lära sig ett helt nytt språk och ett helt nytt beteende. Det tar tid, även om han jobbar så mycket han kan. Om ni inte gör något, utan bara låter tiden gå... Det blir inte bättre, tvärtom...Jag vet hur det känns att ha en partner som inte vill prata. Man vill bara skrika åt partnern "MEN SÄG NÅT DÅ! SÄG HUR DU KÄNNER! JAG ORKAR INTE MED TYSTNADEN!" Men det hjälper inte.
Boka en tid med familjerådgivningen. Säg till din man att du vill gå dit med honom. Anklaga inte, säg bara att du vill han följer med. Följer han med, bra, följer han inte med så har du ändå startat din egen process. Du kommer känna och förstå att du har stöd, att det finns ett liv, att det finns metoder och verktyg. Skriv här i forumet dina tankar, känslor, funderingar. Vad som än händer kommer du gå ur detta starkare och som en bättre människa.
Håll ut.
/N

Tack NisseSwe för dina kloka råd! Jag blir verkligen så j..la flustrerad på min man, vi har pratat lite idag (notera att jag skriver vi) vilket är mkt bra men tyvärr gav det ingenting utan snarare mer ångest.

Min man trycker på att det blir så stora konsekvenser för vårt ena barn som håller på med en sport som kräver mkt pengar och tid, då skullen barnet inte kunna göra det och vi inte stödja ekonomiskt, så summan blev stannar jag så kan barnet hålla på går jag då drar han in sin del i detta.

Ska man försöka investera några år till i äktenskapet eller lägga ner och såra även mitt barn?

Fy f..n säger jag bara livet ska verkligen inte vara lätt.

Styrkekramar till dig NisseSwe som trots egen kris ger stöd till andra.!!

TS, vännen, tack för dina uppmuntrande kramar.
Du hör ju själv hur korkat din man resonerar. Att stanna kvar i en relation för att ett av barnen har en dyr aktivitet.... Vad skulle barnet säga om några år att ni var kvar i en död relation enbart för barnets aktivitets skull? Jag tror inte det finns nåt barn i världen som vill se sina föräldrar ledsna och olyckliga för en aktivitet.

På något sätt behöver nog din man få hjälp att se sig själv och sitt beteende. Utan egen förståelse är förändring omöjlig. Utan förändring kommer ni aldrig ur er situation. Det enda som annars möjligen kan hända är att ni skjuter upp det oundvikliga en tid. 
Om ni lyckas förändra er relation så har ni förmodligen goda chanser. Men det är tufft. Trots att jag känner mig själv relativt väl, trots terapi i närmare 5 månader, både gemensam och individuell, trots alla timmar med egna tankar, faller jag tillbaka i gamla beteenden med undvikanden. I går natt vaknade jag mitt i natten rätt övertygad om att jag borde avsluta vårt äktenskap trots att vi försöker. Jag var säker på att det inte var någon idé att försöka mer, att det aldrig kan bli någon närhet mer osv. När väckarklockan ringde 3 timmar senare utan att jag sovit en blund, var jag bokstavligen millimeter från att väcka min fru o helt enkelt bryta upp och gå därifrån. Nånting stoppade mig och det var först i bilen på väg till jobbet som jag vaknade till o undrade vad f-n jag höll på med. Allt detta TROTS att jag vet exakt vad som styr mig och vad jag är rädd för. Menar med detta hur svårt det är att bryta beteenden som går igång när man är i kris.

Du och framförallt din man behöver professionellt stöd. Gå till familjerådgivningen eller privat terapeut. Jag har visserligen bara träffat två terapeuter, men båda har öppnat upp så mycket. Om ni förstår mer om er själva och varandra, och verkligen vill jobba med er själva, så har ni förmodligen goda chanser. Om inte, så kommer du iallafall vara bättre rustad för vad som än händer.
Fundera på hur du vill vara som människa och försök vara den människan. Låtsas att det gått ett år och att du tänker tillbaka på hur det var just nu. Hur vill du ha agerat för att du ska känna dig nöjd med hur du hanterat situationen? Agera så.

Du är värd mer. Alla är värda mer.
/N

Får jag hänga på?

Berättade för min man för två veckor sedan att jag vill skiljas, jag bestämde mig egentligen långt innan jul. Han vill inte. Tror han kom lite framåt i helgen. Han grät och undrade om det fanns någon som helst chans att jag skulle ändra mig. Vi har inte kramats eller haft fysisk kontakt på ungefär ett halvår, sexlivet rätt dött senaste fem åren. Två barn, i låg och mellanstadiet. Vårt stora problem är kommunikation! Har aldrig fungerat och vi har varit två omgångar tidigare i familjerådgivning, senaste för ca tre år sedan. Men jag tror jag gav upp redan då! När jag tittar på hus och planerar eget boende och ser möjlighet till egen tid blir jag bara glad! Ingen ångest alls att ha barnen på halvtid, undrar ibland om jag är väldit konstig, men de har ju en jättebra pappa som kommer ha dem den andra tiden. Vill flytta från landet med massor av uthus, renoveringar, snöskottande och stoooor yta att klippa sommartid till enplans inne i stan, fjärrvärme, liten gräsmatta, leja bort skottning. Ja ett enklare liv där vi kan umgås, cykla på stan eller till stranden. Barnen kommer gå kvar i samma skolor. Ekonomin inget problem. Problemet är jag, att ta beslutet att splittra familjen och såra min man och även förstöra mina barns barndom. Men jag är så olycklig. Vill bara få vara glad igen.

Tycker du skriver klokt. Jag har bett min man gå till terapeut för att klara av att säga saker, inte bara tiga och tro de försvinner. Han kan ibland inte ens svara på frågor jag ställer och det är oerhört frustrerande. Men han har inte gjort det. I mina ögon ser jag det som att han inte anser det vara värt mödan, att han inte vill kämpa för att äktenskapet skall fungera. Han mår bra och jag mår skit, men jag ska bara acceptera hur han är! Det är väl det jag nu slutligen bestämt mig för att inte göra. Usch vad detta är svårt!

Utan att känna din man, så tror jag inte han anser ert äktenskap vara så lite värt att han inte alls vill jobba för det. Däremot har han förmodligen inte alls vare sig orden eller vanan att prata. I kriser går vi tillbaka till gamla beteenden som en gång i tiden fungerade, men som i vuxen ålder i en vuxen relation inte alls är lyckade. Har han nåt argument att inte gå till terapeut? Jag gissar att om han har några argument, så är de rätt fåniga. Tror du verkligen att han mår bra? Är han verkligen så oempatisk att han inte alls märker hur du mår?
Har han någon vän han kan tala med istället för en terapeut? För vissa/många män kan nog en terapeut vara helt främmande. Hade någon för 15 år sedan påstått att jag skulle hamna hos en terapeut, så hade jag bara tittat på dem. Det är egentligen inte ditt ansvar, men hans process blir nog mindre smärtsam om han öppnar sig. För er framtida relations skull och era barn, försök.

Vi kommer alla till vägs ände nån gång. Utifrån din text verkar du redan ha passerat gränsen. Vissa saker går inte att fixa. Vi behöver inte tycka om det, men så är det ibland. Det är klart det är jobbigt. Se det som att du är människa med normala känslor, annars vore du en fullfjädrad psykopat. Jag tycker det viktiga är att kunna stå för vad man gjort. Att känna att man har agerat klokt, att man försökt, att man gett den tid som behövts. Det enda du kanske ska tänka på att han inte alls kommit lika långt i processen som du. Han behöver nog hinna landa lite. En annan sak är att om han inte är uppmärksam i vanliga fall, så kommer han garanterat behöva väldigt tydliga signaler nu. Räkna inte med att han kommer förstå annat än enkla ord och korta meningar.

Se framåt för dig o dina barns skull. Var glad över nytt boende och en enklare vardag. Försök vara den människa du vill vara.
Håll oss uppdaterade hur det går för dig.
Håll ut.
/N

Likadant hos mig. Jag har verkligen velat få med min man på parterapi i flera år för att vi har stora problem o kan inte kommunicera med varandra. Han har inte velat "för han har inga problem". Nu går vi i fam.terapi för att vi är tvingade, våra barn mår skit. Jag vill skiljas men inte min man... Han säger att han har känslor för mig ?.. Om man har problem och tänker fortsätta tillsammans / skiljas så är det i vilket fall mycket bra och väldigt nödvändigt med terapi för barnens skull. Kommunikation !

Visst är det flustrerande att man har så många frågor och får inga svar, min man bara lämnar över ansvaret på mig att bestämma om vi ska fortsätta eller inte.

Min man mår nog inte så bra, jag funderar på om han är deprimerad/kris.

Han tränar mkt och känner sig likgiltig för det mesta säger han.

Någon som levt med deprission?

Han sover dåligt på nätterna, har höga krav på sig och sin omgivning, extremt utråkad på jobbet (i flera år) , kan inte bara vara utan måste ha ngt att göra hela tiden, han ser inte någon glädje med något utan vill bara ha mer eller vara bättre...

Plus att han inte kan prata känslor frågar man hur han mår så svarar han vet inte, vet inte är svaret jag får på mkt.

Så nu vet inte jag mkt heller ....

Det låter som att din man har en hel del ångest och oro som han bär på. Kanske är det en depression, kanske är det "bara" ångest och oro. Men han mår i alla fall inte bra, och det vet han nog själv egentligen. Går han med på att gå till vårdcentralen? Han behöver hjälp och på VC kan kanske en läkare få honom att inse att allt hänger ihop, hans mående, ert äktenskap och ja hela livet hänger ju ihop?
Ge honom lite mer tid, det tar tid att komma ur ångest/depression och att inte inse problem och ta tag i det kan vara en del av depression och ångest. Det är lätt för den som inte är deprimerad/har ångest att tänka:"Ja men ta tag i det för helsike!" Men att ha svårt att ta tag i saker/ inte ha förmåga att ta initiativ/ inte ha mental ork att ta tag i problem/ inte ha förmågan att göra något åt sin situation kan vara ett av symptomen, en del av sjukdomen. En depression/ångest kan ha så många symptom som många inte tänker på.

Tack, för ett väldigt bra svar. Jag försöker ge honom tid. Vi var på familjerådgivning idag och det visar sig att jag visst i min försiktighet varit otydlig så han går och tror att jag kanske kan ändra mig. Att det finns känslor inom mig som jag stängt inne. Men de är helt borta och jag vill bara se framåt just nu. Vill se på hus, planera flytt, berätta för släkt och vänner och framförallt barnen. Även om jag bävar mycket för att berätta för barnen förstås. Men några veckor till ska jag bita ihop, sedan vill jag vi berättar, skickar in skilsmässoansökan och går på banken och börjar fixa med hus och bodelning mm.