• Anonym (TS)
    Äldre 12 Apr 11:40
    1010 visningar
    5 svar
    5
    1010

    Förstföderska

    Hej!

    Jag är gravid för andra gången (MF i vecka 8 i december), var på inskrivning i veckan och berättade då för barnmorskan att det inte finns en chans att jag föder vaginalt.

    Jag har haft panik vid tanken på en vaginal förlossning sedan det att jag förstod var barn kommer från och har hävdat i sten under många år att jag ALDRIG ens skulle skaffa barn.

    Nu har jag råkat bli gravid och vi har beslutat oss för att behålla om naturen tillåter oss att få ett barn.

    Just nu känner jag att det är många orosmoment, dels oron för ännu ett missfall och sedan det här med förlossningen.

    BM sa att "ingen kan tvinga dig att föda vaginalt", men jag fick känslan av att de inte skulle ge sig särskilt lätt.

    Någon annan som fått planerat snitt som förstföderska?

    Krävdes det mycket bråk?

    Att gå på aurorasamtal ska jag givetvis, men att bota en fobi som jag haft i över 20 år kommer de inte lyckad med innan det är dags.

    Tips och råd för att komma över förlossningsrädslan tackar jag vänligt men bestämt nej till.

  • Svar på tråden Förstföderska
  • Äldre 12 Apr 11:53
    #1

    Jag fick planerat snitt som förstföderska.


    Jag tog kontakt med aurora innan grav och förklarade att jag under inga omständigheter kunde tänka mig att föda vaginalt. Jag fick veta att ingen blir tvingad.


    Jag sade sedan till redan på inskrivningen att jag endast kunde tänka mig snitt. Jag fick en Aurora-BM som ordinarie BM och insisterade på att få ett samtal med läkare så fort som möjligt. Jag förklarade att jag inte kunde prata om andra saker som hörde ihop med graviditeten så länge förlossningen hängde över mig som ett hot.

    Ordet "hot" tog riktig skruv och BM fixade läkarsamtal åt mig till vecka 16. Hon bokade också in mig på aurora-samtal, men jag avbokade det samtalet.

    Läkarsamtalet tog 5 minuter till godkänt snitt och sedan pratade vi i ytterligare 5 minuter.

    Mina bästa råd...

    Håll det enkelt. Säg bara nej. Du behöver inte gå i terapi eller försöka behandla din rädsla. Ett nej är ett nej. "Jag känner mig hotad" är ett effektivt sätt att komma framåt.

  • Äldre 11 May 14:00
    #2

    Jag fick planerat snitt på grund av förlossningsrädsla med mitt första (och hittills enda) barn. Min BM sa precis som din; ingen kan tvinga dig till att föda vaginalt.
    Jag visste redan dag ett att jag ALDRIG kommer att föda vaginalt, men jag gick på mötena de ville i alla fall.


    Jag gick på ett fåtal möten med aurorabarnmorska, minns att vid första så pratade vi bara lite med varandra om varför jag inte ville föda samt att hon tog upp risker med KS jämfört med vaginalt och tvärt om. Jag skrev även ett brev om varför jag inte ville föda som jag tog med mig (eftersom jag var så rädd att börja gråta och inte få sagt det jag ville säga).

    Vid ett tillfälle fick jag se en förlossningssal och testa lustgas, ett tillfälle övade vi på andning.. Ja, det var typ det. Sen fick jag träffa en läkare som sa samma sak som aurorabarnmorskan "ingen kan tvinga dig"-snacket, men hon underströk alla risker samt att jag då skulle träffa den här aurorabarnmorskan några gånger.

    I slutändan sa jag blankt nej till att föda efter övertalningsförsöken (som jag antar att mötena var) och det var inga problem att få planerat snitt efter det,

  • Äldre 11 May 14:02
    #3

    Ett tips om du inte vill bråka är att bara göra som de säger; gå på mötena, prata och diskutera (skadar inte att vara inte påläst). Gråt om du vill gråta, gör det som faller in. I slutändan är det bara att säga "Tack för hjälpen men jag vågar ändå inte föda". Ungefär så gjorde jag.

  • Anonym (signe­)
    Äldre 15 May 11:04
    #4

    Sen- inte att glömma - det finns någonting bakom rädslan som man kanske inte ens själv vet om. Ofta slipper man den tyngden om man föder o bemästrar o vinner över sin rädsla. Denna tyngd hänger annars med i ens liv forever och kan - i värsta fall - ge upphov till väldigt mycket illamående psykiskt. Så, ibland kan det vara bäst att ta sig in i kampen med rädslan o visa vem som är starkare, att gå ut som vinnare i den fighten är nånting utöver allt annat man kan göra o man blir enormt mycket starkare med 110% självförtroende på köpet, den känslan kan inte mätas med nånting annat - wow. Även värt o tänka på, då man har ett långt liv framför sig o gärna vill må bra.

  • Anonym (signe­)
    Äldre 15 May 11:04
    #4

    Sen- inte att glömma - det finns någonting bakom rädslan som man kanske inte ens själv vet om. Ofta slipper man den tyngden om man föder o bemästrar o vinner över sin rädsla. Denna tyngd hänger annars med i ens liv forever och kan - i värsta fall - ge upphov till väldigt mycket illamående psykiskt. Så, ibland kan det vara bäst att ta sig in i kampen med rädslan o visa vem som är starkare, att gå ut som vinnare i den fighten är nånting utöver allt annat man kan göra o man blir enormt mycket starkare med 110% självförtroende på köpet, den känslan kan inte mätas med nånting annat - wow. Även värt o tänka på, då man har ett långt liv framför sig o gärna vill må bra.

  • Äldre 15 May 13:41
    #5

    Tycker det är så tråkigt att i varje tråd om planerat snitt så komer någon in och säger hur fantastiskt det är om man vågar föda vaginalt istället. Det blir bara så fel, det är som att man får en smäll i ansiktet faktiskt.

    Ja visst kan det finnas saker bakom, ibland handlar det "bara" om att man inte vill spricka eller ha ont, men när man redan är gravid finns det ingen terapi eller hjälp i världen som kan hjälpa eftersom man är i en tidsfrist. Vill man arbeta på rädlsan senare - fine. Men att börja i vecka 1, 2 eller 20+ funkar inte.

Svar på tråden Förstföderska