• Tjejen­82
    Äldre 21 May 15:54
    5831 visningar
    35 svar
    35
    5831

    Gravid men mannen vill inte

    Jag plussade för ca 2 dagar sen och känner mig glad. Eller borde det. Istället är jag förtvivlad.
    Min man vill inte ha fler barn :( Vi har 3 sen innan och han är orolig för ekonomi boende bil och
    om kärleken ska räcka till dom andra.


    Jag har velat ha barn länge, känt att jag inte är klar. Detta var oplanerat så jag förstår
    honom med. Och visst är jag rädd, ledsen, glad och allt där emellan  men jag kan se
    framtiden och att vi fixar det bara vi har varandra.
    Han säger att han inte tänker tvinga mig till något och att han förstår mig med men han
    vill verkligen inte, han pallar inte att börja om :(


    Känns hopplöst just nu. Om det blir abort nu skulle jag må skit, känner redan för livet i magen.
    Känns som att om jag tar bort det nu vet jag att det inte blir mer.


    Samtidigt älskar jag min man och mina barn, vill inte s¨ra honom och respekterar det han
    vill men är livrädd av bara tanken.


    Ni som vart i samma sits snälla berätta hur det gick <3

  • Svar på tråden Gravid men mannen vill inte
  • Tjejen­82
    Äldre 21 May 16:58
    #1

    Ingen som vill berätta :(

  • Tjejen­82
    Äldre 22 May 07:04
    #2

    Trist, inga svar

  • Äldre 22 May 08:35
    #3

    Vi hade tre barn för ett år sedan, men jag ville ha fler (hade två större och en ett-åring). Min man ville absolut inte, han var lite emot trean också. Jag blev naturligtvis jätteledsen, och vi hade några väldigt jobbiga månader. Jag sa att jag inte visste hur jag skulle kunna leva med den längtan. Till sist försökte jag verkligen att glömma det, men förklarade samtidigt att jag förmodligen skulle vara ledsen ett tag. Min man var också, som din, orolig för ekonomin, vår relation och att vi inte skulle orka med. Dessutom har mina graviditeter inte varit helt komplikationsfria (bl.a. ett sent missfall i v 21), så jag förstod honom helt och hållet. Någon vecka senare berättade han att han nog skulle kunna gå med på det, mest för min skull. Jag har bf om en dag nu, och han är lika glad som jag är!

    Inte lika dan historia som din, eftersom du nu är oplanerat gravid, men ville bara berätta att man kan ändra sig! Kan inte råda dig till något, mer än att lyssna på varandra! Min man tyckte först att det här bara var mitt problem, men jag tror att han kände sig lättad när jag verkligen lyssnade på honom. Lycka till!

  • Äldre 22 May 09:34
    #4

    Hej,

    Vi har tre barn varav den yngsta är sju månader och jag upptäckte nyligen att jag är gravid igen. Min man första reaktion var att göra abort, han vill ha ett till barn längre fram men tyckte att det i nuläget var väldigt dåligt läge. Hans oro handlade mest om allt praktiskt för att han ska bygga på huset till hösten men också för bil osv. Jag försökte att känna själv hur jag känner och sa sedan en morgon att han får utgå från att jag inte gör abort och fundera över hur han känner för det. Vi har diskuterat de praktiska "hinderna" och han känner sig lugnare med det. Nu stöttar han mig istället och är betydligt mer positivt inställd :)

  • Tjejen­82
    Äldre 22 May 10:07
    #5

    Tack tjejer för svar. Är jättesvårt detta och känslorna åker berg och

    Dalbana ???????????? hoppas på fler svar ????

  • KarnaB
    Äldre 22 May 11:32
    #6

    Så svårt för dig! Har tyvärr ingen liknande berättelse... Men kan bidra med lite råd kring det här med olika åsikter vilket jag ofta ställs inför med min sambo :)

    Men tänker att du nog får ge det lite tid. Man brukar ju säga att kvinnor blir föräldrar när de blir gravida, män blir föräldrar när de ser sitt barn - han upplever ju inte existensen av ett liv inom dig såsom du gör. 

    Det är inget beslut du behöver ta idag, även om det såklart är bra att bestämma sig tidigt om man nu ska göra abort. Han känner sig säkert pressad och lite maktlös med tanke på att beslutet ändå är ditt, så att öppna upp för en mer gemensam diskussion och ett gemensamt beslut kanske tar pressen från honom litegrann så att han inte behöver vara en motpol till dig?

    Jag och min sambo har ofta situationer när det är något jag vill som han är tveksam till, och då brukar han känna att han måste vara extra negativ för att väga upp min positiva sida så att det blir ett mer nyanserat beslut - kanske är han inte helt negativ men rädd för att om han går på din linje blir beslutet inte välgrundat och genomtänkt? 

    Så kanske ni ska prata om det igen, och försöka vara lugna och sakliga. Kanske är så att han ska få fundera i några dagar för sig själv och väga det positiva mot det negativa utan att du blandar dig i? I nuläget verkar det mest som om han ser det negativa....

    Och kanske du kan fundera på lite mer konkreta lösningar på de problemen som han lyfter fram - ekonomi, bil etc.  Kanske han känner att dom bitarna är något som han behöver lösa, och om du kan visa att ni kan lösa det tillsammans kanske det känns lite mindre pressat? Och att du också ser hans sida i det hela... tråkigt att kolla på hur dyrt det hade blivit med en större bil, jag vet, men det kanske är lite konkreta lösningar han behöver för att han ska kunna gå vidare och faktiskt kunna glädjas över barnet?

    För det löser sig ju alltid! Och kärleken är ju inte en fast mängd som man delar ut mellan sina barn, det finns ju i oändlighet :) det kan du ju likna med när ni fick ert tredje barn, det blev ju inte mindre kärlek till de två äldre då eller hur? Det borde han förstå tänker jag...

  • Tjejen­82
    Äldre 22 May 12:58
    #7

    Sååå skönt att ni tar er tid att svara så klokt tjejer.
    Jag läser och tar till mig det ni skriver. Precis som ni säger är det ju jag som känner av förändringar i kroppen.
    På grund av att känslorna är överallt pendlar jag mellan hopp och förtvivlan och tankar som bara snurrar.
    Har bokat en tid den 4 juni hos gyn. Ultra ljud och prat om hur vi ska gå vidare, eventuellt abort. Kroppen skriker att det är fel och det tar verkligen emot.
    Jag hoppas så att den tiden som är kvar ska få honom att ändra sig. Jag visar att jag förstår honom och lyssnar på vad han har att säga och han försöker förstå mig.
    Men om det skulle äventyra familjen jag har så är abort lösningen tyvärr <3

  • Äldre 22 May 13:41
    #8

    Jag vet inte om du har gjort abort nån gång, men vill bara säga att jag gjorde det när jag var yngre även om jag egentligen inte ville. Gjorde kirurgisk och kommer ihåg att jag kämpade för att hålla mig vaken när de skulle söva ner mig för att dom inte skulle kunna göra nått. Mådde verkligen skit när jag vaknade och den underbara killen jag var tillsammans med tappade jag allt förtroende för. Kunde inte vara nära han mer, tog slut ganska så snabbt efter aborten (hade varit tillsammans i 3,5år).

    Jag blev extra påmind om de känslorna den här gången och kände på en gång att jag ALDRIG självmant sväljer några tabletter eller somnar in på en bädd för att det underbara inuti mig ska försvinna. Om jag hade gjort abort för min mans skull nu så känner jag att det hade skadat relationen mer. Och som sagt, när jag tvingade honom att se det från ett annat perspektiv så blev det bättre. Igår satt han själv och frågade vad vi ska ha för syskonvagn o sånt :)

    Hoppas verkligen att ni kommer på en lösning som känns bra för er båda!

  • Tjejen­82
    Äldre 22 May 14:04
    #9

    Men fy vad hemskt :(  Så otroligt skoj att han nu är den som planerar, lycka :) Fick höra hur det skulle gå till med tabletter och så och det lät helt och totalt hemskt. Jag hoppas så vi kommer lösa detta. Får ge det lite tid och se
    Att det måste vara så svårt. Dessutom drabbades jag av känslor som att jag är orättvis mot mina andra 3 barn om vi skaffar ett till :( Vad kom det ifrån liksom.
    Blir så glad när ni delar med er, känns inte så ensamt då <3

  • Äldre 22 May 14:21
    #10

    Orättvis och rädd för att inte räcka till har jag känt både med nr 2 och nr 3, inte blir det bättre nu med nr 4 när jag redan har en bebis som bara kommer att vara ett år när syskonet kommer. Tror att dessa känslor är endel av att vara mamma, det ständiga samvetet att man vill sina barn det bästa. Men jag tror också att om man har detta samvete mm så tänker man extra mycket på att verkligen vara en bra mamma till alla! Är ju trots allt ingen av syskonen som klagat på varandra än iaf :)

    Kan också tillägga att en deal vi har nu är att om allt går bra så ska min man sterilisera sig efteråt så att vi aldrig hamnar i denna situationen igen och det känns bra för han att veta det.

Svar på tråden Gravid men mannen vill inte