Avsaknad av spermier

Hej, får man hoppa in i eran tråd?

Jag och min kille har precis som ni 0 spermier och har därför fått gå på donator. Vi har för några år sen gjort några inseminationsförsök i danmark som tyvärr inte gav resultat. Nu efter ett lite för långt uppehåll (det är så sjukt jobbigt när det inte funkar) har vi äntligen kommit igång igen. Den här gången i Sverige. Vi har kommit till en jättebra klinik och det känns bra. Idag gjorde vi första inseminationsförsöket efter att igår fått igång ägglossningen lite tidigare med hjälp av spruta (pga påskhelg) och ska köra på med lutinus i några veckor också. Jag hoppas sååå mycket att det ska funla denna gången för hur många mislyckade försök orkar man? Men det måste gå... förr eller senare.

Ska läsa igenom tråden lite grundligare. "Kul" att se att man inte är ensam i världen om detta.

Välkommen! Läste själv igenom alla meddelanden här, man är verkligen inte själv. Här finns det många starka personer som klarat sig igenom en mega process. Glad för att jag hittade hit!

Hej, får man hoppa in i eran tråd?

Jag och min kille har precis som ni 0 spermier och har därför fått gå på donator. Vi har för några år sen gjort några inseminationsförsök i danmark som tyvärr inte gav resultat. Nu efter ett lite för långt uppehåll (det är så sjukt jobbigt när det inte funkar) har vi äntligen kommit igång igen. Den här gången i Sverige. Vi har kommit till en jättebra klinik och det känns bra. Idag gjorde vi första inseminationsförsöket efter att igår fått igång ägglossningen lite tidigare med hjälp av spruta (pga påskhelg) och ska köra på med lutinus i några veckor också. Jag hoppas sååå mycket att det ska funla denna gången för hur många mislyckade försök orkar man? Men det måste gå... förr eller senare.

Ska läsa igenom tråden lite grundligare. "Kul" att se att man inte är ensam i världen om detta.

Tack!

Ja på något vis känns det ju lite lättare att andra går igenom samma sak trots att man inte önskar detta till någon.

Jag har jättesvårt för alla undersökningar och är nog en rätt jobbig patient då jag får panik av det mesta. Bröt nästan ihop bara av att läkaren sa att jag skulle ta ägglossningssprutan själv. Det slutade med att jag fick hjälp av en sköterska. Men bara det funkar nu...

Åh fy det låter inte lätt, tänk på vad sprutorna gör möjligt så kanske det "lättar" lite! Än så länge har jag ingen erfarenhet av sprutorna, kan tänka mig att det känns läskigt med dem :/

Håller tummar å tår på bästa resultat! :)

Vad tråkigt att läsa att det här har varit en resa på flera år för er utan att nå målet.. Håller mina tummar för att det går vägen den här gången. Hur många inseminationsförsök gjorde ni? Själv är jag och sambon i startfasen för insemination med donator i Danmark, vi vill inte vänta på att få dra i gång i Sverige. Tid är ju dyrbart!

Har ni beslutat er för IVF? 

Förlåt för sent svar, det har varit full rulle. Ja, vi har också pendlat fram och tillbaka i insemination vs IVF-frågan. Mina värden är bra, inte fantastiska men inte dåliga,  och jag bestämde mig tillslut att gå på klinikens rekommendation vilket är insemination får vår del. Men jag förstår verkligen hur du känner. För oss har det redan gått två år av att försöka bli gravida, så då känns varje cykel väldigt värdefull. Det är därför vi sätter en gräns också, att vi testar ett par inseminationen och går det inte ska vi inte fastna där utan gå vidare till nästa steg. Har ni möjligheten och det känns rätt med IVF så kör! Angående val och donator var det svårt såklart, det är lätt att det blir en så stor grej eftersom att effekten av de val man gör är stor, men samtidigt kan man aldrig veta, och min sambo är bättre på att bara hoppa än vad jag är :) Jag behöver mer kontroll. Till slut gick vi på matchning till min sambo - längd, hårfärg, ögonfärg och känsla. Försöker att inte göra en för stor sak av det. Man kan ju också lägga valet i händerna hos kliniken, vilket många tycker är skönt. Vi mailade kliniken när stråna var beställda och förberedde dem på att dem var på väg. Det tog ca 4 dagar så var allt på plats. Det har varit väldigt mycket upp och ner, men just nu är vi taggade. Min sambo är väldigt positiv och har blivit vän med att det viktigaste är att vi faktiskt KAN bilda en familj, så det är skönt och hjälper mycket. Dessutom har jag en vän som har varit i samma situation och dem har just nu världens gulligaste lilla familj via donator, och när man ser dem förstår man hur lite det spelar roll. Så det är fint. Har ni hunnit välja donator? Och hur känns det med allt? Kram