Avsaknad av spermier

Jag tänker på båda, men främst nu allt som jag går igenom när vi använder min mans spermier. 

Ja, jag tänker också så hela tiden! Ju längre tiden går desto mer tänker jag att jag säkert inte kan bli gravid, att det säkert är fel på min kropp också... Jag har ju alltid velat ha barn, men tänk om jag aldrig någonsin får det? Vad gör jag då? Är mitt liv värt att leva då? Sen funderar jag på om det är mina katastroftankar som är orsaken till att inget fungerar. Är jag för negativ och orolig att det är mitt fel att kroppen inte kan bli gravid?

Förstår dig verkligen men man måste våga för att även lyckas. Jag är rädd för samma sak men utan att börja kommer det absolut aldrig ske något.... kram

Nackdelen med att följa sådana här forum är ju att man kan bli lite deppig och känna att man aldrig kommer luckas då man läser om andra som har försökt länge men inte lyckats. Fördelen är ju att man kan prata igenom och följas åt med andra i samma sits. Men viktigt att komma ihåg och påminna sig själv om är att inte försöka är inget alternativ. Man försöker till man lyckas, för man måste det.

Vi ska kolla prolaktinvärdet och göra ultraljud (igen) på måndag. Får se hur dom tänker sen. Jag försöker vänja mig vid tanken på att jag kanske måste göra ivf. Men alltså jag vet på riktigt inte om jag fixar att ta alla sprutor hemma. Min sambo skulle naturligtvis hjälpa men ändå. Jag får panik bara jag tänker på det.Håller med dig. Man är livrädd för att inte lyckas men det måste gå. Det måste gå! Kram

Nackdelen med att följa sådana här forum är ju att man kan bli lite deppig och känna att man aldrig kommer luckas då man läser om andra som har försökt länge men inte lyckats. Fördelen är ju att man kan prata igenom och följas åt med andra i samma sits. Men viktigt att komma ihåg och påminna sig själv om är att inte försöka är inget alternativ. Man försöker till man lyckas, för man måste det.

Vi ska kolla prolaktinvärdet och göra ultraljud (igen) på måndag. Får se hur dom tänker sen. Jag försöker vänja mig vid tanken på att jag kanske måste göra ivf. Men alltså jag vet på riktigt inte om jag fixar att ta alla sprutor hemma. Min sambo skulle naturligtvis hjälpa men ändå. Jag får panik bara jag tänker på det.Håller med dig. Man är livrädd för att inte lyckas men det måste gå. Det måste gå! Kram

Alltså. Tänk på hur många som lyckas. Inte bara såna i vår sits. Homosexuella kvinnor, ensamstående osv. Håller med dig om att forum kan vara negativt för tankarna för du vet ALDRIG hur din egna resa kommer se ut även om 100 personer lyckas. Jag funderar därför på att ta paus härifrån ett tag.

Min man är på tåget att börja denna månad! Mensen var beräknad igår, det innebär att vi påbörjar vår resa snart. Läskigt men försöker tänka att normala par också kämpar ibland och det tar tid.

Det är ju helt klart på gott och ont såklart. Men precis som du skriver så försöker man så gott som det går för att nå målet.

Vad bra att värdet ska kollas över! Sen tror jag verkligen att du i slutändan fixar sprutorna om det skulle bli aktuellt. Jag hade en vän som var livrädd men det hade gått bra sen när det väl var dags. Kram kram

det är svårt att hitta balansen kanske. Men tycker att forumet har hjälpt mig också. Jag känner ingen som jag kan prata med det här om på samma sätt som jag kan här. Men som du säger, även om vi går igenom samma resa så blir det ju ändå olika pga att våra kroppar och liv fungerar olika.

Vad roligt ändå att resan börjar för er nu, det är ändå positivt. Alla människor kämpar med olika saker. Men det lär ju knappast finnas lika efterlängtade barn som barn som tillkommer på det här sättet.

Min syster har en dotter på ett år som kom till genom insemination från donerade spermier (hon lever med en kvinna) och hon blev gravid på första försöket. Så visst finns det positiva historier, och det är kanske det man får fokusera på.Jag har börjat tänka i banorna att det kanske blir ivf ändå. Men det är så svårt. Vill inte behöva ta beslutet men bollen ligger ju hos mig. Det är så svårt också för jag är påväg att kanske byta jobb. Inte direkt så jag kan säga till min nya chef på anställningsintervjun att jag försöker bli gravid. Samtidigt är det nu jag har chansen, ska jag sumpa den chansen pga våra försök att bli gravida? Vi har hållt på fram och tillbaka sen 2014. Hur länge ska livet stå på vänt. Det är så himla svårt!

Jag förstår dina känslor. Men att du inte lyckats med insemination säger inte så mycket. Min gyn (fd IVF-läkare) sa att han rekommenderar mig skippa inseminationer pga låg chans o köra på IVF direkt. Jag förstår det är svårt om man är rädd, men det kanske besparar hjärtesorg? Jag är med ny på ett jobb (som jag dessutom älskar) men ärligt talat så bryr jag mig inte just nu. Barn är viktigare.

Hej. Kan dela med mig av min resa också. Inga spermier, ett misslyckat IVF försök med mikro-tese. Jag var livrädd inför IVF men hade inga biverkningar under hormonstimuleringen (långa protokollet) och trots att jag är spruträdd så var det inte farligt att ta sprutorna, min sambo hjälpte mig så jag slapp sticka mig själv. Jag hade läst många skräckhistorier om äggplocket och bävade väldigt mycket inför det, men jag kände absolut ingen smärta eller obehag alls. När jag berättade för läkaren att jag var väldigt rädd för äggplocket så försäkrade han mig om att det inte ska kännas, man får smärtstillande och morfin under ingreppet. Om det gör ont måste man säga till så får man mer smärtstillande i form av morfin i armen om man vill. Hur som helst, ett misslyckat IVF och två inseminationer senare så är jag gravid och väntar vårt första barn. Jag ville bara dela med mig av en solskenshistoria, jag vet att det är lätt att hitta alla hemska historier på nätet, svårare att hitta fall där det gått bra!