Avsaknad av spermier

Jag upplevde långa protokollet jobbigare än korta, men av någon anledning mådde jag sämre efter ET när jag gjorde korta. Inget av dem var ju speciellt roligt, men i slutändan hoppas jag verkligen att det kommer att vara värt det...

Åh vad roligt att det äntligen är din tur! Hur blev det med allt, skulle du göra några insemineringar eller kör ni på IVF direkt? 

Vi kommer att göra ett nytt inseminarionsförsök den här månaden och går det inte vägen så blir det ivf nästa gång.

Hamnat i en liten svacka och mår rätt psykiskt dåligt av allt det här plus att det händer massa andra grejer i mitt liv. Blev så besviken på en familjemedlem som inte riktigt kan förstå att jag inte orkar träffas just nu längre än en kort stund. Hon anser att hon och hennes partner har det lika jobbigt eftersom dom också försöker med ivf just nu. Men grejjen är att dom har 3 (!) barn totalt, varav ett gemensamt. Jag förstår att dom också har det svårt men min situation är väl inte samma! Jag har inga barn och just nu känns det som jag aldrig kommer att få några heller.

Det är tufft just nu. Hoppas ni kämpar på där ute...

Vi kommer att göra ett nytt inseminarionsförsök den här månaden och går det inte vägen så blir det ivf nästa gång.

Hamnat i en liten svacka och mår rätt psykiskt dåligt av allt det här plus att det händer massa andra grejer i mitt liv. Blev så besviken på en familjemedlem som inte riktigt kan förstå att jag inte orkar träffas just nu längre än en kort stund. Hon anser att hon och hennes partner har det lika jobbigt eftersom dom också försöker med ivf just nu. Men grejjen är att dom har 3 (!) barn totalt, varav ett gemensamt. Jag förstår att dom också har det svårt men min situation är väl inte samma! Jag har inga barn och just nu känns det som jag aldrig kommer att få några heller.

Det är tufft just nu. Hoppas ni kämpar på där ute...

Hur många försök har ni gjort hittllls? Du får försöka tänka att ivf ger mycket högre chans till graviditet för då är ägget redan befruktat vid insättning. Jag förstår att du har det tufft, känns lite som ett hån att dim kompis tror att ni är i samma båt. Vill bekräfta dig att ni inte är i samma båt varav dina känslor är helt rimliga!

Vi väntar på att köra igång nu. Jag har väl varit lite småirriterad på min man som inte har någon koll på processen. Han menar på att jag är den som alltid läser på men jag hade uppskattat om han visste vad alla dessa behandlingar innebär/går ut på. Gick i taket igår när han sa att vi kan ?boka en tid som passar oss så vi kan dra till danmark för insemination?. Vadå boka tid???? Blev så arg. Är era män insatta i behandlingsformerna?

Det går i vågor allt det här! Psyket tar stryk och jag tänker på dig! Vilken båt att sitta i alltså.. Kämpa kämpa även om det är tungt.. Kollde på ishockeyspelarnas kampen om ett barn på SVT play. Så rörande och vissa delar var igenkännande. Och att se deras resa i slutändan lyckas gav mig lite pepp.

Tråkigt att bli jämförd med din familjemedlem. Inte alls samma sits om du frågar mig..

Vi har gjort 3 insemineringar i Danmark för ett par år sen, och 3 insemineringar i år i Sverige. Planerar som sagt ett till den här månaden och går det inte vägen blir det ivf. Men då har vi valet att antingen få byta klinik (till ett universitetssjukhus) med väntetid eller vänta till årsskiftet då vår klinik får göra ivf med donerade spermier (i dagsläget får dom bara göra ivf om man har egna spermier). Så jag vet inte hur det blir.

Jobbigt att din man inte har lika bra koll som du. Man är ju två i processen. Min kille är faktiskt väldigt insatt, mer än mig skulle jag vilja säga. Du får lägga fram lite info vid hans sängbord så kanske han läser vid sängdags ;)

Jag tänkte kolla på det programmet, men min sambo tyckte att jag kanske skulle avvakta. Hade sån panik där ett tag när jag insåg att jag kanske ALDRIG blir mamma. Hoppet var helt bortblåst. Alltså, jag har hela livet tänkt att jag ska skaffa barn relativt tidigt. Jag har alltid önskat det, och min sambo lika. Men nu sitter vi här fortfarande barnlösa efter tio år tillsammans. Man borde kanske ha tagit tag i saken tidigare, men jag var väl naiv och trodde att det skulle lösa sig av sig själv eller nåt. Och man blir inte yngre. Jag är 34 och min sambo 43. Vill ju helst inte känna sig som mormor och morfar på föräldramöten. Om det nu blir nåt. Känns verkligen hopplöst.

Serien var ju ändå ??tung? eller vad man ska säga och jag grät massor! Men just själva alla känslor runt omkring en sån här process som de beskrev kände man igen sig i. En del iaf.. Jag har också alltid sett mig som en yngre förälder med minst 3 barn. Det gör ont att veta att vi tillsammans inte kommer lyckas leva upp till det. Men på ett eller annat sätt kommer alla lyckas, jag går med den inställningen iaf! Det är så psykiskt påfrestande bara att ta sig dit tar så lång tid...

Vi har gjort 3 insemineringar i Danmark för ett par år sen, och 3 insemineringar i år i Sverige. Planerar som sagt ett till den här månaden och går det inte vägen blir det ivf. Men då har vi valet att antingen få byta klinik (till ett universitetssjukhus) med väntetid eller vänta till årsskiftet då vår klinik får göra ivf med donerade spermier (i dagsläget får dom bara göra ivf om man har egna spermier). Så jag vet inte hur det blir.

Jobbigt att din man inte har lika bra koll som du. Man är ju två i processen. Min kille är faktiskt väldigt insatt, mer än mig skulle jag vilja säga. Du får lägga fram lite info vid hans sängbord så kanske han läser vid sängdags ;)

Ok. Körde ni ostimulerade försök i Danmark?

Har du blivit utredd också?

Hur många procent chans har ni fått på insemination ?

Jag såg nu på mitt inlägg hur frustrerad jag var när jag skrev det ang min man. Hela den här resan är så tung så man knappt vet var man ska ta vägen ibland och då har inte jag ens börjat med behandlingarna (börjar första om 8 dagar). Så nervöst.