Det gick bättre än förväntat, de hittade spermier att frysa ned under min sambos microtese. 7stycken strån med okänt antal i.. De vet inte om han fortfarande producerar spermier men om det inte skulle gå med ivf behandlingen med dessa strån finns eventuell möjlighet till ny microtese längre fram.
Det hade vi inte förväntat oss då vi förstått att det är liten chans att hitta spermier när det var 0 i spermaprovet och min sambo har klinefelters..
Nu ska vi alltså börja med ivf, det långa protokollet, och jag är supernervös.. Mycket över biverkningarna och om det ska gå..
Jag har också nyligen skrivit på för nytt jobb som jag börjar på om några månader, så behandlingen och en graviditet kommer lite i fel tajming.. Jag känner mig lite otacksam som tänker så när jag tänker att jag bara borde vara glad för att de hittade spermier och vi har fått den här möjligheten. Så många som kämpar och vi trodde det var kört, och att vi får detta finansierat till stor med med skattemedel..
Men jag är orolig över hur går det med alla hormoner - och vad jag förstått rätt kraftiga biverkningar- när man ska vara ny på jobbet och prestera osv. Vad kommer jobbet säga om jag blir gravid direkt..
Vi trodde ju helt ärligt inte att de skulle hitta några spermier under operationen och hade börjat fundera på ev. donation om något/några år.
Jag som förut gärna velat ha barn ser nu en massa problem, jag har varit så stressad de senaste veckorna och sover dåligt, är spänd och otrevlig. Kanske är helt naturligt med stressen? Kanske har jag ställt in mig för mycket på att vi INTE kommer få barn nu efter det senaste året..
Ni som har påbörjat IVF, är det någon mer som också börjat tveka precis när behandlingen ska starta"? :S
