mooonwalker skrev 2019-01-15 21:15:12 följande:
Jag gick klart utbildningen. Jag jobbar som förlösande och BB-barnmorska nu =) Jag är jätteglad att jag fortsatte med utbildningen. Jag har kanske inte tänkt på att det är KBT, men nu när du skrev det så känner jag att det verkligen är så! Fast jag tycker att det är tusen gånger jobbigare att se hur ens vänner och bekanta runt omkring en och på Facebook blir gravida...
ANOVA gör inte microtese, det är bara Reproduktionsmedicin i Huddinge i hela Stockholm som gör det. På ANOVA fick han lämna nya spermaprover, blodprover och så de undersökte hans testiklar (typ storlek och form). Efter spermaprovet konstaterade de att han inte hade något stopp utan att det troligtvis var något fel på testiklarna eller bitestiklarna. Hans kromosomer var också normala. Det enda de hittade på blodproverna var förhöjt FSH tror jag. ANOVA remitterade min man först till urologen där han fick göra en öppen testikelbiopsi (han har alltså aldrig gjort Tesa eller Pesa). Efter den operationen remitterade ANOVA honom till Reproduktionsmedicin istället där vi är fast än idag.
Jag minns också hur jag drömde om att få barn tillsammans med min man och hur jag ville att de skulle få hans pigment, men min ögonfärg... Jag kände verkligen igen mig i det du skrev! Nu drömmer jag bara om att få barn överhuvudtaget. Oftast så känns det som om jag aldrig kommer bli gravid. Jag tror typ inte min kropp kan bli det....
Vad glad jag blir att du fortsatte utbildningen och är nöjd med det beslutet <3.
Och vad skönt att det ändå verkar finnas hopp för er att få biologiska barn! Förstår att hoppet tryter och svänger fram och tillbaka. Det hjälper ju då inte att vården strulat till det för er, när dom behöver vara ett ankare. Det är mörka tankar som säger så där till dig, jag tror absolut att din kropp kan bli med barn. En kan inte tänka sig till barnlöshet. En dag, på något sätt <3.
Tack för förtydligandet med ANOVA, konstigt att dom sagt så till min kille (även om jag tyckte det lät otroligt konstigt med operation på en mottagning).. Jag är orolig då han har manlig infertilitet i släkten =/. Var orolig för detta från dag 1 och såg till att vi snabbt blev utredda. Jag hoppas så innerligt att utredningen visar en chans. Men annars antar jag att det är ett resultat som man får förlika sig vid och sakta acceptera. Jag mår väldigt dåligt i detta, det svänger från dag till dag och från timma till timma hur jag känner. Ena stunden stark och positiv för att 5 timmar senare ha sån panik att jag gråter tills jag blöder näsblod (fick mig att sluta gråta så det var väl kroppens sätt att be mig att lugna mig). Har fått tid på vårdcentralen nu och tänker att jag kanske behöver lite hjälp med SSRI. Sen har min sambo ordnat ett samtal med en kurator på ANOVA. Jag vill ta mig igenom detta utan att behöva se världen genom ett grått filter och utan att känna avund- det är känslor som bara dränerar mig på energi och styrka. Vi är så starka som kämpar oss igenom detta.
