k85 skrev 2019-01-17 07:33:49 följande:
Tack <3. Okej, det känns mycket bättre med ca 6 månader- en lite mer accepterande tidsrymd att vara i detta limbo. Vi inväntar svar från spermaprov 2 nu, borde komma inom 2 veckor. Sen vet vi mer vilket håll det barkar åt. Är en väldigt otålig och envis person med lite lätt kontrollbehov så det gör ju saken svårare. Om det nu finns någon som hanterar detta enkelt.
Usch stackars din sambo, såklart smärtan blir värre när det även gör psykiskt ont. Hur mår ni nu när ni står inför donation? Hur mår din sambo? Du skriver att ni accepterat situationen, är det ett nytt kapitel och sorgen är begraven?
Min sambo säger att vi får vara glada att det ser bra ut hos mig, men det är liksom inget jag kan tänka på för jag är ledsen för hans och vår skull INNAN vi ens vet något mer. Känner mig hopplös och som en dålig partner som inte lyckas vara så hoppfull utan gråter varje dag. Var hoppfull i några dagar, sen kom PMSen tillsammans med ett gravditetsbesked som mörklade allt. Han känner det som sitt "fel" men så känner inte jag, för mig är hade det lika väl kunnat vara jag- det känns i mig. Svårt att sätta ord på det. Han vill att jag ska försöka vara hoppfull också, att han inte bara kan vara den starka som ska peppa och lyfta oss båda. Så nu får jag nog försöka daska upp mig.
De sex månaderna de tog var det också två månader som var semester för sjukvården, under två månader hände inget alls. Vilket var lite svårt att acceptera när man bara vill komma vidare i utredningen och inte vänta in att semestertider ska vara över men det blev nog en bra paus för oss båda. Att bara försöka njuta av nuet och vår egna semester.
Vi mår bra men det går i perioder och dåliga dagar förkommer såklart men jämfört med i början av det hela så är det står skillnad i vårt mående. Det är såklart jättetråkigt att min sambo inte har några spermier och vi önskat att det sett annorlunda ut men min inställning har hela tiden varit att på ett eller annat sätt kommer vi bli föräldrar. =)
Min sambo mår bra den mesta tiden men går upp och ner, vet att han tänker på det mycket mer än vad han säger. Det är väntan som har varit jobbigast då han är en person som vill att allt ska ske direkt och att alla undersökningar ska göras omgående. Sorgen är inte begravd den kommer nog alltid finnas där men den tar inte över på samma sätt som den gjort tidigare. Utan vi har mer accepterat att den är där. Vi ser det som ett nytt kapitel som börjar nu då vi äntligen börjar med behandling för att kunna bli gravida!
Min sambo sa samma sak att vi har tur att det inte är något "problem" hos mig och jag vet att den är svår att ta in när man är i början av allt detta men det är jättebra att de ser bra ut för dig! Han sa också att det känns som hans fel och att han drar mig igenom allt det här, men jag har aldrig känt så. Jag vill bara ha barn med honom och om det är så här det blir så får det vara så, som du säger det hade lika bra kunna varit en själv.
Det ni inte får glömma i denna process är att ni gör det tillsammans även om det är han som kommer gå igenom en del nu, att ni är två i detta. Glöm inte bort varandra heller, utan tillåt er att vara ledsna tillsamman men också även för sig själv. Glöm heller inte att man också kan få känna sig glad, göra roliga saker, ibland få glömma bort allt man går igenom.
Gravidbesked från andra är galet jobbigt, vet exakt hur det känns med dem. Har så många vänner, bekanta och släktningar som fått barn medan man själv står i detta. Men för mig var dessa besked jobbigare när vi försökte innan utredningen. När man inte visste att något var "fel", då blev jag sååå ledsen när man fick veta att någon var gravid och det kändes så långt bort hela tiden. Ångest varje gång mensen kom och man inte fatta vad fan gör man för fel!! Sen kom utredningen och svaren, gravidbesked är fortfarande jobbiga men inte lika jobbiga som innan. För hur mycket vi än försökte så skulle de aldrig ha gått för oss på de "vanliga" sättet utan vi kommer behöva hjälp.
Vet att det är svårt att sätta allt i ord, har själv väldigt svårt med det nu känns som jag bara babblar på och förvirrar. Vi känner ingen som har gått igenom det här, vilket gjort det svårt att hitta någon som faktiskt förstår det man går igenom för de kommer aldrig förstå förens de själva skulle behöva göra samma sak.
