Avsaknad av spermier

Jag förstår dig verkligen. Jag hade dock inte tre strån sperma kvar så jag har ingen aning om hur jag skulle resonera, troligtvis ?bruka? dessa... Jättesvårt. Det beror ju såklart på vad du främst orkar men även ni som par! Samt det ekonomiska såklart. Det är inga enkla behandlingar. <3 Förstår att ni struntar i Danmark när ni hållt på så länge nu.

Jsg hoppas verkligen ni kommer fram till något som passar er! När är testdag btw? Det är väl inte försent ännu för ett plus..?

Jag har testdag den 19 februari, men det känns verkligen inte som om det har fungerat.

Jag vet inte hur vi göra. Just nu är bara allt så jobbigt att jag vet inte ens om livet är värt att leva, inte när jag mår så här dåligt iaf...

Jag har testdag den 19 februari, men det känns verkligen inte som om det har fungerat.

Jag vet inte hur vi göra. Just nu är bara allt så jobbigt att jag vet inte ens om livet är värt att leva, inte när jag mår så här dåligt iaf...

Jag har testdag den 19 februari, men det känns verkligen inte som om det har fungerat.

Jag vet inte hur vi göra. Just nu är bara allt så jobbigt att jag vet inte ens om livet är värt att leva, inte när jag mår så här dåligt iaf...

Åh! :'( Jag skickar mina varmaste kramar till er. (även om det inte Är försent för plus än!) Jag kan inte säga till er hur ni ska göra, jag hade nog valt att använda alla strån först innan något annat.

Just nu ska ni fokusera på er, att hitta glöden igen, tillåt er att vara nedslagna även om den känslan suger. Jag har själv en tendens att köra på och då hinner man inte bearbeta det jobbiga. Så ta tid till att rå om varann och kom tillbaka starkare. Då blir nog valet om hur ni ska göra lättare att se också.

Jag beklagar djupt. Det är verkligen oerhört smärtsamt och en jättesorg ju. Även om det kanske är för tidigt att ta ut sorgen. Det är svårt att sörja och samtidigt känna en strimma hopp. Vi befinner oss ju inte på samma plats i livet, vi vet inte ens om vi kan göra micro tese då vi väntar på karyotyp- svaret och ev mer utredning (ovisshetens limbo zzz). Jag sörjer mycket just nu, sörjer det barn som kanske inte blir och den dröm som kanske inte blir- att göra det tror jag har hjälpt mig att börja orientera mig mot spermadonation. Kuratorn sa så fint att jag sörjer ett barn, men med ett barn kommer ett föräldraskap OCH föräldrar kan vi alltid bli. Även om jag ju vill att det ska vara min killes alla vackra drag hos vår framtida bebis så är det ju ett lotteri att få barn. Barnet kanske inte alls hade fått mörkt, lockigt hår och bra pigment. Det är ett jättelotteri där man inget kan veta eller kontrollera. Även om vi hade fått barn lätt så kanske barnet hade haft någon sjukdom. De sociala faktorerna är ändå de som påverkar allra mest. Samtidigt fick min bästa vän barn nyss och avundsjukan & bitterheten kränger sig ibland fast i mig och dom känslorna är dom värsta och mest dränerande känslorna. Jag tror att det är sorgen som talar när det händer och att det är sorgen som kräver sitt utrymme- förstår du hur jag menar? Förstår att du går igenom liknande med graviditetsbeskeden i din omgivning. Mitt råd är nog mest att försöka bearbeta sorgen över att drömmen gick i krasch för jag vet hur enorm den är. Drömmen var väl först att först bli med barn naturligt, det kan du sörja fullt ut iaf <3. Jag har påbörjat en sorgebearbetningsprocess, funderar på att ta kontakt med diakon och kanske senare gå till minneslund ifall vi behöver lägga ner hoppet om vårt biologiska barn.
Det är svårt att råda hur ni ska göra eller tänka nu, vill ni och orkar ni försöka med era sista strån och ny IVF vända så gör det. Spermadonation kan ni ju göra via landstinget så förstår inte varför ni vill betala för det? Eller har jag missat någon faktor...?

Stor kram <3 
ps, om en månad ska jag ut på min första praktik på förlossningen i Sthlm.. Du får gärna skriva till mig privat ifall du vill. 

Åhh. Vet inget om dig eller vem du är men hade önskat jag kunde få ge dig den varmaste kramen. Jag känner verkligen med dig. Jag hoppas verkligen ni landar i ett beslut som känns rätt i hjärtat. Vi finns här i tråden som stöd och vi förstår verkligen vad du går genom! Stor kram till dig!

Ni som sitter i sitsen att kanske använda donerade spermier. Jag måste bara skriva hur jag har tänkt nu när jag själv hamnade i den sitsen att det blev så för oss.. Med tanke på att jag inte har barn med min sambo sedan tidigare så vet jag inte hur våra biologiska barn hade sett ut? Barnet som kommer genom den här graviditeten kommer ju bli hur ?vårt? barn ser ut. Förstår ni hur jag menar? Jag kan inte sörja ett utseende på ett barn som jag aldrig har sett? Försöker tänka så iaf för att göra hela donationen lättare.

Ni verkar alla vara så fina människor! Tack för allt er stöd. Ingen förtjänar det som vi går igenom. Varför är livet sååå orättvist?

Idag är en lite bättre dag än igår, men det känns fortfarande tungt. Mina svärföräldrar vill träffas i helgen och umgås, men jag känner inte för att umgås och vara social med någon. Men det är kanske inte så smart att sitta inne och deppa heller... Jag försöker hålla lite hopp kvar, jag blöder ju inte än, även om det känns som om mensen kommer vilken dag som helst (jag brukar ofta få lite mensvärk någon/några dagar innan den kommer). Men jag försöker samtidigt ställa in mig på det värsta. När vi gjorde vårt första försök var det ju Lutinuset som höll borta mina mens, så det kan ju vara samma sak nu.

Min man ringde en privatklinik idag för att fråga lite saker och den första lediga tiden de hade för ett första samtal var i slutet av mars! Det är ju över en månad dit. Jag hade fått för mig att jag skulle slippa väntetider om vi vände oss till en privat klinik.

Så kände jag med! Jag kommer aldrig få veta det heller. Det känns ok nu även om det alltid kommer vara en sorg. Hur många v har det gått för dig nu? :)

Man får hitta sätt att tänka för att ta sig igenom allt! Jag håller helt med dig..! Ärligt talat är jag bara tacksam att leva i den tiden vi gör, förr hade vi fått vara barnlösa. Herregud vilken tur vi har :) Jag är halvvägs igenom vecka 14. Du?