Kallamakka skrev 2019-04-27 11:15:00 följande:
Hej tjejer!
Hoppet är det sista som överger en, även om det ibland känns förjävligt. Skickar massa hoppfulla kramar åt ert håll!
Här har vi ju turen att ha spermier, men trots att jag tycks bli gravid så vill det sig inte, nästan så man undrar om allt verkligen står rätt till även om man har tur att ha både ägg och spermier. I vecka 20 fick vi veta återigen att fostret dött, otroligt tungt besked, under tiden av en normal graviditet så har jag lyckats få två missfsll. Nu har jag genomgått det här missfallet, förlorat två liter blod, på köpet också blivit skrapad för att moderkakan satt fast. Sen börjar brösten tydligen producera mjölk på det. Mm.. ja det har varit en omvälvande månad.
Men likt förbannat ställer man sig upp och biter ihop, hoppas vidare och drömmer om det där barnet. Det ska ju bara gå, det måste det göra. Ellerhur? :)
Nej, fy vad ledsen jag blir. Jag som verkligen trodde att ni hade lyckats den här gången. Det bevisar ju verkligen att man aldrig kan känna sig trygg. Vet ni varför det hände? Visst har ni ett embryo kvar i frysen? Sen har ni flera strån med spermier? Massa kramar till dig!
Nervernautanpå skrev 2019-04-28 01:37:59 följande:
Nej, har inte hört någonting. Trodde faktiskt att dom skulle fått ett besked redan. Jobbigt att det tar sån tid. Det är så mycket, först att alla försök gått åt, sen all väntan igen, sen oro över pengar, hur många försök kommer det ta, kommer det ens lyckas.
Har ni fått veta nåt?
Vi kommer försöka med insemination först och om inte det fungerar går vi väl vidare med d-IVF. Vår klinik har lagt upp all information och priser om d-IVF på sin hemsida, men sen står det att de ännu inte fått sitt tillstånd och att man ska kontakta dem. Vi kommer köpa ett paket med fyra inseminationer. Jag fick min mens idag, så om allt klaffar blir det nog insemination om cirka två veckor.
Vissla88 skrev 2019-04-27 17:26:29 följande:
Hej allihop! Nu var det väldigt längesedan jag skrev i denna tråden. För att göra en lång historia kort, så fick jag och min man besked i jan 2016 efter en biopsi att det inte fanns några spermier. Vi var helt förstörda och gick ner i ett sånt djupt hål att det kändes som om vi aldrig skulle kunna komma ur. Min man var extremt emot spermiedonation och kunde inte ta till sig det just där och då. I sept 2016 så ställde vi oss i kö till donation efter betänketid. Vi var på första besöket i dec 2018 och gjorde första inseminationen i feb-19 och andra i mars-19, och peppar peppar ta i trä, så gick det på andra försöket. Är bara i v8, så har ju en lång tid kvar och jag vågar inte hoppas på något, utan tar en dag i taget. Hoppas det går bra för er alla och lycka till med vilka vägar ni än tar i livet ????????
Grattis! Hur känner din man nu efter att du är gravid?
