Avsaknad av spermier

Hej igen. Om någon finns kvar här i tråden?

Jag skulle behöva er hjälp, eller snarare, era mäns hjälp!

Min sambo funderar mycket på hur det kommer kännas den dagen när bebis kommer, han är rädd för anknytningen. Jag frågade om han skulle vilja höra hur andra män upplevt det. Vilket han skulle vilja höra mer om. Och därför frågar jag er. Kanske kan ni berätta något? Eller er man, om känslorna kring att bli pappa med donerade spermier. Tror det skulle hjälpa min sambo lite. Om ni vill

Vi börjar förmodligen med IVF med donerade spermier efter sommaren.

Jag är kvar då och då och tittar om det är någon som skrivit i tråden! Min sambo var redan från början positivt inställd till hela donations grejen.. så för honom var det liksom inget han tänkte på. Är din sambo orolig för att barnet inte skulle kännas som hans? Jag tror att oron innan som man kan känna, eller tankarna man har försvinner den dagen barnet väl är fött. För min sambo finns det inget annat barn i världen.

Hej! Allt bra?

Ja, han är rädd för att inte känna att det är hans. Jag tänker att någon annan man måste ha känt den oron innan och kanske minns hur det var sen när bebisen kom.

Det är bra med oss. Hur är det med er? Hur känner du inför möjlig donation? Det kan vara så att min sambo tänkte saker han inte sa, för jag var inte lika positiv som han till en början. Att han liksom inte ville göra det ?värre?. Hur eller hur så försvann alla tankar kring det som kunde oroa en när hon hade kommit!

Hej!

Hur går det för alla i tråden?

Vi har precis fått tillökning i familjen. En liten flicka som blev till med samma donator som storasyster har kommit till oss. Vid födseln av storasyster var min make lite orolig hur det skulle bli att vara pappa till ett barn som blev till via donation. Denna gång visste han ju redan och var så otroligt peppad på att få träffa sin andra dotter.

Kram till er alla!

Nu har vi bestämt att vi lämnar våra befruktade ägg i frysen. Efter sommaren börjar vi processen mot IVF med donerade spermier istället. Känns hoppfullt!

Hej allihopa!

Jag gissar på att det finns några av er "gamla" som fortfarande tittar in här då och då. I maj föddes min son, så han är nu ca 5,5 månader. Jag kan inte riktigt förstå att allt verkligen gick vägen för oss. Jag tror att vi började aktivit försöka få barn 2015, började med utredningen 2016 och att jag sedan började skriva här 2017. Sex år senare sitter jag nu här äntligen med min lilla prins. Vi gjorde ju tre IVF försök (med micro-tese) i offentlig vård, fyra inseminationer med donerade spermier i privat vård innan vi åkte till Göteborg (Carlanderska) och gjorde IVF och TESA. På andra privata IVF-försöket lyckades vi och vi har till och med ett embryo kvar i frysen. Vår son har verkligen blivit en perfekt liten blandning mellan min man och mig.

Jag ville bara ge en liten uppdatering och hoppas verkligen att ni som fortfarande kämpar en dag lyckas vare sig det blir med egna eller donerade spermier!

Kram!