Älskar man inte adopterade barn som sina egna?

Jag har 2 adopterade barn och ett magbarn.

Dom adopterade kom först, vi fick vänta i 11 månader innan vi fick hämta våra barn.

Den kärleken som var när vi fick dom går knappt å beskriva, var inte ens i närheten när vårat magbarn föddes.

Men dom hade växt i våra hjärtan under så lång tid så vi älskade dom från sekund 1

Älskar alla 3 barnen lika mycket nu.

Hade svårare att knyta an till barnet som kom från magen det tog mycket längre tid.

Varför vet jag inte, men det blev så.

Men svaret på frågan, kan man älska adopterade barn lika mycket ? -svar Ja! Kanske även mer man har ju längtat och kämpat så för att få sitt barn.

Och väntan är oftast längre så man hinner förbereda sig massor innan barnet kommer.

Ser att det är en hyfsat gammal tråd, hoppas ts har kommit fram ett beslut och kanske även är påväg å starta sin största resa någonsin.

Jag skulle starkt avråda folk från att blanda och om man insisterar på detta så rekommenderar jag att man släpper på prestigen och framförallt låter bli att lura sig själva att adoption och ras inte spelar någon roll. 

Vi har ett adopterat på 9 och ett bio på 13. Vi älskar båda villkorslöst som de fantastiska personer de är. A-barnet har alltid haft det lätt socialt med massor med kompisar. Han har inte varit utsatt pga av sitt ursprung - nästan alla har ju olika ursprung idag. Kompisarna kommer från 4 kontinenter så han sticker egentligen inte ut. Alla ämnen som rör hans ursprung är tillåtna samtalsämnen som pratas om när helst hen vill. För det är klart att adoptionen spelar roll i hens liv - men det är något man får leva med. 

Jag förstår faktiskt inte vad du menar med delar av ditt inlägg. Kanske kan du förtydliga?

- Vad är det för prestige du menar att jag känner och som jag borde släppa?

- På vilket sätt menar du att jag lurar mig själv iatt adoptionen inte spelar för roll?

- Och vad har ras med saken att göra? Vi är väl alla av samma ras?

 

Jag och många med mig avskyr uttrycket "magbarn". Just saying. När mitt icke-biologiska syskon föddes var jag 2.5 år och jag minns graviditeten och spädbarnstiden med fasa och det faktum att jag ständigt fick höra om hur hen kommit till världen via mammas mage var bara för hemskt för mig. 

Anknytning är a och o, men anknytning är inte någon som helst garanti och jag kan ärligt säga att jag inte pratat med någon vuxen adopterad som växt upp i familjer med både adopterade och icke-adopterade som upplevt detta som oproblematiskt. 
Jag skulle starkt avråda folk från att blanda och om man insisterar på detta så rekommenderar jag att man släpper på prestigen och framförallt låter bli att lura sig själva att adoption och ras inte spelar någon roll. 
Idag, efter en mycket smärtsam process erkänner äntligen mina föräldrar att visst spelade adoption, anknytning och biologiska band mycket större roll än de någonsin vågat erkänna både för sig själva och andra.