Älskar man inte adopterade barn som sina egna?

Adopterade barnen har endast växt i mitt hjärta och ej i min kropp.

Barnet i magen har växt just i min mage.

Det är svårt att förklara för någon som aldrig adopterat att man älskar oftast det barnet från första bilden man får. Barnet växer i ens hjärta och därför kallar jag det hjärtebarn. Jag kände inte den extrema kärleken för barnet som växt i min magen förens det kommit ut och det gått ett tag. Alla som jag känner som har adopterade barn och barn som dom fått via sin mage har haft liknande känsla, det har varit lite svårare att knyta an till barnet som kommit från magen, det via adoption har man oftast haft lång tid att knyta an till man har haft bilder och ibland filmer på barnet. Barnet från den egna magen har man bara sett på ul bilder och det känns ju inte som ett riktigt barn.

Visst man är orolig när man är gravid men det är inte samma sak som att man älskar någon villkorslöst.

Det adopterade barnen kommer från sin Etiopien mammas mage, och lillesyskonet har legat i min mage.

Mina barn älskar att höra hur vi längtat och våran långa resa till barnen och hur vi fick varandra och att titta på alla bilder och filmer från den resan. Barnet som legat i min mage har inte i närheten lika häftig berättelse, har hört från förskolan att hen ibland hittar på att vi hämtat hen med flygplan.

Men det är rätt förståligt eftersom hen vill ha en lika fantastisk resa in i vår familj. Alla andra på förskolan har ju samma "tråkiga" berättelse dvs legat i mammans mage och sen kommit ut på förlossningen.

Så dom frågor vi får nu är av yngsta barnet och varför inte yngsta barnet också fått komma med flygplan.

Det känns som att många tror att man inte pratar ursprung och om hemlandet med sina barn, men alla jag känner som adopterat gör det.

Vi pratar om tiden innan vi fick varandra, det vi vet dvs, vi firar landets nationaldag då vi äter mat som är vanligt i landet och tittar på bilder från landet, sen brukar iallafall vi fira våran fådelsedag dvs dagen vi fick varandra, då får barnen välja mat och efterrätt och vad vi ska göra och då kollas det alltid på filmer från landet.

förr la man säkert locket på men idag vet man 100gånger bättre. På alla utbildningar och utredningar blir man informerad om hur viktigt det är, men man ska även vara lyhörd för vad barnet vill.

I alla år har jag i en mängd olika sammanhang talat mig varm om hur lika jag och mina syskon behandlats, hur lite adoption och ras spelar roll, fram tills nu, när jag är medelålders och på förekomna anledningar kunnat reda ut ett och annat med mina föräldrar. 
1. Magbarn är ett förkastligt uttryck - jag är väl också en produkt av en graviditet? Det annangör adopterade när man gör den distinktionen. Jag är inte mina adoptivföräldrars biologiska barn, men nog fan är jag ett "magbarn". 

2. Jag anser att jag talat med tillräckligt många vuxna adopterade som vuxit upp i "blandade" familjer för att kunna dra slutsatsen att det inte är riktigt så rosenrött som många vill göra gällande. Själv har jag bidragit till föreställningen om att det är mindre problematiskt än vad jag anser att det är, eftersom jag under större delen av mitt liv förmedlade en bild som inte var riktigt sann. Idag kan även mina föräldrar erkänna att det inte var så och vi är eniga om att mycket berodde på de minst sagt undermåliga och illa grundade råd som gick ut när de adopterade. 

3. Vad gäller prestige - jag menar att precis som när det gäller alla typer av föräldraskap måste ju folk få våga be om hjälp och erkänna tillkortakommanden utan att självgoda föräldramaffian startar sitt kapptävling i fördömande. Gå i terapi. Våga snacka med andra. Våga känna efter och framförallt - tala inte om för era barn hur de ska tala om sina erfarenheter. Det är något ett mycket stort antal adopterade vittnar om - att deras berättelse tas ifrån dem och tillrättaläggs, censureras och dikteras av omgivningen; oftast föräldrarna. 

4. Min poäng är inte att det aldrig kan fungera; jag misstänker dock att det sällan funkar så bra som de inblandade vill göra sken av och att detta är något som är otroligt svårt att prata om, just för att det är så förbjudet som det visar sig i bl a denna tråd att det är. Jag tror inte att mina föräldrar älskat mig mindre än deras biologiska barn - dock på ett annat sätt och de hanterade den syskonrivalitet som kanske är av något mer komplex karaktär i en "blandfamilj" på ett helt inkompetent sätt, eftersom de var så inkörda i idén om att adoption och ras är totalt oviktigt för "kärleken övervinner allt".