Älskar man inte adopterade barn som sina egna?

Såklart kan man älska sitt adoptivbarnet som sitt eget kött och blod.Styvbarn är väl lite annat,man har inte skaffat dom varken själv elle genom adoption,mera som "påtvingat".Men finns säkert dom ochså som gillar styvbarn .

Jag har visserligen bara ett biologiskt men jag ser faktiskt inte skillnaden. För mig kommer kärleken till mitt barn eller mina djur (såklart inte samma kärlek men ändock kärlek) väldigt mycket av att de behövt mig, att jag kunnat få ge dem allt det de behöver. För mig var det inte kärlek direkt när dottern föddes, det var mest märkligt. Men i takt med att jag kunnat ge henne det hon behöver såsom tröst, närhet, mat m.m. Kom också kärleken.

Jag bara antar att det är samma för ett adoptivbarn, det skulle ju ändå vara mitt barn.

Nej, det förklarar inte ett skvatt, för "mellanbarnet" åldersmässigt var det barn som kom sist och det skiljer nästan absurt lite åldersmässigt mellan oss. 
Detta är den vanliga förklaringen/det vanliga avfärdandet och exakt det jag ägnat mig åt i alla år i mina försök att förstå mig på min familj.Det känns som en befrielse att äntligen kunna prata fritt om det faktum att det biologi spelar roll. 
Igen - jag har inte sagt att man INTE kan älska ett adopterat barn - jag har sagt att det är mer komplext och speciellt när det finns biologiska barn involverade i konstellationen. 

Jag önskar att det inte vore så svårt och förbjudet att prata om detta och jag vet att jag inte är ensam om att tycka detta. 

Jag tror att det är lika vanligt hos biologiska barn också att känna sig olika behandlade. Jag har bara så fruktansvärt svårt att tro att det har med biologiskt eller icke att göra efter att ha hört många syskonberättelser. Min mans syster har till exempel blivit särbehandlad.

Jag har två adopterade barn(ett äldre adopterat fosterbarn och ett barn född av en surrogatmamma) och ett biologiskt barn(också född av surrogatmamma) och jag kan bara säga att det inte är någon skillnad förutom att det självklart tog längre tid att bonda med fosterbarnet.
När vi "bara" hade äldsta(fosterbarnet som adopterades) så längtade jag/vi efter fler barn, men biologin hade inget med det att göra. Kärleken till äldsta förändrades inte av att få fler barn.

Jag har inte heller sagt att särbehandling inte sker i icke-blandande familjer. Jag menar på att det sker av andra orsaker och får andra konsekvenser i familjer med både adopterade och icke-adopterade barn. 
Otroligt tröttsamt att ständigt höra "Men det händer ju även icke-adopterade..." så fort man tar upp adoptionsrelaterad problematik. Ingen har påstått att det inte finns liknande problem i alla typer av familjekonstellationer. 

Händer det även icke-adopterade så är det inte problematik som är förbehållen adopterade. 

De som säger detta, har de både biologiska OCH adopterade barn? Annars kan de ju inte veta...

Självklart är det större med riktiga barn. De som säger annat lurar bara sig själva.

Det är inte ditt barn. Du bara låtsas som det.