Älskar man inte adopterade barn som sina egna?

Jag och min man har försökt att skaffa barn under några år och det har inte fungerat. Det är "inget fel" hos någon av oss men jag kan inte bli gravid. Nu funderar vi iaf på att adoptera. Vi har inte berättat för bekanta och vänner (bara för de närmaste) att vi är ofrivilligt barnlösa utan de flesta tror nog att vi inte vill än eftersom jag pluggade under de senaste åren. En del har frågat varför vi inte har barn och att det snart blir för sent (jag är 35 år). Vi har sagt att ifall vi inte kan få egna så vill vi gärna adoptera och då har ALLA sagt att det inte är samma sak, att man inte kommer att älska ett adopterat barn som ett biologiskt, att man alltid kommer att längta efter ett biologiskt.

Ingen av dessa personer har adopterade barn, alla har biologiska. Men alla ler nedlåtande, skakar på huvudet och säger: Det är inte samma sak. 

Finns det någon som har adopterat barn och kan berätta hur det känns? Om ni endast har adopterade barn, längtar ni efter biologiska eller "räcker det" med de adopterade? Om ni har fått biologiska sen, har detta påverkat er relation och kärlek till de adopterade barnen?