Älskar man inte adopterade barn som sina egna?

Riktiga barn? Förklara dej

Jag tror och hoppas att jag skulle älska ett adopterat barn lika mycket som mina biologiska. Jag har inte svårt att skapa starka band och barn i allmänhet tar jag väldigt lätt till mig, bryr mig om och värnar om. Jag skulle oroa mig mer för att mitt adopterade barn inte skulle tycka att jag var tillräckligt när hen blev större. Jag skulle ha svårt att hantera barnets eventuella längtan efter att veta mer om sitt biologiska ursprung. Då skulle jag känna mig hotad och otillräcklig.

Min man har däremot väldigt tydligt signalerat att den biologiska tillhörigheten är viktig för honom. Om vi inte kan få biologiska barn så får det vara för hans del.

Min pappa är adopterad av sin pappa, mamman är hans biologiska mamma (hon träffade min morfar när hon blivit änka, pappa var då tre år gammal). Hans föräldrar har även barn ihop. Vad pappa har sagt gjorde min farfar aldrig minsta lilla skillnad på honom och de biologiska barnen. Ej heller har jag sett minsta lilla tecken på att han inte skulle älska mig och mina kusiner lika mycket.

Det är klart att man älskar ett adopterat barn lika mycket om ett biologiskt! Det är ju ens barn oavsett hur det kom in i ens liv!

Jag har två biologiska barn men har alltid föreställt mig att vi skulle ha 3 barn. Och jag har alltid tänkt att vi ska adoptera. Adoption har funnits med i min "familjeplan" sedan jag var väldigt ung. Jag blev oplanerat gravid med nr 3 nyligen, även om jag redan älskar detta lilla liv så känner jag mig snuvad på att jag inte kommer få adoptera. Självklart tror jag att jag hade älskat det barnet lika mkt som de biologiska.

Jag tror nog nästan att adopterade barn är mer älskade än biologiska :p Biologiska tar man nästan förgivet att man ska få, och när det inte går blir längtan efter ett barn större o större och väntan på ett barn ofantligt stor tills man blir godkänd för en Adoption, vilket ju gör att kärleken till det där barnet oavsett vem som fött det är stor och barnet är ditt.

En kvinnlig vän har faktiskt egen erfarenhet. :)

Först adopterade hon ett barn, som ensamstående.

Några år senare träffade hon en man, och fick ett biobarn med honom.

Hennes syn på saken, var att det visade sig vara - ingen skillnad alls. Hon älskar sina båda barn precis lika mycket. :)

Vem är "man"? Älskar "man" inte adopterade barn som sina egna? Det finns ingen "man", alla är olika och har olika känslor kring adoption.

Tror att frågan är lika svår som att fråga någon: Älskar du dina syskon lika mycket? Eller att fråga: Älskar du dina barn lika mycket (biologiska)?

Man vill ju tro att svaret alltid är ja, men det stämmer ju tyvärr inte - folk är olika nära sina syskon även om de har samma gener. Och vissa älskar sina barn olika mycket även om det inte vill erkänna det vare sig för sig själv eller andra. 

Jag har flera syskon varav ett är adopterat, vi andra är biologiska barn till föräldrarna. Det är ingen som helst skillnad. Det märks visserligen att detta syskon är olik oss andra på vissa sätt förutom utseendet, har andra begåvningar på vissa områden etc.

Men det är mitt syskon precis lika mkt som de andra och precis lika mkt barn till mina föräldrar.

Min mamma säger:

?Att få biologiska barn är en underbar och unik upplevelse som inte liknar någon annan. Att få ett barn genom adoption är en underbar och unik upplevelse som inte liknar någon annan.?

Det är två olika fantastiska sätt att få barn.

Jag är övertygad om att jag hade älskat ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt.

För biologiska barn blir sina egna ändå. Det är ju inte så att jag eller min man ser en kopia av oss själva. Förvisso lite på utseendet, färger, drag men personligheterna - barnen är helt sina egna individer.

Men om man aldrig ett bioligiskt barn kanske man tänker och tror att man missat något och tror att det hade känts annorlunda. Det är när man stöts och blöts med sitt barn och kämpar genom vardagen som kärleken och närheten växer fram.

Jag har både biologiska och adopterade barn och för mig blev det aldrig samma sak med adoptivsonen som med de biologiska barnen. Vi adopterade ett äldre barn på 6,5 år med mycket svårt förflutet som var traumatiserad och fast han bott med oss i över fyra år nu är jag väldigt långt ifrån honom och vi har mycket stora problem med hans beteende. Har fått söka hjälp för att orka med. Vi hade hjärtat på rätt ställe och kärlek att ge i överflöd då vi ställde oss i kö för ett syskon till vårt äldsta barn, men det har varit mycket svårare än vi trodde då just vår adoptivson har svåra anknytningsproblem med mera. (Ska inte gå in på detaljer.) Jag kan tyvärr inte säga att jag älskar mitt adoptivbarn, och ska man jämför med kärleken jag känner för mitt biologiska barn är skillnaden som natt och dag. Går inte att jämföra!
Jag trodde inte att det skulle bli så här då jag adopterade, att det skulle bli någon skillnad, och jag var väldigt påläst och välförberedd. Jag visste inte att till exempel doften skulle vara så viktig! (mitt biobarn luktar "rätt/min" och jag sniffar jämt på honom och hans underbara doft, fast min adoptivson luktar "fel/avigt". Jag vet inte hur jag ska förklara det annat än med ren biologi och modersinstinkter.) Om man adopterar en liten bebis så kanske det kan bli samma sak som med ett bio-barn? Det här är ju bara min erfarenhet. Det kanske går jättebra för er om ni adopterar! Jag vet familjer där adoptioner gått bra.
Jag önskar er allt lycka till! Lyssna på era hjärtan, men mitt råd är att tänka er för två gånger innan ni adopterar ett äldre barn med ett svårt förflutet. För just oss blev det väldigt tungt.

/bio och adoptivmamman