Åh vad sorgligt att läsa, och jag beklagar verkligen sorgen!
Jag känner igen flera delar i situationen er familj går igenom och som du beskriver i ditt inlägg. Jag och min man förlorade vår ettåring för tio månader sedan och sorgen från barnets mormor och morfar och övrig släkt var väldigt stor och nästan bedövande för oss som ville försöka hantera både vår egen, våra barns och våra föräldrars sorg på en gång. Min mamma beskrev just det du också säger, att hon var dubbelledsen, dels för sin dotters skull (mig), men också för barnbarnets och våra andra barns skull. Jag å min sida var också dubbelledsen, dels för min egen lilla familjs skull, men också för att jag såg hur superledsna mamma och pappa var. Det är ju så när man bryr sig om varandra, att man tar ansvar för varandra och vill hjälpa, men så går det liksom inte, för all sörjer på sina sätt och måste få göra det. Vi sov inte så bra för att vi oroade oss för varandra under hela året då vårt barn var mycket sjukt och vi visste att det skulle sluta med döden så småningom. Tillslut bestämde vi oss för att sluta oroa oss för varandra och lita på att man orkar, även om man inte vet hur ibland. Man bara gör det.
Efter begravningen kändes det lite bättre, och när allt var klart på gravplatsen kunde vi komma vidare lite till. Visst blir vi ledsna emellanåt när vi kommer att tänka på att vi saknar ett barn, och tanken snuddar vid det en liten stund varenda dag, men tiden, motion och socialt umgänge har ändå varit viktiga faktorer för att så småningom komma vidare. Ett tips för stöd är svenska institutet för sorgbearbetning (www.sorg.se). En bok som heter "sorgbearbetning" och som fungerar som en handfast handlingsplan hjälpte oss på traven också. Finns på internet bokhandlar eller överallt, tror jag.
Ta hand om varandra!
Kram!